Bänka, sportchefer, Bromé och Frycklund!

När folket får bestämma! Min lilla enkät ger ett entydigt svar, bänka spelare som inte presterar!

-----------

Såg att frågan om dubbla sportchefer kom upp på Gurkburken under dagen. Återigen funderas det över nyttan med att ha två personer på en tjänst! Slängde upp en frågeställning på #twitter och fick ganska omgående ett svar:

Ska jag vara helt ärlig hade jag själv inte riktigt full koll på varför man valde att tillsätta två sportchefer. En anledning påstods vara att Patrik Zetterberg tillsattes för att blidka opinionen. Kanske har föreningen missat att tydliggöra tanken med två sportchefer så vi vanliga dödliga begriper!

---------------

Mathias Bromé

Som bekant spelar gamle VIK-bekantingen i Mora numera. Där går det bra. Så bra att unga Mathias numera kan ses som en riktigt stabil poänggörare på allsvensk nivå. Faktum är att han går mot sin bästa säsong, någonsin, när det gäller poäng och mål. Följde delar av matchen mellan IKO och Mora igår. Mathias låg bakom 1-0 samt delaktig  i Moras 2-0. Han bara kör!

Bromé frispelar kompis fram till 1-0!

Mathias får andra-assist på klapp-klapp-mål i powerplay!

Mathias och Mikael Frycklund spelade som bekant en säsong i Asplöven. Redan där började Mathias producera mer poäng och mål än tidigare i VIK. Frycklund hade det lite tyngre i Asplöven vad det gäller poängutdelningen. Till denna säsong valde Västerås att locka hem Frycklund medan man inte visade något intresse för Bromé. 

Tendens håller i sig. Bromé är den som fortsätter utvecklas mest när det gäller poäng och målgörandet. 

När jag pratat med Bromé om varför han tycks utvecklas så mycket mer nu i sitt spel är svaret enkelt: - Har  fått större förtroende, mer istid, och får spela i alla spelformer!

Framför allt får han spela på det sätt som passar honom bäst. I den roll som han känner sig mest bekväm i. Bromé är ingen "gnuggare", han är en lirare. Hos oss fick han mest speltid som "energispelare" och skulle störa motståndare. Både i Asplöven, och nu Mora, odlas istället hans kreativa spel. Och, det ger tydligen utdelning. Så kan det gå.

Lite mer statistik:

Säsongen 15/16

Hittills 16/17 

Hittills 16/17 

Det om detta!

Kvalspöket

Folket tycker..

Västerås - Västervik 4-1

Efter matchen hemma mot Västervik var man inte speciellt mycket uppåt. Mungiporna hängde under hakan. Känslan rena öknen. Tankarna i moll. Nedstämdheten så påtaglig att den gick att skära med kniv, paketera, och skicka med Postnord till Yttre Hybriderna, ungefär. Kort sagt var det en formidabel humörsänkare, matchen. 

Västervik är ett käckt nytt lag i serien som inte vet bättre. De spelar i många stycken en effektiv ishockey. Det får man ge dem. Men i sanning är inte Västervik ett lag som ska kunna få oss själva att framstå som gårdagens kvarglömda sopor. Lite så blev det tyvärr. Stundtals var vi rätt sopiga ute på isovalen. 

Lagidrott är i många stycken en märklig gren. Ett gäng utövare som har som målsättning att springa, eller, åka, åt samma håll. När så sker så blir det mesta bra. När det däremot åks åt olika håll, samtidigt, så blir det sällan så bra. 

Det är lite så jag uppfattar vårt spel understundom denna säsong. Framför allt nu senast. Det är som att spelarna inte riktigt vet vilket håll de ska åka. Eller när. Och framför allt, varför! En ängslighet, en tvekan, en osäkerhet, som lägger sordin över alla försök till konstruktivt spel. 

Det är en spelare i taget som agerar. Övriga avvaktar. Väntar. Funderar lite över vad som nu ska ske? Hört talas om synergieffekter? Tänkte väl det. En synergieffekt innebär att en spelares goda egenskaper skapar förutsättningar för annan spelare att bli bra. Med synergieffekter kan man få tre spelare att bli bättre än vad de är egentligen. Tillsammans blir de bättre då deras respektive styrkor förstärker varandras. Om ni förstår mitt svammel. Lite som att fyra myror är fler än tre elefanter.

Vad jag vill komma fram till är att just nu råder motsatt förhållande. Total avsaknad av synergieffekt. Snarare tvärtom. Flera spelare i dåligt slag, dålig form, gör sina medspelare sämre. Översatt till vanligt svenska fattas det helt enkelt en jävel i laget som visar vägen. Som tar tag i saken. Som genom sitt agerande väcker upp övriga.

I matchen mot Västervik såg jag några spelare som genom sitt agerande på isen försökte väcka liv i sina lagkompisar. Den ene var Linus Svedlund, den andre Mikael Fryklund. Till viss del även Eddie Davidsson. Svedlund försökte genom att åka skridskor, Frycklund försökte genom lite fysiskt spel, och även Eddie passade på att smälla på i några närkamper. Det var bra men inte tillräckligt. Tre spelare som visar attityd räcker inte långt i en sextio minuter lång ishockeymatch. Christopher Fish gjorde vad han ska göra. Vispade in en puck i nät. Dahlbom kämpade tappert längst bak men fick inte rätt understöd. 

Hur kan det bli på detta sättet? Hur kan så många duktiga ishockeyspelare se så fromma och handlingsförlamade ut, samtidigt? Naturligtvis försöker varje spelare, i varje byte, göra sitt bästa. Det förutsätter jag. 

Någon gång i säsongens gryningstimmar hörde en initierad person av sig till mig och kommenterade vårt val av tränare. Denne person, som är väl insatt i svensk ishockey på hög nivå, hävdade att vi skulle förvänta oss ett väldigt försiktigt och defensivt spel. Närmast ett fegspel. Ett spel där försvar är bästa - försvar! Där fokus på att försvara skulle ta udden av en tänkt offensiv. Ett spel med stor avsaknad av fart och istället fokus på styrspel. Att hålla sin yta. Att backa av, avvakta, vänta ut. 

Jag måste nu ge denna person rätt på alla sätt och vis. Precis så har vårt spel varit från försäsong fram till senaste matchen. Vi har definitivt blivit bättre på att försvara oss över de omgångar som spelats, men, vi har fasligt svårt att göra mål. Ska vi behöva vänta nitton omgångar till innan offensiven kommer igång, månne? 

Med den hedervärde Joakim Fagervall hade vi ungefär samma sätt att spela. En ramstark defensiv. Vi spelade snålt. Vi bjöd inte motståndare många chanser. Skillnaden då, mot nu, är att vi faktiskt kunde anfalla när det behövdes! Vår defensiv tog inte helt udden av offensiven. Kanske hade vi bättre spets i vår offensiv på den tiden? Vad vet jag? 

Nåja, även i ett totalt mörker går att finna en strimma av ljus. Vi har trots allt plockat poäng i årets seriespel. Vi har gjort tre fyra insatser som varit fullt godkända spelmässigt. Vi har visat då och då att laget har kapacitet att vinna mot vem det än må vara. Vi har i en handfull matcher gnetat oss till poäng genom en stark defensiv. Vi har med andra ord visat vid flera tillfällen att det går. Bara man ger sig fan på det.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som oroar mig, och många med mig, allra mest. Vi har nu spelat nitton omgångar av serien samt ett antal försäsongsmatcher. Defensiven har blivit bättre, Det har jag redan nämnt. Däremot är det märkvärdigt att vi från läktarhåll inte ser att spelet, lagets eget spel, utvecklats nämnvärt. I det perspektivet anser jag att vi står kvar på ruta ett. Och det är ju inte bra. Inte bra alls. Jag lägger där skulden på vårt tränarpar. De har inte lyckats sälja in ett koncept som fungerar. Så enkelt är det. Tillbaka till ritbordet blir det som får gälla. Gör om gör rätt. Plocka fram en spelmodell som bättre tillvaratar de förmågor och egenskaper som finns hos spelarna. Om så sker kommer vi kunna vinka kvalspöket adjö med ett hånfullt leende.

Nu kör vi över Pantern!

Plötsligt händer det....

Swehockey

"Vilken dåre som helst kan veta. Poängen är att förstå"

Av: Albert Einstein

SSK - Västerås 0-4

Lite så känner jag mig när jag följer Gulsvart denna säsong. Jag tycker mig veta varför saker händer men förstår inte varför. Lite som det här med att lyssna och höra. Att lyssna innebär inte att man hör. Att höra innebär däremot att man tar första steget mot förståelse. Jag har lyssnat på många kloka personer som försökt förklara fel och brister i lagets spel. Däremot har jag inte hört många förslag om förändringar till det bättre. Ett av de vanligaste argumenten denna säsong har varit att den eller den spelaren varit dålig, ja rent av usel. - Ja, jag vet, kan jag då svara då jag sett samma sak med egna ögon. Men, jag har inte förstått varför!

Efter matchen på bortaplan mot Vita Hästen kände jag någon slags uppgivenhet jag inte tidigare känt när jag följt mitt lag i HockeyAllsvenskan. De två första perioderna var, ja faktiskt, närmast outhärdliga att följa. Kan faktiskt inte minnas när jag senast såg Gulsvart genomföra två så slätstrukna perioder senast. Då, just då, kände jag mest olust. Ville mest bara stänga av, fly, och förtränga det jag sett. Mirakulöst nog skedde en förändring till det bättre i den sista perioden och jag valde att utstå ångesten och följa matchen till slut. Av någon outgrundlig anledning började Gulsvart plötsligt spela ishockey och utmana sitt motståndarlag. Vad hände i periodpausen mellan andra och tredje perioden? Jag försökte förstå. Ställde sig någon spelare upp och höll ett brandtal? Hade man spetsat kaffet? Oavsett vilket blev effekten att laget till slut kunde spela till sig en poäng efter 1-1 vid full tid. Men, hur kunde man komma ut till spel i två perioder och uppträda så oerhört lojt och energilöst? Jag försökte förstå. 

Inför gårdagens match mot SSK var jag därför oerhört spänd. Säkert flera med mig. Vi skulle nu ta oss an ett lag i samma predikament som oss själva. Ett lag som söker vägar att vinna. SSK hade i omgången innan gjort en heroisk match på bortaplan och vänt ett 0-3 underläge mot IKO till seger med 4-3 i sudden. 

Anspänningen var därmed påtaglig då jag slog mig ned i fåtöljen för att följa matchen. Ja, kan man tänka sig! Det var faktiskt en TV-match, denna gång. 

Nästan genast efter första nedsläpp anande jag något som såg annorlunda ut. Först tvivlade jag men efter några byten skingrades mina tvivel. Det såg bra ut! Var det verkligen mitt Gulsvart som nu i nästan varje skär och puckkontakt visade en trygghet och självsäkerhet jag inte sett tidigare denna säsong? När Stefan Gråhns, slog in 1-0 pucken på assist av Rasmus Edström var de sista tvivlen definitivt borta. Trots att vi, i vanligt ordning vill jag påstå, drog på oss några onödig utvisningar i den första perioden kunde vi hålla SSK stången och spelet uppe. Utan att överdriva vill jag påstå att vi såg ut att vara både starkare och tyngre än SSK i spelet fem mot fem. 

När sedan Mikael Frycklund och Daniel Bernhardt hängde var sin kasse i den andra perioden kunde jag för första gången denna säsong slappna av och försöka njuta av Gulsvarts spel. Just då, i slutet av andra perioden, fick jag vibbar av hur vi spelade under ledning av Jocke Fagervall. Strikt defensivt och tydliga avvägningar när man skulle anfalla, ligga på, eller dra sig tillbaka. För första gången denna säsong upplevde jag ett kollektiv på isen som agerade i harmoni.

Naturligtvis gnagde en viss oro inför den sista perioden. Kunde SSK steppa upp och hota oss trots underläge 0-3? Svaret blev "Nej". Visst försökte SSK med alla medel hitta en väg in i matchen. De surrade då och då runt i vår zon som ilskna getingar men i sanning rätt uddlösa. Denna gång, denna kväll, fungerade vår defensiv som det var tänkt. Vi backade hem, ställde upp, och lät våra motståndare yra runt längs sarger. När det behövdes körde vi lite traditionell överbelastning och motade ut de objudna gästerna ur vår zon.

När sedan Marcus Bergman vispade, vevade, slog in 4-0 i powerplay var saken klart. SSK var ett slaget lag och vi kunde för första gången denna säsong defilera hem en trepoängare. 

Någon kanske rynkar på näsan åt en seger mot "svaga" SSK på bortaplan. Låt gå för det. Gärna för mig. Kanske SSK var dåliga, usla, helt ur form. Det förtar dock inte på minsta sätt hur Gulsvart konsekvent och fokuserat genomförde sin matchplan till punkt och pricka. Inte en enda spelare föll ur ramen denna gång. Från målvakt Lundberg till spelare i fjärdelinan gjorde sitt jobb klanderfritt. 

Men då måste jag ställa mig frågan, igen: - Varför? Varför fungerade det plötsligt? Om vi inte förstår blir det svårt att upprepa. Var det återkomsten av Markus Person som avgjorde? Var det de nya kedjeformationerna? Hittade tränarna plötsligt rätt balans i alla formationer? 

En sak är i alla fall fullständigt klar. Laget kommer behöva upprepa gårdagens stabila insats, om och om igen, fram till årsskiftet innan jag vågar tro att faran är över. Först då kan vi, förhoppningsvis, släppa alla tankar om negativt kval.

Matchens lirare: 

- Mikael Frycklund

Istider för Gulsvart

Torsk mot BIK Karlskoga

BIK Karlskoga - Västerås  4-2

Trots ännu en hedervärd insats kammade vi noll i kvällens match mot BIK Karlskoga. Precis som i matchen mot Modo var det i boxplay och powerplay-spelet som det avgjordes. I spelet fem mot fem höll vi jämna steg med Karlskoga även om de var aningen hetare när chanser dök upp. 

För mig känns det som spelarna inte riktigt tror på sin egen förmåga. Ibland blir det lite alibispel. Man lämnar över ansvaret till någon annan. Naturligtvis en subjektiv känsla som jag inte närmare kan precisera. Efter en följd av förluster är det inte så märkligt att spelarna tvivlar på sina förmågor. Det gäller nu att bryta den känslan. Börja lita på att man kan. Våga ge sig på den svåra passningen, det oväntade avslutet, sätta in den avgörande tacklingen. 

Den stora frågan i dagsläget är vilka spelare som tar täten i nästa match. Vilka som släpper sargen och bara kör. Visst, det är klyschigt att skriva så, men det ligger ganska nära sanningen. Börjar några spelare kliva på ordentligt i varje moment följer andra med per automatik. En form av naturlag.

Positiv i denna match var  att vi inte drog på oss en mängd utvisningar som senast mot Modo. Ett tecken på att vi för det mesta jobbade med både fötter och huvud. Den stora plumpen, och kanske helt matchavgörande, var vårt uddlösa spel fem mot tre i den andra perioden. Där hade vi verkligen chansen att få momentum i matchen. Under de senaste säsongerna har vi blivit bortskämda med att poäng och segrar bärgats just i den spelformen. Samma förväntningar kan vi självklart inte ha denna säsong. Men så tamt som vi spelade idag i fem mot tre vill man inte se fler gånger. Det kostar på för hjärtat.

Markus Persson fortsätter att göra mål. Det är oerhört viktigt. Nu vill jag se än lite mer från honom. Tror det finns mer att plocka ut och ta fram.

Mikael Frycklund fick sätta en kasse. Oerhört positivt och viktigt. Är det någon som behöver lite extra positiv förstärkning så är det just Frycklund. Lyfter den pojken så har vi en härlig offensiv resurs i laget.

Negativ idag var slarv från backar med pucktapp i egen zon. Minst lika illa när forwards slarvade med pass i mittzon och spelvändningar som följd.

Summerar jag mina intryck efter de två första matcherna finner jag att vi spelat jämt med både Modo och BIK Karlskoga men inte lyckats nyttja de chanser vi skapat. Med tanke på att vi inte har någon, eller några, uttalade målskyttar/avslutare så får vi nog fortsättningsvis räkna med liknande scenarier varje match som nu följer. Vi får förlita oss på att skapa tillräckligt många chanser i varje match. Till slut kommer detta ge utdelning. Vem som sedan gör målen är sekundärt. 

- Återigen noterar jag hur beroende vi kommer vara denna säsong av att våra målvakter tar allt och lite till. Ingen tacksam uppgift!

Det om detta...

Skön inställning av Gulsvart...

Salavat Julajev-VIK Hockey 6-3 (2-0, 2-1, 2-2)

Idag ställdes man mot ett riktigt spelskickligt lag. Salavat från KHL. Jäklar i min låda vad det gick undan ute på isen. Minsta misstag bestraffades med tryck mot egna målet. Marcus Dahlbom fick slita. Puckar kom från alla håll. Högt och lågt. Löst och hårt. Det fanns stunder i matchen där spelarna verkligen fick ta ut sig maximalt i varje moment för att överhuvudtaget hänga med. Vid puckvinst var tiden minimal för hantering. Minsta dräll så var ryssarna framme och snodde trissan. Ibland hann vi helt enkelt inte med. Inte alls oväntat. Det som var mer oväntat var hur många i spelare i laget faktiskt agerade. De fegade inte ur. De försökte, efter bästa förmåga, svara upp mot övermakten. 

Istället för att leta enkla sarg-ut-lösningar ur egen zon försökte man hela tiden hitta spelvägar. Ibland straffades man men allt som oftast lyckades man hitta spelvägar ur egen zon och in i anfallszon. Förvånansvärt ofta kunde man även hålla spelet uppe i anfallszon. Komma till avslut. Skapa chanser. 

Jämför jag lagets insats med senast borta mot BIK Karlskoga fanns många saker som var bättre. Lite märkligt med tanke på motståndet. Idag såg jag inte backar som gick bort sig. Vi bjöd på oerhört lite eget fummel och misstag. Ryssarna fick minsann ta i ordentligt själva för att skapa sina lägen. Och visst skapade ryssarna lägen. I parti och minut. Men denna gång stod vi upp,boxade ut, tog hand om returer, och gav Dahlbom i kassen mycket fint understöd.

Redan mot BIK Karlskoga anades en viss tyngd och frejdighet i vår offensiv. Idag fortsatte det. Det fanns flera spelare som verkligen matchade Salavat i intensitet, fart, och vilja. Ta Niklas Lihagen som exempel. Idag hade han kul på isen. Vågade verkligen utmana med fart, kraft och tyngd. Tog sig fram som bara han kan när den västen är på. Tillsammans med Linus Svedlund skapades flera fina framstötar som kunde resulterat i mål. Det är lite Fyrtornet och Släpvagnen över det ekipaget.

Unge Jesper Andersson fortsätter övertyga. Senast mot BIK Karlskoga hängde han en snygg kasse. Idag visade han prov på stort mod när han trampade iväg genom mittzon och rundade ryska backar. Den gossen är inte blyg. Här finns potential som jag tidigare förbisett.

Återvändande Mikael Fryklund gjorde många saker bra idag. Bra driv i åkningen, vågade hålla i pucken, vann många tekningar. Såg helt enkelt pigg och rapp ut.

Inför den sista perioden, vid ställningen 4-1 till Salavat, fruktade jag att orken skulle tryta för de våra. Att Dahlbom skulle få vittja nätet ett otal gånger. Så blev inte fallet. Istället kom laget ut och satte riktigt bra fart. Satte högre press. Åkte ännu mer skridskor. Jagade livet ur sig själva. Belöningen kom i form av två reduceringsmål. Det ena i powerplay av Mikael Fryklund. Det andra i snygg spelvändning där framstormande backen(!) Albin Lindgren kunde hänga in trissan. 

Faktum är att vi efter våra reduceringar gick hårt för att nå eventuell kvittering och en och annan halvchans skapades. Mitt i våra ambitioner att gå ifatt målmässigt drog vi på oss två utvisningar som gav Savalat chansen till spel fem mot tre. När det återstod endast fyra sekunder i detta numerära underläge lyckades de peta in en puck fram till 5-3. 

Ett mått på den härliga inställningen till matchen var att Christer Olsson tog ut målvakten med halvannan minut kvar att spela. Här gällde inte att förlora med hedervärda siffror. Man ville istället göra ett försök att gå ifatt. Med sex man på isen lyckades laget skrapa fram några halvchanser men istället för reducering kunde Salavat kasta in 6-3 med endast sekunder kvar på matchuret.

Marcus Dahlbom må ha haft det lite svårt att få tag i, suga in,  alla puckar denna kväll men inget mål kan lastas på hans konto. I min bok gjorde Dahlbom en alldeles utmärkt match.

Nyförvärvet Markus Person är bra. Bättre än jag förväntat mig. Slut på meddelandet.

Träningsmatch är träningsmatch. Så sant, så sant. Resultat av underordnad betydelse(!). Det som jag letar efter under försäsong är inställning. Hur spelarna försöker lösa sina uppgifter på isen. Med rätt inställning kommer man långt. I dagens match var det väldigt många spelare som visade just det. Inställning. En vilja att vara med och påverka. Att agera. Det är något att bygga vidare på. En bra grund.

För en handfull spelare måste det redovisas bättre insatser kommande träningsmatcher. Något de själva är ytterst medvetna om. En sådan är Lucas Zetterberg. Ung, lovande, med massor av talang. I de två matcher som spelats har han inte alls kommit till. Det kommer ny match på lördag. Leksand i Mariestad. Kanske är det då Lucas växlar upp, börjar göra avtryck, sätter sig själv på kartan.

Första perioden:
1-0 Dmitri Boradyev (Linus Omark), 2-0 Linus Omark
Andra perioden: 
2-1 Markus Persson (Eric Berkerud), 3-1 Sergej Soin, 4-1 Michael Borokav.
Tredje perioden: 
4-2 Mikael Frycklund (Jimmie Jansson) pp1, 4-3 Albin Lindgren (Markus Persson), 5-3 Sergej Soin pp2, 6-3 mål i tom kasse.
Skott totalt: 58-37.

Tack för mig. 

Mot Bromé och Frycklund - i Haparanda

Ikväll väntar återigen en oviss historia. Skadeläget i vårt lag gör att jag är mer osäker än någonsin över Gulsvarts status. Fredrik Johansson, Jonte Berg, Eddie Davidsson borta pga av skador. Visserligen tycks Jonte Berg följa med som sjunde forward men det får ses som en ren säkerhetsåtgärd ifall vi får ny skada på forward under match.  På backsidan är det dock bättre ställt för tillfället. Ingen Maksim Matushkin till spel men vi får istället glädjas över att Johan Jonsson äntligen är frisk och tillgänglig igen. Med tanke på vår rätt svajiga defensiv den senaste tiden är det perfekt att Johan nu kommer in och hjälper till att styra upp. 

Vill man veta mer om hur laget kommer formeras till kvällens match kan man med fördel använda sig av denna länk till VLT. 

Vad är det då för Asplöven vi ställs mot i kvällens match? Jo, ett Asplöven som haft det väldigt tungt den senaste tiden. Inte många segrar har det blivit de senaste omgångarna och laget har sakta men säkert dragits ned mot bottenskiktet i tabellen. Asplöven har även skickat iväg ett antal spelare som inte presterat som önskat. En av de senare i raden var Johan Porsberger som numera spelar i - Leksand. Å andra sidan har Leksand skickat iväg Lars Bryggman åt andra hållet. Efter nitton matchen i LIF fick han lämna. Bryggman som tidigare pendlade mellan Luleå och Asplöven. Rörigt värre, kan tyckas. 

Asplöven spelade senast borta mot AIK på Hovet och gjorde i mina ögon en anständig insats. Visst var AIK, som vanligt, det lag som dominerade spelbilden men Asplöven var inte alls ofarliga. I sista perioden pressade de AIK mot ett oavgjort resultat men fick se sig slagna med 1-3 efter att AIK hängt en kasse i tomt mål på slutet. 

Med tanke på Asplövens prekära läge i tabellen förväntar jag mig att de kommer vara rätt desperata i kvällens match. De kommer sannolikt komma ut väldigt hårt och verkligen gå för en efterlängtad trepoängare. 

Våra bekanta i Asplöven, Bromé och Frycklund, kommer säkert vara laddade till tänderna. Speciellt Frycklund har ännu lite att bevisa i sin nya klubb då han inte lyckats speciellt bra i sin poängproduktion. Då har det gått betydligt bättre för Bromé: 

Swehockey

Till kvällens match får Lukas Zetterberg återigen chansen att visa upp sig.  Det finns många supportrar som har rätt stora förväntningar på denne yngling. Det kan vara läge att tona ner dessa en aning. Jag har pratat med personer som sett honom spela i J20 och de är inte speciellt imponerade av hans framfart. Visst, han gör poäng och mål, men har ännu mycket att förbättra för att kunna göra sig gällande på A-lagsnivå, enligt dessa. De hävdar att "det går inte att bara åka runt och fiska målchanser" utan Lucas måste bli bättre i spelet över hela isen. Minns gärna att även Mathias Bromé gjorde många mål och poäng innan han plockades upp i A-laget. Det är trots allt en väldigt stor skillnad att spela J20 och A-lagshockey. Ge honom tid så kan det säkert bli bra men förvänta er inte att han ska kompensera för den måltorka som kollektivet Gulsvart uppvisat en längre tid redan denna säsong.

Hur kommer det då att gå i kvällens match? Jag tror, dessvärre, att vi kommer torska. Gulsvart har mycket att bevisa just nu. Mitt värsta scenario är att vi gör rätt passiv insats där rädslan att förlora är större än viljan att vinna. Jag har gärna fel, naturligtvis. 

Jag tippar att Asplöven vinner med uddamålet och att det blir, hemska tanke, Mathias Bromé som gör det vinnande målet...

Upp till bevis, Gulsvart!

Frycklund, Bromé, Emmerdahl, Mastomäki. Fyra lovande spelare som drog..

En talang som utvecklades i Gulsvart...

Som bekant har vi till denna säsong tappat ett gäng unga lovande spelare. Spelare som jag personligen gärna sett blomma ut i Gulsvart. Tänker på Jonas Emmerdahl (Löven), Mikael Frycklund och Mathias Bromé (Asplöven) samt Christopher Mastomäki till Luleå. 

Vad jag förstått har till exempel Mikael Frycklund och Mathias Bromé fått ett helt annat utrymme att visa upp sig på isen i Asplöven. De ges mer fria tyglar, mycket speltid, och dessutom i alla spelformer. Precis det som behövs för spelare som kört fast lite i sin karriär. I dagens match mellan Asplöven och Modo fick Mathias Bromé hänga första kassen i Asplöventröjan.

Det finns en uppenbar risk(!) att vi denna säsong får se tre spelare från Västerås i Asplöven. Luleå värvade som bekant Christopher Mastomäki som har en historik att låna ut spelare till just - Asplöven. Skulle inte förvåna mig ett dugg om vi får se dessa tre herrar på isen när vi möter Asplöven denna säsong. Kommer kännas minst sagt konstigt. 

Gemensam nämnare för Frycklund, Bromé och Emmerdahl är att det inte fick utrymme att blomma ut i Gulsvart. Man kan även säga att Västerås inte lyckades förädla dessa talanger. Den som vill kan givetvis hävda att de själva inte tog chansen att lyckas. Personligen anser jag att sanningen är för komplex för att man enkelt och kategoriskt ska kunna hävda än det ena eller det andra. 

Alla spelare behöver lite olika förutsättningar för att lyckas. Oavsett vad som ligger bakom att ovan nämnda spelare inte tog fler steg i sin utveckling så får man se det som ett misslyckande för föreningen. Så anser jag.

När det gäller Christopher Mastomäki så anser jag att det hade varit bättre för hans utveckling att ta en ordinarie plats i Gulsvart istället för att gå till Luleå och hamna mellan stolarna. Spel i J-20, extraspelare i A-laget, Asplöven, eller utlånad till annan klubb. Visst är Mastomäki en rasande fin talang men att han ska ta en plats i Luleås trupp redan denna säsong känns minst sagt långsökt. 

Även när det gäller Jonas Emmerdahl är det då själva fan att vi inte lyckades få honom att ta steget från ung och lovande till fullfjädrad och stabil. Under de senaste två säsongerna fanns känslan där hela tiden att  nu, nu händer det! Nu tar Jonas klivet och blir den dominante och spelskicklige back som vi alla väntat på. Men, nej, så blev det inte. Jag begriper ingenting, faktiskt!

Så återigen. Visst kan man skuldbelägga spelare själva för att "inte ta chansen" men jag tror som sagt sanningen är betydligt mer komplex än så. Det är så mycket som ska stämma. Om inte annat är det nog oerhört viktigt att spelare känner det största förtroende från sin omgivning. Många tränare hävdar att spelare "måste våga". Det är bra. Men då måste även spelare få misslyckas. Ibland har jag fått känslan av att spelare som "vågar men misslyckas" rätt ofta hamnar på bänken. Hur ska man då "våga"?

Se där några funderingar ....

Sjätte raka...

Timrå - Västerås 3-4

Det tycks inte vara någon hejd på framgångståget för Gulsvart just nu. Trots två spelmässigt lite sämre insatser lyckas laget gå vinnande ur matcherna. Flyt, tur, eller skicklighet? Jag anser att det är en kombo av alla tre som hjälp laget. Vi har sett det förr. Lag med flyt vinner matcher även när spelet inte är glimrande. Inget nytt under solen därmed. Det nya skulle iofs vara att det är Gulsvart som åtnjuter den förmånen. Att det är oss solen lyser på. Inte alls så dumt.

Inför matchen fanns det en del frågetecken.

- Skulle Fransson komma till spel och göra en stabil insats?

- Skulle frånvaron av Jeremy Williams påverka vårt pp negativ?

- Skulle laget spela upp sig igen efter matchen mot IKO?

Vi tar det i ordning. Det är enklast så.

Jonas Fransson fick en konstig match, inledningsvis. Hela första perioden var han statist, åskådare, och fick se sitt lag dominera fullständigt. Fick ett(1) skott att rädda. Inte lätt då att "komma in i matchen". Den andra perioden fick han däremot mer att göra. 

1-2

Spelvändning av Timrå från mittzon där vi drällde med puck samtidigt som vi försökte göra ett byte. Timrå fick komma tre mot två. Angell bröt passning men fick se pucken gå till Timråspelare som mitt i slottet fick dra in pucken i nät. - Fransson närmast chanslös!

2-2

Timrå rullade runt nere i vårt sarghörn och lyckas spela upp till back. Backen håller i och lägger sedan ett "tyst skott" som passerar en mängd spelare och förbi Fransson som är helt skymd. Ett skott som målvakter räddar ibland men inte denna gång. - Fransson närmast chanslös!

3-2

Timråspelare lyckas spela upp puck från en position bakom förlängda mållinjen, rakt genom slottet, upp till back som får på att mäktigt skott. Precis i skottögonblicket åker egen spelare in i skottlinjen och skymmer Fransson. - Såg inte otagbart ut men skymningen från egen spelare ställde till det!

Summering: Fransson såg, som väntat, aningen kantig ut i sitt spel. Kan dock inte lastas för baklängesmålen. En Fransson i "zonen" hade säkerligen räddat något av dessa avslut. Min bedömning är att Fransson gjorde en godkänd insats. 

Jeremy Williams frånvaro ställde krav på svar. Hans plats i kedjan togs av Stefan Gråhns. Stefan gjorde en alldeles utmärkt insats. Rivig och stark i spelet som vanligt. Vi gjorde två mål i powerplay och lämnade därmed matchen med 50% effektivitet i den spelformen. - Klart godkänt!

Spelet då?

Under den första perioden hittade vi tillbaka till det spel som vi hade under några hemmamatcher tidigare. Det var rappt, rejält, snabbt, och effektivt. Backar hittade ständigt vägar till uppspel och forwards kunde storma fram i snabba omställningar. Ett spel som gav 2-0 samt många chanser till fler mål under den första perioden. 

Den andra perioden gick Gulsvart ned sig några få procent och slarvade en aning med detaljer i spelet. Ett sådant slarv gav Timrå en väg in i matchen då de gjorde 1-2. När Timrå dundrade in 3-2 i början av tredje perioden blev jag själv tveksam till våra möjligheter att vända tillbaka matchen till seger. Som tur var har vi en Mikael Frycklund som just nu kanske är vår enskilt bäste forward, jämte Urbas. Den spelvändningen, som avslutades med ett oerhört vacker skott i nättaket av Erik Andersson, var nog matchens behållning. Att Jan Urbas senare kunde stötstyra in ett segermål på Robin Jacobsson skottpassning var nästa för bra för att vara sant!

Summering: En strålande förstaperiod, en sämre andra, en stark vändning i tredje, ett powerplay som fortsätter generera mål samt tre poäng. - Jag sitter nöjd!

Reflektion:
- Det är dags att inse att inget lag i denna serie är dåligt. Timrå visade stundtals upp ett frejdigt spel som vi hade väldiga problem med. Timrå är enligt tabelläget ett bottengäng, men, spelmässigt hänger de med väldigt bra om inte motståndarna gör sitt jobb fullt ut. Bara att titta på omgångens resultat där topplagen Mora, Malmö och KHK alla fick se sig besegra av lag som ligget i "botten" av tabellen.



Mot sjunde inseglet..öh.. segern!

Seger - och skador!

En viktig seger togs mot Oskarshamn men det som oroar mig för stunden är skadeläget efter matchen. Tre spelare lyckades(!) skada sig(skadas) under den sista perioden. 

Johan Jonsson slängde sig för att bryta en passning och rammade kortsargen med huvudet före. Reste sig dock och fortsatte spela. Är han hel kurant eller kommer det lite surt efter?

Erik Andersson blev tacklad olyckligt med befarad hjärnskakning som följd. Kan bli borta några matcher, minst!


Jeremy Williams försökte sig på en tackling i anfallszon som resulterade i att han själv, med stor möda, kunde ta sig av isen. Såg ut som en otäck vridning av ett knä. Vi minns alla slutfasen av förra säsongen då han vred till sitt knä. En skada som bidrog till att han inte alls kunde prestera på normal nivå i kvalserien.

Matchen var ungefär som väntat. Oskarshamn var till en början försiktiga och visade tydligt att man ville klara av den första anstormningen från hemmalaget. Något man gjorde med viss möda. Vi skapade en hel del chanser de första 5-6 minuterna utan att kunna peta in pucken. Trots möjligt till ett powerplay under matchens inledning stod Oskarshamn emot. 

Istället var det Oskarshamn som gjorde första målet, i sitt första powerplay, och fick det berömda momentum i matchen. Ett inte särskilt ordnat powerplay resulterade i skott, retur, jätteröra framför Bjurö, innan Greg Squares hittade pucken och kunde skyffla in den i mål. Matchen hade därmed fått precis den utveckling som jag fruktat innan nedsläpp.

För första gången på fem matcher blev vi nu det lag som tvingades jaga. Jaga en kvittering. Anfalla mot ett mer samlat försvar. Alltid en knepig uppgift då risken för snabba spelvändningar blir mer överhängande.

Lyckligtvis fick vi själva chansen till nytt spel i powerplay och denna gång var det inget snack. Det tog bara drygt 25 sekunder innan Marcus Söderkvist hittade fram med en passningen till Jeremy Williams som snyggt krutade in kvitteringen till 1-1. 

Efter målet kändes det som om vi tog tillbaka initiativet igen. Frågan var bara om vi skulle kunna göra ett eller annat mål i den andra perioden och därmed få samma utveckling som i de senaste vinstmatcherna. Gemensamt för alla dessa matcher är att vi gjort ett målmässigt ryck i andraperioderna för att sedan bevaka ledningen i den tredje.

Den andra perioden blev stundtals en rätt rörig historia. I takt med att Oskarshamn började spela mer och mer ”desperat” fick vi själva det allt svårare att hålla de egna linjerna i spelet. Trots att vi gjorde ett oerhört vackert mål i powerplay(Dustin Johner) fram till 2-1 så förmådde vi inte hänga av IKO. Istället fick Oskarshamn chansen, och tog den, i ett nytt powerplay. Efter ännu ett föga kontrollerat powerplay där pucken studsade ”fram och tillbaka” hamnade trissan mitt i gapet på Oskarshamns Fredrik Styrman som elegant i bortre krysset. Bjurö i hemmakassen helt chanslös då fyra, fem, man stod framför honom och skymde.

Lyckligtvis bjöd Oskarshamn oss på en fin spelvändning, 3 mot 1, några minuter senare och vi kunde återta ledningen. Målet av Jeremy Williams på fint pass från Mikael Fryklund. En knapp ledning inför avgörande sista perioden.

Om den sista perioden finns inte så mycket att skriva om. Inget mål föll och vi lyckades hålla undan Oskarshamns försök till kvittering. Det mest dramatiska var de olyckstillbud jag skrev om i inledningen av detta inlägg. Även om vår defensiv var betydligt svajigare denna match så lyckades laget hålla undan fram till slutsignalen och bärga ännu en seger. Men, lite dramatik bjöds vi på i slutskedet. Oskarshamn tog som sig bör ut målvakten och under matchens sista skälvande sekunder lyckades de skapa några riktigt heta lägen framför Bjurö. 

Sammantaget en match som vi vinner mer på kamp än på bra spel. Den fart och energi laget visade upp i de tidigare vinstmatcherna på hemmaplan fick denna gång ersättas med hårt jobb. Det handlade mer om ren överlevnad, att försvara ledning och poäng, än att försöka sig på briljanta offensiva räder.  I det längre perspektivet är det naturligtvis alldeles utmärkt att laget klarar av att spela på olika sätt men ändå vinna sina matcher. 

Martin Filander uttryckte väldigt bra vad jag själv upplevde under match. Många spelare tog små felbeslut som gjorde att spelet stundtals såg taffligt och hafsigt ut både offensivt och defensivt. Ingen spelare föll ur ramen men noggrannheten i alla små detaljer fanns inte denna gång. 

Avslutningsvis är jag naturligtivs oerhört nöjd med seger och tre poäng. Oskarshamn spelade ett väldigt ”annorlunda” spel som var svårt att stå upp emot. De gick mycket på halvchans, kastade puckar åt alla håll i anfallszon, och ställde till med mycket oreda för oss med detta oortodoxa spelsätt.

I efterspelet till matchen undrade många huruvida Evan McGraths tackling mot Erik Andersson skulle få något rättsligt efterspel. Tydligen kommer domare Lyth göra en efteranmälan om händelsen. Själv upplevde jag inte tacklingen som särskilt brutal. Mer kunde den beskrivas som onödig eller vårdslös. Nu var dock oturen framme och smällen tog olyckligt med befarad hjärnskakning som följd. 

Det jag, och många med mig, blev mest upprörda över vid denna situation var domarens undfallenhet att blåsa av spelet då Erik Andersson staplande, raglande, försökte ta sig till båset. Såg riktigt obehagligt ut. En spelare som får en smäll mot huvudet ska INTE behöva kämpa sig till båset och ett byte. Skandallöst agerande av ALLA tre domare på isen. 

Ibland önskar man att ishockeyspelare har lite av den FairPlay som fotbollsspelare har när någon bevisligen blivit illa skada. Då spelar man bort bollen och får att avbrott i spelet så den skadade kan tas om hand. 

Tack för tre poäng och nu går vi för sjätte raka...

Leksand - Västerås 2-2

VLT:s utsände redigerar inlägg till tidning och Webb.

Hallen är tom sedan länge.
Klockan är närmare 23:00.

Allt för att Du som läsare ska få tillgång
till information så snabbt som möjligt.

Så har vi då spelat den första träningsmatchen för säsongen. Motståndare Leksand. Som brukligt på försäsongen numera. Matcher som genom åren haft skiftande karaktär. Ibland hyggligt välspelade andra gånger mest hugg och slag, om man ska överdriva.

Då jag själv haft möjlighet att följa väldigt många av lagets isträningar de senaste två veckorna var det särskilt spännande att se denna första match. Kunde de spelare som visat gott gry under träning ta med sig detta till match? Det är inte alls självklart, nämligen, att spelare som briljerar under träning får ut samma förmågor i match. Glädjande nog blev det som jag hoppades. Spelare som under träningar visat att de verkligen vill vara med och leda laget denna säsong gjorde mycket bra insatser i Tegera Arena. Lovande.

Under träning har tex Nick Angell, Dustin Johner, Johan Jonsson, Mikael Fryklund stuckit ut lite mer än andra. Framför allt Fryklund som sett ruskigt taggad ut på träningarna. Extra kul då att Fryklund och Jonsson gick in i matchen mot Leksand och fortsatte att leverera som om det vore ett träningspass. 

Minst lika roligt var att alla spelare som gick på is i matchen mot Leksand tydligt visade att de inte hade den minsta respekt för motståndet. Självklart ska man ha respekt för sin motståndare men respekten får inte förlama. 

För mig som följde alla försäsongsmatcher förra hösten(undantaget matchen mot AIK) var det en markant skillnad på hur Gulsvart uppträdde på isen. Det finns en gammal och sliten regel som säger att "som du tränar så spelar du". Och visst stämde detta. 

Jag har under flera ispass sett hur laget envetet tränat på att ta sig ur egen zon på ett effektivt sätt för att sedan hitta vägar in i offensiv zon. Det har funnits en uttalad tanke om att vårda puck, att hålla i, att söka blad, för att därigenom bryta igenom motståndarens försvar. Man har tränat inspel i anfallszon med puckkontroll eller genom att dumpa. Man har jobbat med tydlighet. Att spelarna på isen genom sitt agerande vägleder varandra. 

Extra roligt då att se hur spelarna i matchsituation, mot riktigt bra motstånd, lyckades följa sin spelidé från alla de träningstimmar som föregått denna match. I mina ögon finns det en tydlig skillnad i hur laget spelar nu mot samma tid föregående säsong. Den stora skillnaden är att man värnar mer om puckkontroll inom laget. Tempo i en match skapas inte av att spelare åker fort som fan över isen. Nej, tempo skapas genom att passningar sitter på bladet på spelare som i fart kan ta emot och agera. Sitter passet på bladet får mottagaren lite extra tid för nästa moment. Sitter passet på vaden, i ryggen, bakom, eller en bit framför, försvinner snabbt möjligheten att bibehålla momentet, farten, tempot.

Jag såg många exempel under matchen där spelarna gjorde exakt som det var tänkt utifrån hur de tränat. En sådan sak måste glädja vilken tränare som helst. Det är nog sådant som i efterhand brukar kallas för "de svar som tränaren ville ha". Enkelt uttryckt vill en tränare under match se hur en tänkt spelidé kan tänkas fungera. Om spelare då följer den uppgjorda planen, följer taktiken, så kan tränaren dra någon form av slutsats. Om spelarna däremot, under match, plötsligt väljer helt andra vägar än de av tränaren önskade, ja då blir det knepigare för alla inblandade.

Vad var det då som skiljde denna match från föregående höst då vi mötte Leksand i Hedemora?

- Vi var minst lika skickliga som våra motståndare  i vårt passningspel. 

- Vi visade vid flera tillfällen förmågan att hantera puck i egen zon och kunde på ett konstruktivt sätt spela oss ut i mittzon - med god puckkontroll! 

- Vi gjorde förvånansvärt få misstag, över hela isen.

För att summera mina tankar och reflektioner på ett kortfattat sätt: 

- Hurra, vi har en tydlig spelidé!

- Hurra, vi har början till en fungerande offensiv!

- Hurra, vår defensiv stod emot ett SHL-lag!

Naturligtvis kommer det hända en del fram till seriepremiären. Redan i nästa match den 13/8 då vi möter Karlskoga kan saker ställas på ända. Det som fungerade nu kan falla platt då. Så är det när det gäller försäsong och träningsmatcher. Det man önskar, både som supporter och tränare, är att laget steg för steg, spelare för spelare, blir allt mer trygga i sina respektive roller och positioner. Ingen kräver att laget ska vara färdigt till seriepremiären. Att spelet ska sitta. Men det jag förväntar mig är att en god grund, med goda vanor, är lagd. Att laget, spelarna, tränarna, funnit en slags trygghet att utgå i från i det fortsatta strävandet efter att skapa den ultimata lagmaskinen.

För övrigt vidhåller jag att Martin Filander kommer bli en rejäl vinstlott för hela föreningen denna säsong. Sanna mina ord. Självklart i samarbete med Hellas och Mitell.

Nu kanske någon undrar hur det gick för Conny Strömberg i denna match, egentligen? Det gick inte så bra som Conny själv hade förväntat sig, kan jag säga. Däremot tycker jag inte att vi supportrar längre ska hysa någon oro över att han inte ska "hänga med" på isen. För det gör han. Han hänger med. Och spelsugen är han som aldrig förr. Och viljan att skapa, producera och leverera, finns kvar. Som alltid. Conny är inte bara en profil, en lirare, han är även en tjurig och envis jävel, helt enkelt. Det som ännu saknas är samspelet med andra spelare på isen. Både i spelet fem mot fem och i powerplay. När Conny håller i och håller i, så väntar och förväntar han sig, att övriga spelare ska röra sig, hitta ytor. Då, och först då, kan han hitta fram med sina oftast geniala öppnande passningar. Det mina damer och herrar kommer ta sin tid innan det klaffar fullt ut...

Och Broc Little, f´låt, Montpetit då? Tja, långa stunder var den gode Broc rätt vilsen ute på isen. Kom ofta fel i åkningen, tajmningen. När han väl kom rätt blev det bestå bättre. Då bara visslade det till mellan Leksands backar och pucken hängde i nät bakom Gistedt! Här kommer det också krävas några matcher innan Broc hittar rätt. Men, här finns det skills, sanna mina ord. 

Så, väljer att stoppa här. Finns massor av saker man skulle kunna skriva om, fler spelare att lyfta fram, men det tar vi efter nästa match!

Sist men inte minst, Mårtensson! Höll på att glömma. Jodå. Han presenterade sig snabbt i matchen. Redan i ett av sina första byten visade han upp sig för en jublande hemmapublik. En rejäl tackling så det gungade i hela Tegera Arena fick stort bifall från läktaren. Allt är som vanligt, med andra ord. Viktor höll sig även på isen när hans formation hängde in 1-0. Att Viktor är populär redan nu bevisades av att hemmaklacken redan sjunger en ramsa om honom...

Hade förmånen att få prata med Tommy Salo under en periodpaus. Ställde då den självklara frågan om "varför i hela världen han värvat Mårtensson". Tommy svarade att "jag har alltid tyckt att Mårtensson är bra". Mer var det inte med det. Så enkelt kan det vara. Dessutom sa Salo att "Mårtensson har varit riktigt bra hos oss och jag är nöjd" Kul att Salo har samma oerhörda insikt i en spelares kvaliteter. Jag har alltid, med en dåres envishet, hävdat att Mårtensson är så mycket mer än bara en "buse" eller en "tacklingsmaskin". Vänta bara och se...

Väl mött.....

Segt Malmö överkört och hemkört!

Västerås - Malmö 4-1

Det bidde aldrig någon riktigt match mot Malmö denna gång. The Red Hawks uppträdde mer såsom The Ded Hawks i gårdagens match. Faktum är att det matchscenario som spelades upp var kusligt likt förra hemmamötet. Även den gång kom Gulsvart ut och fullständigt körde över MIF under första perioden. Skillnaden då, mot nu, var utdelning på hårt slit och flit. Nu var det vi som fick målen med oss även om utdelning till en början var rätt mager. Första målet kom via backskott och styrning i mål av David Lundbohm. Om pucken gick via benskydd eller klubba låter jag vara osagt. Mål blev det. Dock det enda vi mäktade med under första perioden trots många fina chanser.

Somliga på läktaren började under pausen dra paralleller till förra mötet och menade att vi behövde något mål till för att känna oss säkra. Så påpassligt då att vi stänkte in 2-0 redan efter tjugoåtta sekunder i den andra perioden. Matt Fornataro snodde pucken av en sömnig MIF-back och serverade David Lundbohm som enkelt lade in trissan i nätet. Suveränt! Det var inte sista gången denna match vi snodde pucken av sömndruckna motståndare. Stundtals var det lite lyteskomik över tillställningen då MIF inte ens klarade av att slå pucken till icing! Ännu ett mål föll i den andra perioden då Marcus Söderkvist lyfte in pucken från backposition och, självklart, David Lundbohm höll sig framme med klubban och styrde in sitt tredje mål för kvällen. 

Efter vårt tredje mål sjönk kvaliten på spelet. Malmö syntes inte ha kraften att gå till anfall och Gulsvart såg lite lagom nöjda ut med resultatet på tavlan. Inte ens när vi bjöds på spel fem mot fyra lyckades laget sätta något större tryck mot Malmös mål. Man såg helt enkelt lite loja och tillbakalutade ut. Spelade mer av tiden än jobbade för ännu ett mål framåt. 

Tredje perioden blev mest en expeditionsaffär. En inväntan på slutsignalen. Malmö lyfte upp spelet en aning, och vad annat var att vänta, och Gulsvart nöjde sig med att artigt lägga ut pucken i mittzon och låta MIF vända om, igen och igen.

Självklart fick Malmö lite utdelning för sitt slit och reducerade till 1-3 med knappt tre minuter kvar och valde snabbt att ta ut målvakten. Tack för det sa Kenneth "Bacon" Bergvist som snappade upp pucken i egen zon , la den på bladet  på Matt Fornataro, som skrinnade ut i mittzon och la in pucken i övergiven kasse. Skönt med 4-1 på tavlan. Bra med ännu ett mål. Kampen mot DIF handlar som bekant om just målskillnad. Just nu har vi några mål upp på dem vilket kan bli avgörande när tabellen summeras efter sista omgången.

Spelarkritik:

- I denna match var det flera spelare som överraskade positivt på mig. En var Mikael Fryklund. Man kan lugnt säga att den pojken utvecklats denna säsong men jag var inte beredd på att han skulle bli så bra, redan nu! I denna match klev han fram som aldrig tidigare och visade upp ett helt annat självförtroende i sitt agerande på isen. Det var så att man trodde sig se Patrik "Bulan" Berglund på isen. Dessutom en snabbare variant av nämnde spelare. Samma pondus, samma fina klubbteknik, men lite mer fart under rören. Vad månde bliva av denne yngling?

- I övrig anser jag att alla spelare gjorde en gedigen insats. Stabilt, är nog ordet!