Efterlängtad seger på bortaplan trots skröpligt spel..

Västervik - Västerås 2-4

Där satt den! En efterlängtad trepoängare på bortaplan. Detta trots ett rätt skröpligt spel sett över sextio minuter av våra Gulsvarta hjältar. Det var mycket fummel, tappade puckar, missade passningar, spel i sarghörn, stök och bök. Men vem bryr sig, egentligen? Tre poäng! Tre poäng som i slutänden av säsongen kan innebära en plats bland de åtta bästa, eller, i sämsta fall(!) innebära nytt kontrakt. 

Man behöver inte vara en Wikegård för att inse att vi fortsatt har rysligt svårt att få till spelet fem mot fem. Det haltar. Det är osynkat. Det är blekt. Det är närmast obefintligt i dagens match. Endast korta sekvenser lyckas laget hålla trissan i anfallszon och där flytta runt för att komma till avslut. I allt övrigt handlade det om att försvara sig, vilket man gjorde bra, och sedan hoppas på lite spelvändningar. 

Något jag gläds speciellt mycket över denna afton är att Dahlbom äntligen fick vinna en match. Ja, han bidrog till denna seger med ett antal riktigt fina räddningar. Så otroligt viktigt. Kanske det enskilt viktigaste när man summerar dagens bortamatch(förutom de tre poängen). En Dahlbom som kommer upp i sitt spel är helt enkelt en livsnödvändighet för laget. 

Vårt powerplay är fortsatt riktigt bra. Att få en chans, och ta den, när matchen stod och vägde visade sig denna gång vara helt avgörande. Visserligen släppte vi idag in två kassar i boxplay men det var inte så mycket att säga om. Första målet för Västervik kan ses som en ren sinkadus. Ett löst backskott och en styrning precis framför Dahlbom. Hopplöst att hantera för en målvakt. Svårt att försvara sig emot då Västerviks forward, Philip Rondahl,  åkte in i exakt rätt ögonblick och därmed lurade våra backar. Västerviks kvittering i spel fem mot tre var inte mycket att säga om, det heller. 

Men det är detta med spelet fem mot fem. Idag provades nya formationer, igen. Utfallet blev magert, anser jag. Mikael Frycklund tycks i dagsläget vara enda forward med förmåga att hålla puck i anfallszon. I övrigt är det mycket "sprätta iväg längs sarger" och hoppas på det bästa. Här finns en enorm förbättringspotential. 

Med denna viktiga bortaseger har vi nu hela nio(9) poäng ned till Västervik som ligger på trettonde plats. Med andra ord var denna seger mer värd än just tre poäng. Man kan nog kalla den en "sexpoängsmatch". Istället för ett Västervik på 19 poäng och vi kvar på 22 har vi nu 25 och Västervik 16. Därav uttrycket "sexpoängsmatch" antar jag..

Tänka sig att Tingsryd som såg så bra ut under försäsongen nu ligger och skvalpar i botten av tabellen. Det hade i alla fall inte jag väntat mig. Ett tidigt tränarbyte tycks inte heller ha påverkat nämnvärt. 

Lite kuriosa. Läser med viss förnöjelse på både Leksand och AIK:s forum efter varje spelomgång. Speciellt AIK:are tycks oerhört missnöjda med det mesta. Allra mest med tränare Mitell. AIK som fram till nu endast förlorat en(!) match samt delar förstaplatsen med Oskarshamn. Visserligen har spelet svajat i många matcher men för sjuttons gubbar. Jag hade alla dagar i veckan accepterat lite svajigt spel om det räckt till delad serieledning. För övrigt är det inte nu man ska vara bäst. Det är sedan gammalt. Jag tror faktiskt AIK blir det lag som kan hota om en plats i SHL till våren. Deras trupp går inte av för hackor. Många individuellt skickliga spelare som alla har en växel till, när det behövs. Akilleshälen för AIK i dagsläget är nog målvaktsspelet. Två bra målvakter men ingen har spelat riktigt bra!

När det gäller Oskarshamn blir det sannolikt lite som "vanligt". Spelar bra ishockey men kroknar när det drar ihop sig till allvar. Lite som oss själva. Sämst när det gäller. Tja, undantaget då förra säsongen, förstås!

Modo i nästa omgång blir en bra värdemätare. Ett lag som började säsongen rätt storstilat men som nu fått massor av grus i maskineriet. Idag förlust på straffar mot BIK Karlskoga på hemmais. Tydligen radade Modo upp chanser men brände allt under ordinarie tid. En viss Henrik Lundberg i BIK:s kasse storspelade och gav laget chansen till poäng. Bra målvakter är rätt viktigt i ishockey, minst sagt. 

I vårt bortamöte med Modo gjorde vi, med mina mått mätt, vår hittills bästa bortamatch för säsongen. Då rämnade vår defensiv några minuter under andra perioden och Modo kunde sedan hålla undan till en uddamålsseger. Vår fram till dess fenomenalt spelande unge målvakt, Ersson, visade sig plötsligt mänsklig och släppte in några enkla mål. Oavsett detta, och att det sedan blev förlust, var jag personligen väldigt nöjd över lagets insats. Det såg helt enkelt förbaskat bra ut! Matchen borta mot Leksand var även den oerhört väl genomförd. Där lyckades vi dock stjäla med oss en poäng hem efter förlust i sudden.

Nu var det dock ett tag sedan vårt kära Gulsvart visade upp samma fart och frenesi som i bortamatcherna mot Modo och Leksand. Kanske är det så enkelt att våra motståndare scoutat oss bättre och därmed hittat vägar att stänga vårt offensiva spel. Vad vet jag? 

En sak kan jag i alla fall slå fast. Vi har fått stopp på blödningen bakåt. Vi släpper inte in många mål. Det är förbaskat bra. Under de senaste fem omgångarna har vi bara släppt in två(2) mål per match. Det är bra. Tyvärr har vi under samma tid endast orkat göra tretton(13) mål varav två i tom kasse. Man kan med andra ord säga att det är ett målsnålt gäng vi följer just nu. 

Bloggen summerar:

- Defensiven och målvaktsspelet känns stabilt ++++

- Powerplay är klart godkänt +++++

- Boxplay är helt okey ++++

- Spelet fem mot fem är - prutt ++

- Målfabrikationen är - prutt ++

Tack för ordet...

Proppen ur...

Västerås - Pantern 10-3

Plötsligt händer det! De osannolika blir sannolikt. Har stått på Rocklundas betongläktare allt sedan slutet av 60-talet, sett det mesta, men fick denna gång uppleva något alldeles utöver det vanliga. Jag har sett Västerås vinna med tvåsiffrig tidigare(gamla division 1), jag har sett laget vända matcher genom att plötsligt hitta flyt i spelet. Några sanslösa minuter då man krutat in två-tre mål på kort tid. Däremot har jag aldrig tidigare sett Gulsvart göra sju mål i en förstaperiod i Division Ett, HockeyAllsvenskan eller gamla Elitserien. I sanningen något alldeles utöver det vanliga. Hur det kan bli så här? Tja, vi behöver bara titta tre omgångar bakåt i tiden. Då var det vi, mot Karlskrona, som kom helt snett in i matchen. Den gången stannade förlustsiffrorna vid 0-5 tack vare att vi lyckades stoppa blödningen bakåt. Det som imponerade på mig under kvällen var att laget lyckades hålla upp intensiteten hela vägen in i mål. Det var bara under korta sekvenser i den andra perioden som man kunde skönja en viss mättnad hos spelarna. Sedan tog man fart igen. Gav inte Pantern luft. Precis som i matcherna mot Oskarshamn och Tingsryd tidigare visade vi oss starka i den tredje perioden. Det sägs att "det svåraste som finns" i hockey är att leda med 3-0. Jag tror personligen det är svårare att leda med 7-0 efter en period. Pratade lite med Mikael Frycklund efter matchen om just det. Hur gör man? Hur tänker man? Går man in för att spela av matchen resterande två perioder? Han hade inget riktigt svar på frågan då situationen var helt ny både för honom och hela laget.A

Idag var det många som fick glänsa lite extra. Jag gläds med Markus Bergman som får utdelning. Skillnad mellan succé och fiasko för en tänkt poänggörare kan vara hårfin. Minns hans ökenvandring under förra höstens spel i Ettan. Det tog sin tid innan han hittade rätt, kom in i flytet, fick utdelning. Men, efter en trög inledning där det mesta studsade emot vände det. Det blev succé. Så kan det bli även denna säsong. Jag håller mina tummar för det. Skottet fram till 4-0 är inget man skämtar bort. Vilken jävla rökare!

Mikael Frycklund, förresten. Han som anklagas för att ta onödiga utvisningar. Idag drog han på sig en ny utvisning(hooking). Denna gång feldömd. Något som domaren tydligen erkände direkt efter att han tagit utvisningen. Så kan det gå. Även domare kan göra fel, typ! Sebastian Benker gillar jag allt mer. Hans mål fram till 5-0 var en delikatess. Lukas Zetterberg gjorde saker med pucken idag som gladde. Han har inte bara ett vasst skott. Kul att se när han vågar hålla i pucken och vara kreativ. Alexander Lindelöf hängde två kassar från blå. Alldeles lysande. Vi behöver lite "enkla" mål från våra backar.

Vad betyder då en sådan islossning målmässigt som vi fick se idag? Svaret på den frågan kommer först i nästa match. Tyvärr är det så i denna resultatinriktade bransch att en seger med tvåsiffrigt inte är mycket värt om det inte följs upp med en vettig prestation i kommande omgång. Förhoppningsvis städade man undan en del hjärnspöken i och med dagens målproduktion. Tjatet, rubrikerna, artiklarna där den tidigare måltorkan lyfts fram som ett stor problem är för tillfället tystnat.

Nu får spelarna helgen ledig och kan njuta av segerns sötma. Det är de väl värda. Laget är trots allt obesegrade under full tid de senaste tre omgångarna. Det är inte alls dåligt.... Ha det gott och på återseende...

Släpp sargen, och gå vidare...

Svikare...

Det har varit ett hett diskussionsämne denna säsong. Detta med klubbhjärta. Som bekant var det väldigt många spelare som lämnade oss i samband med vår degradering. En i många stycken fullt naturlig konsekvens. Så ser det ut för alla föreningen, oavsett lagsport, när man trillar ur en division. Med andra ord inget nytt under solen. 

Trots detta blev det från en del håll väldigt mycket snack om att spelare svek när de lämnade oss. Många ansåg att de borde tagit sitt ansvar, stannat kvar i föreningen, och spela upp oss igen. En både märklig och till vissa delar naiv uppfattning, enligt mig. Många spelare har klausuler i sitt kontrakt som gör att de kan lämna vid en degradering. Även det helt normalt. Alla vill naturligtvis spela på så hög sportsligt nivå som möjligt. Speciellt spelare som ännu ser en möjlighet att göra  karriär samt även fortsättningsvis kunna leva på att spela ishockey. Utöver detta har sällan en förening som degraderas möjlighet, rent ekonomiskt, att behålla spelare som är attraktiva för klubbar i en högre division. Kort sagt kan man säga att spelare har kostnader de måste finansiera. Precis som du och jag. Mat på bordet och hyra, exempelvis. Har de dessutom familj är behovet av en bra inkomst än mer trängande. 

Det än mer intressanta i denna kråksång är att det från supporterhåll visades olika förståelse för de spelare som lämnade. Somliga visade man tacksamhet över att de stack(jävla gamnackar, syltryggar, förlorare, etc) medan andra tyckte man förtjänade att spela på en högre nivå. Sedan fanns det spelare man ansåg var, svikare! Låt mig exempelgöra:

Niklas Lihagen - skönt att bli av med

- En spelare som de allra flesta supportrar tyckte var skönt att bli av med. Bedömdes som fullständigt värdelös och inte vatten värld. Bra att han stack, fick foten, etc.

Stefan Gråhns - värd att spela i HA

- Oerhört uppskattad under hela säsongen för sitt slit på isen från första till sista matchen i vår tröja. Honom önskade man lycka till när det blev klart med ny klubbadress(SSK). Det var han värd, minsann!

Mikael Frycklund - Svikare
- En av få spelare som presterade ända till det bittra slutet. Framför allt i det negativa kvalet en spelare som i varje byte gjorde allt för att laget skulle nå sportslig framgång. Efter säsong lämnade han för spel i Tingsryd och anklagades för att var en Judas, förrädare, svikare.

Inte nog med att Frycklund, den svikaren, stack iväg till mörkaste Småland och lämnade oss i sticket. När han bröt med Tingsryd valde han dessutom Modo istället för att hjälpa oss tillbaka! Dubbel svikare, med andra ord. Skandal! Nu hade han verkligen skitit i det blå skåpet på allvar. Enligt vissa var han inte längre välkommen tillbaka efter detta dubbel-svek. Redan där och då muttrades det om att han kunde glömma att komma tillbaka. Att han inte var önskvärd. Förrädaren Frycklund.

Nu är han tillbaka! Mikael Frycklund kommer återigen representera sin modersklubb. I mina subjektiva ögon en alldeles utmärkt värvning av vår sportchef Patrik Zetterberg. I och med det tycker jag det är hög tid att vi lägger ned allt snack om "svikare" eller "Judas", och ger honom en ärlig chans att utvecklas till en ledande spelare i vårt kära Gulsvart. 

Ser man objektivt på Frycklunds karriär så har den definitivt inte varit spikrak. Att redan tidigt betraktas som en ny Patrik "Bulan" Berglund blev kanske ett allt för tungt ok att bära. Förväntningarna på Frycklund när han klev in i A-laget var höga. Rent av för höga? Att vara en ung talang har sina sidor. Risk för att man själv blir fartblind. Luras att tro att man är lite bättre än vad man egentligen är i ambitionen att leva upp till allas förväntningar. Få lite vattenskalle, rent av. Kan lätt bli så, gissar jag, när allt för många ryggdunkare gör sig hörda. 

Det har även pratats en del om dålig attityd. Att Frycklund ibland spelat mer för sig själv än för laget. I sin ambition att hjälpa laget överarbetat och istället stjälpt. Som exempel på detta pekar man på så kallade onödiga utvisningar. Utvisningar tagna i frustration som drabbat laget negativt. 

Oavsett detta kan ingen ta ifrån honom att han faktiskt var vår bästa poängspelare under sin sista säsong hos oss. En säsong där många spelare tävlade i att underprestera. Det är fan i mig inte dåligt! Se bild..

Så, mina vänner, nu släpper vi sargen och går vidare och Välkommen tillbaka, Mikael Frycklund!

Tokigt skön seger efter seg och ängslig start.

Källa

Västerås - Vita Hästen 3-1

Inte visste jag vad jag skulle förvänta mig för ansikte på matchen denna gång, heller. Ett heltaggat hemmalag som pustande och frustande bankade ned Hästen i skridskosulan eller ett avvaktande försiktigt hemmalag med nerver utanpå suppet!

Det blev mest det senare alternativet. Ett hemmalag som såg väldigt obekväma ut i alla sina beslut på isen. Det var inte roligt att ha puck, helt enkelt. Ingen visste riktigt vad han skulle göra med den där lilla runda svarta saken. Bäst att göra sig av med den, fortast möjligt. Perioden visade upp en lång provkarta på felbeslut från våra spelare. Vita Hästen tackade, tog tag i taktpinnen, och höll den i fast hand de första tjugo minuterna. 

Som tur för oss var Hästen precis så ineffektiva som jag beskrivit i ett tidigare inlägg inför matchen. De snurrade runt friskt stundtals i vår egen zon men hade förfärligt svårt att komma till riktigt bra avslutslägen. Trots deras synliga spelövertag kunde jag räkna till endast ett fåtal riktigt farliga chanser. Enda gångerna jag var lite extra orolig var när väldige(!) Markus Eriksson äntrade isen. Honom kan man inte lita på i ett motståndarlag!

Att vi kom undan med 0-0 efter den första perioden var en ren bonus. Även om Hästen hade svårt att skapa riktigt bra chanser vet jag hur enkelt en förlupen puck kan studsa in i mål. Något som vi nu undkom med stort besvär.

Det var därför förbaskat glädjande att se scenförändringen direkt från nedsläpp i den andra perioden. Tydligen hade nervositeten lagt sig och nerverna hamnat på rätt ställe. Plötsligt var det vi som drev spelet och Hästen fick börja arbeta allt mer i egen zon. 

Efter knappa treminuter fick vi utdelning. Ett uppspel i mittzonen fångades upp av Niklas Lihagen som ångade rakt ned mot Hästens mål men fick inte till avslutet. Det gjorde inte så mycket då Fredrik Johansson höll sig framme på returen och vispade in pucken i mål. Den passning Lihagen tog emot kom i ansiktshöjd(!) från Stefan Gråhns. Det var alltså lagets åldermän, krutgubbarna, som satte oss i förarsätet.

Drygt sex minuter senare höll sig krutgubbarna framme igen. Denna gång understödda av Mikael Frycklund. En avvaktande utvisning på Hästenspelare. Fredrik Johansson höll rutinerat i pucken så vi hann få in en sjätte utespelare. Skickad sedan pucken till Lihagen som hittade Frycklund. Den sistnämnde tog saken i egna händer och skickade ett dragskott upp i nättaket!

2-0 på tavlan och det var inte ens orättvist med tanke på spelet fram till dessa i den andra perioden. Det var nästan bara ett lag på isen och det var Gulsvart. Skottstatistiken(15- 4) samt puckinnehavet (63%) underströk detta. Det som imponerade mycket på mig under period två var vårt spel efter att vi gjort två mål. Fullständigt kontrollerat, vill jag påstå. Vi höll i pucken lagom länge, spelade längs sarger, lade ned djupt i Hästens zon, och satte press. Hästen hade oerhörda problem att få ordning på sitt spel perioden ut. Lysande!

Endast en gång i den andra perioden var det riktigt nära att Hästen bjöds in i matchen igen. Vi var lite ivriga att vinna tillbaka puck vid Hästens blå linje vilket gav Norrköpingslaget chans till en spelvändning två mot en. Då stod Henrik Lundberg för matchens räddning. En snabb överflyttning mot högra stolpen och räddning med klubbskaftet(!) 

Inför den sista perioden hyste jag, och många andra, en viss oro över att laget skulle falla tillbaka till den första periodens spel. Bli allt för passiva och avvaktande. Så blev det inte alls. Vi höll Hästen på mattan på ett mycket bra sätt samtidigt som vi fortsatte skapa egna chanser offensivt. Inte ens Hästens reducering till 1-2 i powerplay rubbade lagets cirklar nämnvärt. Laget fortsatte spela oerhört fokuserat perioden ut. Visst blev det lite darr på ribban då vi drabbades av ännu en utvisning med endast fyra minuter kvar. Domaren plockade ut Christopher Fish för hög klubba. Jag, och flera med mig, muttrade över att Fish ännu en gång lyckades dra på sig en onödig utvisning i slutfasen av en match. 

I efterhand visade det sig att det var inte alls Fish som var den skyldige till den höga klubba som renderade i två minuters boxplay! Efter matchen fick jag detta meddelande från hans far, Andrew, på Twitter:

Var bara tvungen att kolla upp detta med huvudpersonen själv som medgav att så var fallet! Fish tyckte det var bättre han tog utvisningen då Fredda är en viktig boxplayspelare! Den "blåsningen" kan vara skillnaden på nytt kontrakt eller inte när vi summerar denna vecka! 

I slutskedet av matchen chansade Hästen med spel sex mot fem. I en lite rörig situation lyckades Mikael Frycklund få tag på pucken, tittade upp, siktade, och skickade trissan mot det övergivna motståndarmålet. Precis när han knäppte iväg skottet stack en hästenspelare fram sin klubba och fick en liten touch. Om det var det som gjorde att pucken hittade in i mål eller inte får vi aldrig veta. Men mål blev det och stort lättat jubel bland spelare och oss på läktaren.

Om jag ska summera mina intryck av matchen så var den ängslig, mycket bra, kontrollerad, sett period för period. Starkt som bara sjutton att vända matchen till egen fördel som laget nu gjorde med tanke på att man bar med sig tre raka förluster i bagaget. Stor eloge till ALLA inblandade.

Att Pantern till slut lyckades bärga extrapoängen mot Björklöven blev en välkommen extrabonus för oss Västeråsare. Då Modo lyckades vända 0-4 till 5-4, i sudden, borta mot Mora kan vi nu helt avskriva dem från nedflyttningsstriden. Det står nu mellan oss och Löven. Löven som i nästa omgång tar sig an Mora på bortaplan. Ett Mora som i gårdagens match ställt över fyra-fem tongivande spelare. Vad jag förstått kommer dock Mora med starkast möjliga lag till onsdagens omgång.

Vi har liten matchboll nu, kan man säga. SSK låter som en betydligt enklare uppgift än Mora. Men, osvuret är bäst. Våra matcher denna säsong mot SSK har varit jämna och oförutsägbara vid två tillfällen tidigare. Det helt avgörande blir med vilken inställning SSK respektive Mora kliver in i omgång 51. Vill de verkligen gå för seger eller spelar de av matchen? SSK som är lite skadedrabbat har ett oerhört viktig negativt kval ett spara sig till. Mora ett finalspel mot BIK Karlskoga. Jag hoppas den gamla klyschan "motivation slår klass" inte gäller i omgång 51!

Matchens gurkor:

Henrik Lundberg

Mikael Frycklund

Stefan Gråhns 

Fredrik Johansson

Niklas Lihagen

Hedersomnämnande:

- För att på ett genialiskt och snabbtänkt sätt tagit skulden för lagets bästa!

Cristopher Fish 

Så, tack för kaffet...

AIK på Hovet, vi var inte ens nära..

Ibland är det tungt, extra tungt..

AIK - Västerås 4-1

Jag hade inga stora förhoppningar om poäng inför matchen borta mot AIK och mina farhågor besannades. Även om vi höll AIK borta från de allra farligaste avsluten under den första perioden kunde vi inte hålla emot alla tjugo minuter. Precis när jag tänkte tanken att det vore trevligt att gå till periodvila med 0-0 i bagaget, då ringde det i baken!

1-0

AIK:s Anders Eriksson fick stå aningen omarkerad mitt i slottet och kunde därifrån styra in ett backskott. Tid 19:23. Otroligt snöpligt då vi stretat emot bra defensivt. Ett mål som satte oss i en bekymmersam sits. Agendan för dagen var tydligen att dra ned på tempot och spela disciplinerat. Inte bjuda AIK på öppen is. En tanke god som någon men som samtidigt lade sordin på våra möjligheter till eget offensivt spel. Perioden till AIK spelmässigt men inte med så stor marginal.

2-0

Den andra perioden lik den första. Det var AIK som hade de flesta offensiva intentionerna medan vi letade möjligheter via ströanfall. Återigen lyckades vi stänga ned AIK rätt bra och de fick jobba rätt hårt för att hitta bra avslutslägen. Till slut kom ett som gav resultat. En puck slängdes in mot mål och studsade rakt ut på bladet till AIK:s Mikael Lindqvist som smällde in trissan. Det som kändes surt var att vi lyckades avvärja flera öppna lägen men inte hade turen med oss på lösa puckar som studsade fel. Spelmässigt var AIK bättre än oss även i denna period även om de bara glimtvis visade upp den briljans i offensiven som de besitter.

3-0

Vi kom ut till den tredje perioden och visade tydliga tendenser till att vilja gå fram lite hårdare. Vi skapade några halvchanser och kunde hålla puck i AIK:s zon kortare stunder. Då klev domaren för dagen, Christoffer Holm, fram och tog en aningen märklig utvisning på vår Simon Karlsson. En åkduell med en AIK:are där den sistnämnde föll  in i sargen. Naturligtvis stänkte AIK:s Fredrik Karlström in pucken fram till 3-0. Där var vi körda, definitivt.

Efter detta mål kände troligen dagens domare, Christoffer Holm, att han behövde kompensera oss för utvisning på Simon Karlsson och hittade raskt två utvisningar på AIK-spelare. Trots denna välkomna hjälp hade vi denna gång ingen ordning alls på vårt powerplay som för några omgångar sedan firade stora triumfer.

1-3

I slutet av matchen tog Christer Olsson en rövare, plockade ut Henrik Lundberg, och satsade på spel sex mot fem. Mikael Frycklund hittade Lucas Zetterberg med ett bra pass och det "bara small" när Lucas stänkte in 1-3. 

4-1

Men, sedan var det slut på det roliga. Viktor Ekarv kunde i slutskedet av matchen lägga in sista målet och därmed var vårt öde beseglat.

Ännu en förlust inkasserad, om än en rätt väntad. Trots det var jag lite besviken i efterhand. Besviken över att vi inte tycktes tro på våra möjligheter att ta poäng mot ett formstarkt AIK. Kanske var det matchplanen som gav det intrycket. Kanske var det helt enkelt så att vi är inte bättre än så här. Det senare vill jag inte riktigt tro då jag med egna ögon sett laget prestera på en helt annan nivå i andra matcher efter nyår.

Ska man leta efter några små glädjeämnen får man leta en stund. Tycker dock att Chris Langkow i några byten visade mer än tidigare matcher. Han hade två  lägen som kunde resulterat i mål. 

Lyssnar jag till supportrar till AIK är deras dom mot vårt framträdande rätt brutal. De tyckte vi var usla. Inget tempo, dålig skridskoåkningen, dåligt passningsspel, och ingen fart i något överhuvudtaget. Tyvärr kan jag inte annat än hålla med. Vi gjorde inte det bästa framträdandet på Hovets is denna gång.

Två nycklar till att vi inte tagit poäng de senaste tre omgångarna:

- Avsaknad av målskytt/ar (3 mål senaste 3 matcherna)
- Dåligt powerplay (0 mål på senaste 7 försöken)

Swehockey

Hysterisk match mot Löven.....

Swehockey

Det har nu gått några dagar sedan den mycket underhållande matchen mot Björklöven spelades i ABB Arena Nord. Ibland är det bra att tänka till lite innan man skriver om något som berörde så mycket. Så var det nämligen. En oerhört känslostormande tillställning. Som tittare bjöds man på det mesta som en hockeymatch kan innehålla. Speciellt en match som betydde så oerhört för de inblandade lagen. Vi behövde rida vidare på vår tillfälliga(!) framgångsväg. Björklöven behövde bryta sin negativa trend som fått dem att sjunka som en sten i tabellen. Två lag som kom till spel med helt olika förutsättningar. Ett lag som ville fortsätta klättra uppåt, ett lag som inte ville sjunka djupare.

Den som trodde att det skulle bli avvaktande spel, trodde helt fel. Den som trodde att Gulsvart skulle komma ut och låta Björklöven bestämma, trodde fel. Den som trodde det skulle bli målsnålt, trodde fel. 

Det blev istället närmast något som kunde liknas vid vilda västern ute på isovalen. Den första perioden var iofs ganska ordinär om än genomförd med god fart och intensitet på alla inblandade spelare. Jag kan utan att fara med osanning påstå att det var vi som satt i förarsätet men att Björklöven envist bet ifrån. Skottstatistiken 18-9 till vår fördel vittnade om detta. Men det var Björklöven som gjorde enda målet, naturligtvis. Dessutom med en man mindre på isen. En sällsamt sällsynt och olycklig händelsekedja gjorde att Mattias Granlund kunde kontra in 0-1. Det hela började med en het målchans för oss där pucken på ett märkligt sätt undvek att hamna i Lövens kasse. Men istället för hemmajubel blev det alltså en spelvändning med mål i baken.

Men vad gjorde väl det. Denna kväll var det tydligen bestämt att vi skulle vinna. Redan efter någon minut i den andra perioden kunde en av matchens bästa spelare, William Wikman, pilla in kvitteringen till 1-1 i powerplay. Detta mål blev lite av ett startskott för årets mest hysteriska period i ABB Arena Nord. Eller vad sägs om följande:

Swehockey

Hysteriskt roligt, får man säga. Snacka om att jag som tittare kastades mellan hopp och förtvivlan likt en kork på ett vindpinat hav. Genom TV-rutan hörde man verkligen vilken fantastisk stämning som rådde i hallen då laget manades på av en röststark publik. Efter denna andraperiod fanns ett stort behov av något stärkande. Det fick bli en god kopp te. Med mycket socker. Är det fest så är det!

Inte blev det ett dugg sämre att Mikael Frycklund, en annan av matchens förgrundsfigurer, redan efter knappt en minut skickade in 5-3. Detta efter att Linus Svedlund stormat fram, skjutit, Lukas Zetterberg snappat upp returen och sedan kopierade Jonte Bergs "bakom-ryggen-passning" från matchen mot Vita Hästen. Frycklund hade helt öppet mål. Så vackert!

Efter Frycklunds mål kände jag att laget hade rätt bra kontroll över händelserna. Björklöven hade svårt att sätta riktigt tryck mot Henrik Lundberg i hemmakassen. Känslan var att Löven började krokna, tappa tron, på uppgiften. Då kom naturligtvis den injektion som Löven behövde för att komma tillbaka in i matchen. Ett vådaskott(!) i matchminut 53 från Lövens Zach Hamill smet in vid Lundbergs vänstra stolpe. Månne var Lundberg skymd när skottet avlossades.

Efter det satte Björklöven återigen full fart och fick fast oss i egen zon gång efter annan. Återigen satt man trollbunden med andnöd när vi närmade oss slutet av matchen. Lite som det varit varje gång denna säsong när vi lyckats bärga en seger. Alltid så djävulskt små, små, marginaler ända in till att slutsignalen äntligen ljuder. 

Trots att Björklöven öste på för fulla muggar och sex mot fem kunde vi lyckligtvis hålla undan och bärga tre underbara poäng. Att sedan Christopher Fish äntligen(!) fick sätta en kasse, denna gång i tom bur, förtog inte på något sätt glädjen. Tvärtom. En helt underbar match mellan två lag som plötsligt släppte på den taktiska försiktigheten och istället lät desperationen segra. Om fler matcher spelades på samma sätt i ABB Arena Nord skulle tillströmningen av publik öka snabbt. Det är så här ishockey ska vara. Det var två bottenlag som verkligen bjöd upp till dans. 

Det finns några spelare som jag vill lyfta fram efter segern mot Björklöven:

- William Wikman

- Mikael Frycklund

- Simon Karlsson

Tre spelare som stack ut lite extra denna match. I Simon Karlsson har vi en back som kan utvecklas till något riktigt bra. En back som inte är ett dugg rädd i att hantera pucken. Oavsett var på isen han befinner sig. Vågar utmana, bryta mönster, och vara konstruktiv. Lysande.

Det om detta!