Efterlängtad seger på bortaplan trots skröpligt spel..

Västervik - Västerås 2-4

Där satt den! En efterlängtad trepoängare på bortaplan. Detta trots ett rätt skröpligt spel sett över sextio minuter av våra Gulsvarta hjältar. Det var mycket fummel, tappade puckar, missade passningar, spel i sarghörn, stök och bök. Men vem bryr sig, egentligen? Tre poäng! Tre poäng som i slutänden av säsongen kan innebära en plats bland de åtta bästa, eller, i sämsta fall(!) innebära nytt kontrakt. 

Man behöver inte vara en Wikegård för att inse att vi fortsatt har rysligt svårt att få till spelet fem mot fem. Det haltar. Det är osynkat. Det är blekt. Det är närmast obefintligt i dagens match. Endast korta sekvenser lyckas laget hålla trissan i anfallszon och där flytta runt för att komma till avslut. I allt övrigt handlade det om att försvara sig, vilket man gjorde bra, och sedan hoppas på lite spelvändningar. 

Något jag gläds speciellt mycket över denna afton är att Dahlbom äntligen fick vinna en match. Ja, han bidrog till denna seger med ett antal riktigt fina räddningar. Så otroligt viktigt. Kanske det enskilt viktigaste när man summerar dagens bortamatch(förutom de tre poängen). En Dahlbom som kommer upp i sitt spel är helt enkelt en livsnödvändighet för laget. 

Vårt powerplay är fortsatt riktigt bra. Att få en chans, och ta den, när matchen stod och vägde visade sig denna gång vara helt avgörande. Visserligen släppte vi idag in två kassar i boxplay men det var inte så mycket att säga om. Första målet för Västervik kan ses som en ren sinkadus. Ett löst backskott och en styrning precis framför Dahlbom. Hopplöst att hantera för en målvakt. Svårt att försvara sig emot då Västerviks forward, Philip Rondahl,  åkte in i exakt rätt ögonblick och därmed lurade våra backar. Västerviks kvittering i spel fem mot tre var inte mycket att säga om, det heller. 

Men det är detta med spelet fem mot fem. Idag provades nya formationer, igen. Utfallet blev magert, anser jag. Mikael Frycklund tycks i dagsläget vara enda forward med förmåga att hålla puck i anfallszon. I övrigt är det mycket "sprätta iväg längs sarger" och hoppas på det bästa. Här finns en enorm förbättringspotential. 

Med denna viktiga bortaseger har vi nu hela nio(9) poäng ned till Västervik som ligger på trettonde plats. Med andra ord var denna seger mer värd än just tre poäng. Man kan nog kalla den en "sexpoängsmatch". Istället för ett Västervik på 19 poäng och vi kvar på 22 har vi nu 25 och Västervik 16. Därav uttrycket "sexpoängsmatch" antar jag..

Tänka sig att Tingsryd som såg så bra ut under försäsongen nu ligger och skvalpar i botten av tabellen. Det hade i alla fall inte jag väntat mig. Ett tidigt tränarbyte tycks inte heller ha påverkat nämnvärt. 

Lite kuriosa. Läser med viss förnöjelse på både Leksand och AIK:s forum efter varje spelomgång. Speciellt AIK:are tycks oerhört missnöjda med det mesta. Allra mest med tränare Mitell. AIK som fram till nu endast förlorat en(!) match samt delar förstaplatsen med Oskarshamn. Visserligen har spelet svajat i många matcher men för sjuttons gubbar. Jag hade alla dagar i veckan accepterat lite svajigt spel om det räckt till delad serieledning. För övrigt är det inte nu man ska vara bäst. Det är sedan gammalt. Jag tror faktiskt AIK blir det lag som kan hota om en plats i SHL till våren. Deras trupp går inte av för hackor. Många individuellt skickliga spelare som alla har en växel till, när det behövs. Akilleshälen för AIK i dagsläget är nog målvaktsspelet. Två bra målvakter men ingen har spelat riktigt bra!

När det gäller Oskarshamn blir det sannolikt lite som "vanligt". Spelar bra ishockey men kroknar när det drar ihop sig till allvar. Lite som oss själva. Sämst när det gäller. Tja, undantaget då förra säsongen, förstås!

Modo i nästa omgång blir en bra värdemätare. Ett lag som började säsongen rätt storstilat men som nu fått massor av grus i maskineriet. Idag förlust på straffar mot BIK Karlskoga på hemmais. Tydligen radade Modo upp chanser men brände allt under ordinarie tid. En viss Henrik Lundberg i BIK:s kasse storspelade och gav laget chansen till poäng. Bra målvakter är rätt viktigt i ishockey, minst sagt. 

I vårt bortamöte med Modo gjorde vi, med mina mått mätt, vår hittills bästa bortamatch för säsongen. Då rämnade vår defensiv några minuter under andra perioden och Modo kunde sedan hålla undan till en uddamålsseger. Vår fram till dess fenomenalt spelande unge målvakt, Ersson, visade sig plötsligt mänsklig och släppte in några enkla mål. Oavsett detta, och att det sedan blev förlust, var jag personligen väldigt nöjd över lagets insats. Det såg helt enkelt förbaskat bra ut! Matchen borta mot Leksand var även den oerhört väl genomförd. Där lyckades vi dock stjäla med oss en poäng hem efter förlust i sudden.

Nu var det dock ett tag sedan vårt kära Gulsvart visade upp samma fart och frenesi som i bortamatcherna mot Modo och Leksand. Kanske är det så enkelt att våra motståndare scoutat oss bättre och därmed hittat vägar att stänga vårt offensiva spel. Vad vet jag? 

En sak kan jag i alla fall slå fast. Vi har fått stopp på blödningen bakåt. Vi släpper inte in många mål. Det är förbaskat bra. Under de senaste fem omgångarna har vi bara släppt in två(2) mål per match. Det är bra. Tyvärr har vi under samma tid endast orkat göra tretton(13) mål varav två i tom kasse. Man kan med andra ord säga att det är ett målsnålt gäng vi följer just nu. 

Bloggen summerar:

- Defensiven och målvaktsspelet känns stabilt ++++

- Powerplay är klart godkänt +++++

- Boxplay är helt okey ++++

- Spelet fem mot fem är - prutt ++

- Målfabrikationen är - prutt ++

Tack för ordet...

Vinst mot Modo men platt fall mot Västervik.

Swehockey

Västerås - Västervik 0-2

Efter en otroligt väl genomförd bortamatch mot Modo där vi till slut kunde vinna med uddamålet var förhoppningarna naturligtvis stora inför matchen mot Västervik på hemmais. Dessutom inför närmast fullsatta läktare då det var en-kronas-match. Gratis inträde där sponsorer betalar x antal kronor per åskådare.

Matchen började inte bra. Inte bra alls. Vi kom ut till synes helt utan energi och fick ägna första tiden av perioden till att freda egna målet. Detta misslyckades dock. Redan efter tre minuter dundrade Västervik in 1-0 och där tog matchen slut, på något märkligt vis. 

Efter ledningsmålet spelade Västervik mer på att hålla oss borta från sin egen zon än att försöka utöka sin ledning. Väldigt avvaktande. Vi själva hade rysligt svårt att komma in i Västerviks zon. Besöken blev  minst sagt kortvariga. Vi kunde aldrig frysa spelet i deras zon och börja skapa lite tryck. Väldigt enkelt kunde gästerna hela tiden spela sig ur egen zon och då och då skapa läskiga spelvändningar mot Henrik Lundberg.

Västerviks taktik var tydlig. Oerhört disciplinerat spel i egen zon. Enkla lösningar. Hittade man inte blad så lyftes pucken ut via plexi. Inget tjafs. En taktik som vi aldrig hittade ett motvapen till. Den som  bespetsat sig på en dramatisk hockeymatch likt alla tidigare matcher på hemmais efter nyår blev nog djupt besviken. Det var helt enkelt en enahanda och slätstruken tillställning. Vi hade inte förmågan, kraften, energin, kunnandet att rubba Västerviks defensiv. Västervik var måttligt intresserade att ligga på offensivt och därigenom riskera att blotta sig defensivt.

Det var därför närmast lite ironiskt att när vi äntligen skapade en riktigt vass målchans, i slutet av andra perioden, slutade det hela med att Västervik vände spelet och effektivt hängde in 2-0. Visserligen ägde vi pucken lite mer än våra motståndare i period två och tre men det var mest en chimär. Det såg bättre ut än vad det var, helt enkelt. För att uttrycka det snällt var vår insats mot Västervik väldigt blygsam.

Jonas Fransson utnämndes till matchens lirare och de må vara honom väl unt. Men, allvarligt talat, hur bra behövde han vara denna kväll? Jag räknade till två räddningar som var av högre karat varav en på egen spelares styrning(!). Kort sagt var det mer av ren artighet Fransson erhöll denna utmärkelse.

Jag kan inte direkt påstå att någon spelare var sämre än någon annan denna gång. Det var helt enkelt jämndåligt. Inga stora misstag gjordes av någon enskild spelare. Henrik Lundberg kunde kanske, med maxflyt, räddat ett av de två målskotten men hade även han en väldigt lugn kväll. Först i slutet av tredje perioden fick han briljera med en fin dubbelräddning.

Som sagt. En match det borde slagit gnistor kring blev istället en enda lång väntan på slutsignalen för alla inblandade. Västervik hade en agenda, en målsättning, för dagen och vi hade inte förmåga att påverka. Så enkelt kan det vara ibland. Glömma, förtränga, och gå vidare.

På fredag väntar Pantern. Ett läskigt lag. Ett lag som i mina ögon spelar en väldigt enahanda ishockey. Ett lag närmast helt utan briljans. Ett lag fyllt av hårt arbetande spelare. Ett lag som hittat ett närmast optimalt sätt att anpassa sin spelidé utifrån sina förutsättningar. Något som de gjort förbaskat bra. 

Jag räknar kallt med ny förlust och ser fram mot negativt kval....

Vi vann, VI VANN! Fler krismöten, tack!

Swehockey

Västervik - Västerås 1-3
Ja jävlars i min lilla låda. Vi vann! Det är så man får nypa sig i bröstvårtan både en och två gånger. Jag upprepar: - Vi vann!

Nu var det inte direkt så att vi körde över våra motståndare Västervik i gårdagens match. Jag vill inte ens påstå att det var jämt spelmässigt. Rent krasst måste jag nog erkänna att det långa stunder var ett lag på isen. Nämligen Västervik. De bara körde. Och körde. Och sköt, och sköt. Radade upp chanser och vi själva fick mest ägna oss åt sarg ut och ren överlevnad. Men vad gör det? Absolut ingenting! 

Ett lag som är i vår situation handlar mest om att gilla läget. Att inse sina begränsningar men samtidigt sina förmågor. Göra det man kan bäst för stunden. I gårdagens match valde vi att fokusera på överlevnad. Att hålla oss kvar i matchen. Att hålla rent. Att inte ge bort för många bra målchanser. Att täcka skott. Att slita röv, helt enkelt.

Till lagets undsättning kom Henrik Lundberg och spelade precis så äckligt bra som han måste göra, stackaren, för att vi överhuvudtaget ska ha chans till poäng i matcher. Själv ansåg han sig inte gjort någon märkvärdig insats. Istället hyllade han laget som gav honom så bra understöd. Tycker dock han ska ta till sig allt beröm. Det ena ger det andra. Med en målvakt som spelarna känner stor tilltro till blir hela det defensiva spelet bättre, lugna, tryggare.


- Att Conny Strömberg fick trixa in en puck i nätet var ett ögonblicks feltänk av ett annars väl fungerande försvar denna kväll. Sånt som händer. Det går inte att skydda sig mot allt. Speciellt en spelare, lirare, som gör lite som han vill. Det var dessutom ytterst välförtjänt.


Jag är mest nöjd med hela lagets insats även om två, tre, spelare fick spela mer avgörande roller i detta drama:

- Marcus Bergmans två mål naturligtvis oerhört viktiga!
- Stefans Gråhns mål fram till 3-1 i tom kasse avgörande!
- Men den spelare jag vill hylla lite extra är Jonte Berg. Går in och gör makalöst bra arbete i boxplay och bidrar hela tiden med stark skridskoåkning. Hans jakt efter puck i slutet, när Västervik spelade sex mot fem, var mästerligt. Det visade på alla de goda egenskaper som vi supportrar efterlyst denna säsong. Vilja, hjärta, jävlars anamma. Allt på samma gång. Tack vara hans exempellöst uppoffrande åkning kunde Gråhns lägga in avgörande puck i mål. Magiskt bra! Man bugar, bockar, och tackar!

Samma Jonte Berg som under sin konvalescens från skada agerade julgran(!) vid entrén till en hemmamatch i mellandagarna! Bara en sådan sak.

Kul även att se unge William Wikman tillbaka i truppen. Leksandsspelaren som med sin frejdiga åkning hela tiden bidrar. Självklart även stort plus till våra unga backar i form av Hercules Horn/Hölander och August Nilsson som gjorde ett gott dagsverke.

I allt övrigt ska naturligtvis hela laget ha beröm för sitt slit denna afton. Som bekant räcker det inte om några få spelare gör sitt jobb. Alla måste bidra med det de kan. Så anser jag skedde i matchen mot Västervik. Kan man avslutningsvis dra till med "motivation slog klass" månne!

Tack för tre poäng Gulsvart!

Speltid

Vvik mot VIK

Än har vi inte gett upp hoppet...

I efterdyningar efter senaste tidens möten kommer nu verkligen in i vardagen. Match. En jädrans svår match. Vi ska möta ett Västervik som vill hitta tillbaka till spel och form. Ett lag som gått som en ångvält stora delar av serien men på sistone tappat lite poäng och fart.

I våra tidigare matcher mot Västervik har det sett ut ungefär på samma sätt. Vi har hängt med hyggligt spelmässigt men blivit utklassade i de avgörande momenten. Västervik har varit bättre på att göra mål, i alla spelformer.  

Den mesigaste insatsen var nog mötet på hemmaplan. En rätt sorglig historia där inget av lagen glänste spelmässigt, men, där Västervik återigen hade förmågan att göra det man ska göra. Mål! 

I vår bortamatch tog vi ledningen med 2-0 för att sedan rasa ihop. 

Det är med andra ord ingen enkel uppgift vi står inför. Inte minst med tanke på att vår form inte direkt är i stigande efter en matchsvit bestående av tio matcher med en(1) seger! En seger som kom hemma mot Modo.

Under försäsongen mötte vi som bekant Västervik i den sista träningsmatchen. Även då blev det torsk efter att gästerna briljerat med mål i sina powerplay.

Västervik är vårt nya boggie-team. Förr var det Sundsvall. Å andra sidan. Som denna säsong sett ut fram till nu har alla andra lag framstått som just boggie-team! Kort sagt en jävla massa "Sundsvall" i serien.

Vad kan vi då ha för förväntningar inför kvällens match? Höga, anser jag. Vi ska förvänta oss att vårt lag går in med högt huvud och tar sig an uppgiften på ett bra sätt. Något annat finns inte. Det finns inte plats för gam-nackar nu. De som inte är beredda att jobba arslet av sig för laget, för föreningen, i den situation som nu råder kan stanna på bussen. Notera noga att jag inte kräver seger. Med tanke på vårt lags mentala tillstånd måste det etappvis byggas upp en självkänsla. En tro på det man gör. En spelmässigt bra insats är en mycket god investering inför framtiden även om det blir en förlust. En investering att ta med och bygga vidare på. 

- Att sträcka vapen, ge upp, bara för att det ser hopplöst ut är inget alternativ. 

Även om vi stundtals spelat som lobotomerade trädgårdstomtar i många matcher måste även jag erkänna att vi, trots detta, varit med målmässigt. Ytterst sällan har vi blivit utspelade. Vi har haft "häng" i många matcher men ofta bjudit bort våra chanser till poäng genom egna fatala misstag. Jag vill inte påstå att vi förtjänat mer poäng än de vi nu erövrat, men, med lite medstuds kunde de varit betydligt fler.

Vem minns inte matchen hemma mot Vita Hästen. En match där vi faktiskt skapar mycket och är det spelförande laget. Hästen ser riktigt bleka ut. Vi tar ledningen, rättvist, via ett snyggt mål i powerplay. Men, vad händer? Domaren dömer att spelaren, Gråhns, stör målvakten genom att stå i målområdet! Målet döms bort. Vi tappar energi. Hästen får energi och smäller in två strutar! När man i efterhand ser på situationen är det närmast obegripligt att domaren dömde bort målet. På TV-bilderna ser man att Gråhns bakre del av skridskoskenan(!) skär linjen till målområdet! Snacka om marginaler emot!

Jag grinar eller gnäller inte genom att redovisa ovanstående exempel. Jag lyfter bara fram det typiska för ett lag i motgång. Motgång tycks föda mer motgång. På samma sätt som man hävdar att "bra lag har tur". 

- För övrigt anser jag fortfarande att HockeyAllsvenskan är sämre än någonsin tidigare. 

Jaha, det var det inlägget. Avslutar med att tippa resultat i kvällens match:

Västervik - Västerås 2-5

Sug på den! 

Kvalspöket

Folket tycker..

Västerås - Västervik 4-1

Efter matchen hemma mot Västervik var man inte speciellt mycket uppåt. Mungiporna hängde under hakan. Känslan rena öknen. Tankarna i moll. Nedstämdheten så påtaglig att den gick att skära med kniv, paketera, och skicka med Postnord till Yttre Hybriderna, ungefär. Kort sagt var det en formidabel humörsänkare, matchen. 

Västervik är ett käckt nytt lag i serien som inte vet bättre. De spelar i många stycken en effektiv ishockey. Det får man ge dem. Men i sanning är inte Västervik ett lag som ska kunna få oss själva att framstå som gårdagens kvarglömda sopor. Lite så blev det tyvärr. Stundtals var vi rätt sopiga ute på isovalen. 

Lagidrott är i många stycken en märklig gren. Ett gäng utövare som har som målsättning att springa, eller, åka, åt samma håll. När så sker så blir det mesta bra. När det däremot åks åt olika håll, samtidigt, så blir det sällan så bra. 

Det är lite så jag uppfattar vårt spel understundom denna säsong. Framför allt nu senast. Det är som att spelarna inte riktigt vet vilket håll de ska åka. Eller när. Och framför allt, varför! En ängslighet, en tvekan, en osäkerhet, som lägger sordin över alla försök till konstruktivt spel. 

Det är en spelare i taget som agerar. Övriga avvaktar. Väntar. Funderar lite över vad som nu ska ske? Hört talas om synergieffekter? Tänkte väl det. En synergieffekt innebär att en spelares goda egenskaper skapar förutsättningar för annan spelare att bli bra. Med synergieffekter kan man få tre spelare att bli bättre än vad de är egentligen. Tillsammans blir de bättre då deras respektive styrkor förstärker varandras. Om ni förstår mitt svammel. Lite som att fyra myror är fler än tre elefanter.

Vad jag vill komma fram till är att just nu råder motsatt förhållande. Total avsaknad av synergieffekt. Snarare tvärtom. Flera spelare i dåligt slag, dålig form, gör sina medspelare sämre. Översatt till vanligt svenska fattas det helt enkelt en jävel i laget som visar vägen. Som tar tag i saken. Som genom sitt agerande väcker upp övriga.

I matchen mot Västervik såg jag några spelare som genom sitt agerande på isen försökte väcka liv i sina lagkompisar. Den ene var Linus Svedlund, den andre Mikael Fryklund. Till viss del även Eddie Davidsson. Svedlund försökte genom att åka skridskor, Frycklund försökte genom lite fysiskt spel, och även Eddie passade på att smälla på i några närkamper. Det var bra men inte tillräckligt. Tre spelare som visar attityd räcker inte långt i en sextio minuter lång ishockeymatch. Christopher Fish gjorde vad han ska göra. Vispade in en puck i nät. Dahlbom kämpade tappert längst bak men fick inte rätt understöd. 

Hur kan det bli på detta sättet? Hur kan så många duktiga ishockeyspelare se så fromma och handlingsförlamade ut, samtidigt? Naturligtvis försöker varje spelare, i varje byte, göra sitt bästa. Det förutsätter jag. 

Någon gång i säsongens gryningstimmar hörde en initierad person av sig till mig och kommenterade vårt val av tränare. Denne person, som är väl insatt i svensk ishockey på hög nivå, hävdade att vi skulle förvänta oss ett väldigt försiktigt och defensivt spel. Närmast ett fegspel. Ett spel där försvar är bästa - försvar! Där fokus på att försvara skulle ta udden av en tänkt offensiv. Ett spel med stor avsaknad av fart och istället fokus på styrspel. Att hålla sin yta. Att backa av, avvakta, vänta ut. 

Jag måste nu ge denna person rätt på alla sätt och vis. Precis så har vårt spel varit från försäsong fram till senaste matchen. Vi har definitivt blivit bättre på att försvara oss över de omgångar som spelats, men, vi har fasligt svårt att göra mål. Ska vi behöva vänta nitton omgångar till innan offensiven kommer igång, månne? 

Med den hedervärde Joakim Fagervall hade vi ungefär samma sätt att spela. En ramstark defensiv. Vi spelade snålt. Vi bjöd inte motståndare många chanser. Skillnaden då, mot nu, är att vi faktiskt kunde anfalla när det behövdes! Vår defensiv tog inte helt udden av offensiven. Kanske hade vi bättre spets i vår offensiv på den tiden? Vad vet jag? 

Nåja, även i ett totalt mörker går att finna en strimma av ljus. Vi har trots allt plockat poäng i årets seriespel. Vi har gjort tre fyra insatser som varit fullt godkända spelmässigt. Vi har visat då och då att laget har kapacitet att vinna mot vem det än må vara. Vi har i en handfull matcher gnetat oss till poäng genom en stark defensiv. Vi har med andra ord visat vid flera tillfällen att det går. Bara man ger sig fan på det.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som oroar mig, och många med mig, allra mest. Vi har nu spelat nitton omgångar av serien samt ett antal försäsongsmatcher. Defensiven har blivit bättre, Det har jag redan nämnt. Däremot är det märkvärdigt att vi från läktarhåll inte ser att spelet, lagets eget spel, utvecklats nämnvärt. I det perspektivet anser jag att vi står kvar på ruta ett. Och det är ju inte bra. Inte bra alls. Jag lägger där skulden på vårt tränarpar. De har inte lyckats sälja in ett koncept som fungerar. Så enkelt är det. Tillbaka till ritbordet blir det som får gälla. Gör om gör rätt. Plocka fram en spelmodell som bättre tillvaratar de förmågor och egenskaper som finns hos spelarna. Om så sker kommer vi kunna vinka kvalspöket adjö med ett hånfullt leende.

Nu kör vi över Pantern!