AIK på Hovet, vi var inte ens nära..

Ibland är det tungt, extra tungt..

AIK - Västerås 4-1

Jag hade inga stora förhoppningar om poäng inför matchen borta mot AIK och mina farhågor besannades. Även om vi höll AIK borta från de allra farligaste avsluten under den första perioden kunde vi inte hålla emot alla tjugo minuter. Precis när jag tänkte tanken att det vore trevligt att gå till periodvila med 0-0 i bagaget, då ringde det i baken!

1-0

AIK:s Anders Eriksson fick stå aningen omarkerad mitt i slottet och kunde därifrån styra in ett backskott. Tid 19:23. Otroligt snöpligt då vi stretat emot bra defensivt. Ett mål som satte oss i en bekymmersam sits. Agendan för dagen var tydligen att dra ned på tempot och spela disciplinerat. Inte bjuda AIK på öppen is. En tanke god som någon men som samtidigt lade sordin på våra möjligheter till eget offensivt spel. Perioden till AIK spelmässigt men inte med så stor marginal.

2-0

Den andra perioden lik den första. Det var AIK som hade de flesta offensiva intentionerna medan vi letade möjligheter via ströanfall. Återigen lyckades vi stänga ned AIK rätt bra och de fick jobba rätt hårt för att hitta bra avslutslägen. Till slut kom ett som gav resultat. En puck slängdes in mot mål och studsade rakt ut på bladet till AIK:s Mikael Lindqvist som smällde in trissan. Det som kändes surt var att vi lyckades avvärja flera öppna lägen men inte hade turen med oss på lösa puckar som studsade fel. Spelmässigt var AIK bättre än oss även i denna period även om de bara glimtvis visade upp den briljans i offensiven som de besitter.

3-0

Vi kom ut till den tredje perioden och visade tydliga tendenser till att vilja gå fram lite hårdare. Vi skapade några halvchanser och kunde hålla puck i AIK:s zon kortare stunder. Då klev domaren för dagen, Christoffer Holm, fram och tog en aningen märklig utvisning på vår Simon Karlsson. En åkduell med en AIK:are där den sistnämnde föll  in i sargen. Naturligtvis stänkte AIK:s Fredrik Karlström in pucken fram till 3-0. Där var vi körda, definitivt.

Efter detta mål kände troligen dagens domare, Christoffer Holm, att han behövde kompensera oss för utvisning på Simon Karlsson och hittade raskt två utvisningar på AIK-spelare. Trots denna välkomna hjälp hade vi denna gång ingen ordning alls på vårt powerplay som för några omgångar sedan firade stora triumfer.

1-3

I slutet av matchen tog Christer Olsson en rövare, plockade ut Henrik Lundberg, och satsade på spel sex mot fem. Mikael Frycklund hittade Lucas Zetterberg med ett bra pass och det "bara small" när Lucas stänkte in 1-3. 

4-1

Men, sedan var det slut på det roliga. Viktor Ekarv kunde i slutskedet av matchen lägga in sista målet och därmed var vårt öde beseglat.

Ännu en förlust inkasserad, om än en rätt väntad. Trots det var jag lite besviken i efterhand. Besviken över att vi inte tycktes tro på våra möjligheter att ta poäng mot ett formstarkt AIK. Kanske var det matchplanen som gav det intrycket. Kanske var det helt enkelt så att vi är inte bättre än så här. Det senare vill jag inte riktigt tro då jag med egna ögon sett laget prestera på en helt annan nivå i andra matcher efter nyår.

Ska man leta efter några små glädjeämnen får man leta en stund. Tycker dock att Chris Langkow i några byten visade mer än tidigare matcher. Han hade två  lägen som kunde resulterat i mål. 

Lyssnar jag till supportrar till AIK är deras dom mot vårt framträdande rätt brutal. De tyckte vi var usla. Inget tempo, dålig skridskoåkningen, dåligt passningsspel, och ingen fart i något överhuvudtaget. Tyvärr kan jag inte annat än hålla med. Vi gjorde inte det bästa framträdandet på Hovets is denna gång.

Två nycklar till att vi inte tagit poäng de senaste tre omgångarna:

- Avsaknad av målskytt/ar (3 mål senaste 3 matcherna)
- Dåligt powerplay (0 mål på senaste 7 försöken)

Swehockey

Langkow, Karlsson med mera...

Alla behöver ett bra försvar....

Efter nyår har vi tagit poäng och segrar som aldrig tidigare denna säsong. Trots detta ser det fortsatt  lite mörkt ut för oss. Anledningen är enkel. Vi hade redan en alldeles för stor uppförsbacke när segrar och poäng äntligen började trilla in med stor regelbundenhet. Vi var helt enkelt lite för långt efter för att den fina formen efter nyår skulle jag oss tillräckligt med lyft i tabellen.

Det är tre matcher efter nyår, mitt i vår fina formkurva, som ställer till det och ställer frågor.

Tingsryd borta: 1-7

- Genomklappning i period tre där vi bjuder våra motståndare alla möjliga möjligheter att göra mål. Och som de tog den chansen. Inom loppet av dryga tre minuter smäller TAIF in fyra(!) mål och genomklappningen är ett faktum. Detta i en match som fram till att detta händer var spelmässigt rätt jämn!

Timrå borta:2-5

- 40 sekunder tar det innan Timrå gör mål på en spelvändning. Efter ytterligare dryga nio minuter står det 4-0(!) till Timrå på tavlan och matchen är givetvis körd!

Mora borta: 0-6

- Denna gång tar det bara 29 sekunder(!) innan Mora tillåts att enkelt göra 1-0. Dryga minuten senare får Mora smälla in 2-0. Det märkliga är att vi vinner skotten i perioden med 13-10 men känslan är att Mora ligger närmare både tre och fyra mål. Det hela slutar med att Mora defilerar hem matchen genom att smälla in ännu fyra mål.

Tre matcher där vi på ett närmast oförklarligt sätt tappat allt. Matcher där laget kollektivt tyckts falla ihop som ett korthus. Matcher som på ett ganska tydligt sätt visar vår sårbarhet denna säsong. Vi har tyvärr inte den grundtrygghet i spelet som många andra lag visar upp i match efter match, omgång efter omgång. Handen på hjärtat så måste jag nog erkänna att vissa segrar tagits med en hel del tur. Flera av de lag vi vunnit mot har varit spelmässigt bättre men genom att oerhört uppoffrande slit, och bra målvaktsspel, har vi lyckats dra det längsta strået.

Det kan inte bara vara en tillfällighet att vi faller ihop då och då. Det finns förklaringar. En är den som jag antyder ovan. Vi har ännu inte hittat den riktiga grundtryggheten i vårt spel. Då menar jag i spelet fem mot fem. Den spelform som utövas till största delen i varje match. Vi har ännu inte hittat, anser jag, de optimala uppställningarna, spelare för spelare. Våra tränare söker ännu, omgång 44, efter svaret på den gåtan. Vilka ska spela tillsammans? Till viss del beror denna ordning på det faktum att William Wikman far fram och tillbaka till Leksand då och då samt att forwards varit skadade. 

Sedan Chris Langkow kom in i truppen har den frågan aktualiserats än en gång. Under sina framträdanden så här långt har inte Chris fått utrymme att visa sina förmågor. Det ser bekymmersamt ut. En spetsvärvning borde kunnat gjort ett litet större avtryck än vad som nu skett. Ärligt talat har Chris sett lite för blek ut för min smak. Det är bara att hoppas att han hittar rätt i kommande matcher. Gärna till nästa match. 

Efter förlusten mot Timrå och senast mot Mora hörde jag en del kritik riktas mot den gode Simon Karlsson. Han har fått bära lite hundhuvud för en del baklängesmål. Jag vill inte riktigt hålla med i den kritiken. En back är, precis som en målvakt, beroende av att andra spelare på isen gör rätt. Ibland hamnar backar i knepiga situationer då t.ex forwards inte gör sin del i det defensiva arbetet. Jag påstår inte att Simon alltid gör allting rätt, men, jag ser hans kvaliteter med puck som ett stort plus. Simon är nog den ende backen, för tillfället, som verkligen vågar hålla i trissan, utmana, både i egen zon och i anfallszon. Han försöker helt enkelt vara kreativ. Något som vi alla ropat efter tidigare under säsong. Priset kreativa backar får betala är kritik när det blir fel. När de missar den där smarta passningen och det istället blir panik i egen zon. Jag kanske har fel men inbillar mig att i längden kommer Simons kreativitet skörda tillräckligt stora framgångar för att jag ska förlåta honom för ett eller annat defensivt misstag.

Summa summarum upplever jag att vi måste spela otroligt disciplinerat, hålla oss till matchplanen, undvika utvisningar, utnyttja våra powerplay samt förlita oss på Henrik Lundberg. Vi är inte ett lag som kan gå in och föra matcher spelmässigt. Inser alla det kommer vi även fortsättningsvis kunna plocka både segrar och poäng. Spela efter våra förutsättningar, helt enkelt.

Så var det skrivet...

Skön seger mot lagom svagt Almtuna...

Swehockey

Västerås - Almtuna 3-0

Äntligen en match där man som betraktare inte riskerar att drabbas av infarkt. Seger mot Almtuna är alltid lika välkommet oavsett var och när det sker. Uppsalalaget är ofta en svår nöt att knäcka. Åtminstone för oss. Almtuna kom dessutom till spel med visst drag under galoscherna efter några fina insatser på sistone. Undantaget hemmamatchen mot Mora då, förstås.

Vi själva skulle resa oss efter överkörningen/genomklappningen mot Timrå borta där vi inte var med på banan från början. Med på banan var vi definitivt mot Almtuna. Överlag anser jag att genomförandet av matchen skedde med en blandning av hårt arbete, briljans, tålamod, och god disciplin. Inte ett spår av de onödiga utvisningar som vi då och då tenderat till att dra på oss. Mycket bra.

Jonte Berg fick äntligen göra mål. Ett mål som hela halva hockeysverige unnade honom. Det är sannerligen ett stort mysterium att den grabben inte hänger fler baljor. I grunden har Jonte alla de verktyg som behövs för att bli en gedigen poängspelare i HockeyAllsvenskan. En poängproduktion på 20-25 per säsong borde vara uppnåeligt. Men, se det har aldrig blivit så. Vi är många som undrat över denna sakens tillstånd. Vad är det som felat över tid? Den som vid något tillfälle besökt en träning har inte allt för sällan bevittnat hur Jonte trixat in trissan hur elegant som helst. Men så fort det dragit ihop sig till match har det tagit stopp, fullständigt. Ett mysterium, sannerligen. Kanske man ska skicka den gode Jonte till oraklet Oraklet i Delfi alternativ köra lite Voodoo för att få fart på poängproduktionen.

Kul, och viktigt, Christopher Fish fick utdelning i det powerplay som gav 2-0. Visst är det bra att Fish serverar Fredrik Johansson den ena mackan efter den andra men än bättre om han själv hittar nät lite oftare. En kombination av detta vore önskvärt. Mera mål, helt enkelt. Kan man få önska sig det?

På tal om powerplay är jag böjd att påstå följande: - Vi har ett riktigt bra powerplay! Det trodde jag mig inte få uppleva denna säsong. Speciellt inte efter att Markus Persson tvingades ställa in skridskorna pga skada. Eddie Davidssons läckra styrning fram till 3-0 var resultatet av ett tålmodigt sökande från bland annat Fredrik Johansson. Det syns med allt större tydlighet att grabbarna har en plan i powerplay. När de väl ställer upp i anfallszon skickar de runt trissan utstuderat och systematiskt. Alla tycks veta exakt vad som är i görningen. Upplever även att spelarna känner sig bekväma med puck. De vågar hålla i lagom länge, söka, utmana, ställa lite frågor till motståndare, innan de skickar pucken vidare. Frågan är dock hur länge Lucas Zetterberg ska få stå och ladda närmast ostört? Till sist måste för sjuttons våra motståndare fatta att de ska ta bort Lucas "ur spel" i powerplay. Själv är jag tacksam så länge detta inte sker. Lucas också, antar jag!

Almtuna var lite skadedrabbade till denna match och det märktes. Endast deras förstakedja orkade sätta lite tryck i vår zon men även de hade förfärligt svårt att komma till vettiga avslut. Detta var en frukt av en bra sammanhållen defensiv. Vi såg väldigt trygga ut i egen zon denna gång. Balanserade bra mellan att stöta och att avvakta. Gick sällan bort oss i egen zon. Alla på rätt plats vid de flesta tillfällen. Mycket stabilt. 

På tal om defensiv måste jag få lyfta fram Simon Karlsson. Jag är väldigt tacksam att Mats Waltin(SSK) ratade honom. Detta oavsett anledning. Någon påstår att Waltin ratade Simon pga att den senare inte accepterade framtida kontraktsförslag. Andra påstår att Simon spridde "dåliga vibbar" i gruppen. Vad som låg bakom att Simon inte stannade i SSK lär vi aldrig få veta. Det är dessutom sekundärt. Det primära är att han allt mer framstår som en riktigt bra värvning. Tack Mats Waltin!

Tänks så skönt att få uppleva en match där vi inte behövde strida för livet fram till sista sekunden. Den tredje perioden spelades av på ett förtjänstfullt sätt. Almtuna hade denna gång inte alls kraft, energi, eller förmåga att sätta oss under någon större press. Trots detta var jag naturligtvis lagom nojig och orolig fram till det var några minuter kvar av matchen. Det är lite så man funkar som supporter. Vi har alla en liten  "örebroare" inom oss. "Det går aaldriii!

Vår nya Chris Langkow såg pigg ut. Hög tid, tycker jag. Komma här och spetsa till truppen men inte leverera är inget alternativ. Jag ger honom en match till. Sedan sågar jag. Jäms med fotlederna.

Tråkigt nog orkade inte SSK sno några poäng av Björklöven i gårdagens omgång. De stred tappert trots sitt närmast hopplösa läge i tabellen. En jäkla tur att vi har en match upp mot Löven. Kommer att behövas. I nästa omgång tar vi oss an Mora på bortaplan samtidigt som Löven lirar borta mot Västervik. Mitt grundtips är att både vi och Löven torskar. Ja, jag vet. Jag är en dysterkvist, en bakåtsträvare, en pessimist. Dessutom har Mora en viss Mathias Bromé som säkerligen kommer jävlas med oss.

Somliga pratar, på allvar, om vår möjlighet att knipa en playoffplats. Nehej, stopp och belägg, säger jag med bestämd röst. Nytt kontrakt är det som gäller. Fokus, fokus på det möjliga. Det rimliga. Det fullt tillräckliga.

Visserligen är det "bara" åtta poäng upp till Oskarshamn som just nu innehar åttondeplatsen. Men, herregud. Ska vi ta oss upp till playoff krävs närmast ett mirakel. Som bekant inträffar dessa endast vid sällsynta tillfällen. Självklart är det kul om spelarna tror på tanken. För dem blir det en extra krydda i den raffinerade avslutning som nu väntar av seriespelet. Trots detta säger jag, här och nu, att vi ska hålla in hästarna, besinna oss, och vara oerhört tacksamma om vi undviker negativt kval.

Så var det med det. Nu kör vi över Mora!

Hysterisk match mot Löven.....

Swehockey

Det har nu gått några dagar sedan den mycket underhållande matchen mot Björklöven spelades i ABB Arena Nord. Ibland är det bra att tänka till lite innan man skriver om något som berörde så mycket. Så var det nämligen. En oerhört känslostormande tillställning. Som tittare bjöds man på det mesta som en hockeymatch kan innehålla. Speciellt en match som betydde så oerhört för de inblandade lagen. Vi behövde rida vidare på vår tillfälliga(!) framgångsväg. Björklöven behövde bryta sin negativa trend som fått dem att sjunka som en sten i tabellen. Två lag som kom till spel med helt olika förutsättningar. Ett lag som ville fortsätta klättra uppåt, ett lag som inte ville sjunka djupare.

Den som trodde att det skulle bli avvaktande spel, trodde helt fel. Den som trodde att Gulsvart skulle komma ut och låta Björklöven bestämma, trodde fel. Den som trodde det skulle bli målsnålt, trodde fel. 

Det blev istället närmast något som kunde liknas vid vilda västern ute på isovalen. Den första perioden var iofs ganska ordinär om än genomförd med god fart och intensitet på alla inblandade spelare. Jag kan utan att fara med osanning påstå att det var vi som satt i förarsätet men att Björklöven envist bet ifrån. Skottstatistiken 18-9 till vår fördel vittnade om detta. Men det var Björklöven som gjorde enda målet, naturligtvis. Dessutom med en man mindre på isen. En sällsamt sällsynt och olycklig händelsekedja gjorde att Mattias Granlund kunde kontra in 0-1. Det hela började med en het målchans för oss där pucken på ett märkligt sätt undvek att hamna i Lövens kasse. Men istället för hemmajubel blev det alltså en spelvändning med mål i baken.

Men vad gjorde väl det. Denna kväll var det tydligen bestämt att vi skulle vinna. Redan efter någon minut i den andra perioden kunde en av matchens bästa spelare, William Wikman, pilla in kvitteringen till 1-1 i powerplay. Detta mål blev lite av ett startskott för årets mest hysteriska period i ABB Arena Nord. Eller vad sägs om följande:

Swehockey

Hysteriskt roligt, får man säga. Snacka om att jag som tittare kastades mellan hopp och förtvivlan likt en kork på ett vindpinat hav. Genom TV-rutan hörde man verkligen vilken fantastisk stämning som rådde i hallen då laget manades på av en röststark publik. Efter denna andraperiod fanns ett stort behov av något stärkande. Det fick bli en god kopp te. Med mycket socker. Är det fest så är det!

Inte blev det ett dugg sämre att Mikael Frycklund, en annan av matchens förgrundsfigurer, redan efter knappt en minut skickade in 5-3. Detta efter att Linus Svedlund stormat fram, skjutit, Lukas Zetterberg snappat upp returen och sedan kopierade Jonte Bergs "bakom-ryggen-passning" från matchen mot Vita Hästen. Frycklund hade helt öppet mål. Så vackert!

Efter Frycklunds mål kände jag att laget hade rätt bra kontroll över händelserna. Björklöven hade svårt att sätta riktigt tryck mot Henrik Lundberg i hemmakassen. Känslan var att Löven började krokna, tappa tron, på uppgiften. Då kom naturligtvis den injektion som Löven behövde för att komma tillbaka in i matchen. Ett vådaskott(!) i matchminut 53 från Lövens Zach Hamill smet in vid Lundbergs vänstra stolpe. Månne var Lundberg skymd när skottet avlossades.

Efter det satte Björklöven återigen full fart och fick fast oss i egen zon gång efter annan. Återigen satt man trollbunden med andnöd när vi närmade oss slutet av matchen. Lite som det varit varje gång denna säsong när vi lyckats bärga en seger. Alltid så djävulskt små, små, marginaler ända in till att slutsignalen äntligen ljuder. 

Trots att Björklöven öste på för fulla muggar och sex mot fem kunde vi lyckligtvis hålla undan och bärga tre underbara poäng. Att sedan Christopher Fish äntligen(!) fick sätta en kasse, denna gång i tom bur, förtog inte på något sätt glädjen. Tvärtom. En helt underbar match mellan två lag som plötsligt släppte på den taktiska försiktigheten och istället lät desperationen segra. Om fler matcher spelades på samma sätt i ABB Arena Nord skulle tillströmningen av publik öka snabbt. Det är så här ishockey ska vara. Det var två bottenlag som verkligen bjöd upp till dans. 

Det finns några spelare som jag vill lyfta fram efter segern mot Björklöven:

- William Wikman

- Mikael Frycklund

- Simon Karlsson

Tre spelare som stack ut lite extra denna match. I Simon Karlsson har vi en back som kan utvecklas till något riktigt bra. En back som inte är ett dugg rädd i att hantera pucken. Oavsett var på isen han befinner sig. Vågar utmana, bryta mönster, och vara konstruktiv. Lysande.

Det om detta!

Seger mot IKO - trots svag spelmässig insats!

Västerås - Oskarshamn 2-1

Jag vill inte påstå att Gulsvart kom ut fullpumpade med energi och självförtroende efter två raka matcher utan förlust. Istället var det lite lagom avslaget och försiktigt. Som tur var ville inte heller Oskarshamn dra upp något vidare tempo i matchen. Det var helt enkelt en rätt dålig match rent spelmässig som vi bjöds på. Skotten 4-3 till hemmalag efter den första perioden underströk att det inte var någon vilda-västern-hockey som spelades. 

Om man hade förväntningar på att Gulsvart skulle komma ut med bättre energi till den andra perioden blev man djupt besviken. Istället var det Oskarshamn som tog tag i taktpinnen och omgående smällde in en ledningspuck fram till 1-0. Sedan följde en hemsk period där Oskarshamn åkte åttor runt hemmalaget och dominerade närmast fullständigt. Dominansen var så kraftigt att Christer Olsson tvingades ta en time-out redan efter sex minuters spel. Då hade IKO avlossat sju skott mot Lundberg. Vi själva hade fått iväg ett(1) skott mot IKO:s bur. Som tur var spelade återigen Henrik Lundberg äckligt stabilt och vägrade släppa förbi sig fler puckar i den andra perioden. Skotten vanns av Oskarshamn med 14-6.

Inför tredje perioden var jag nöjd med väldigt få saker i spelet. Nöjd med endast ett insläppt mål. Nöjd med att boxplay fungerade. Nöjde med målvaktsspelet. Väldigt missnöjd med den närmast totala avsaknaden av offensivt spel. Det blev därför närmast ett antiklimax då Hampus Larsson klev fram omedelbart i tredje perioden och hängde in kvitteringen till 1-1. Det var minst sagt oväntat. Om vår insats höll lågvattennivå under andra perioden så vill jag påstå att laget fick upp nästan strax ovan vattenytan i den tredje. Spelmässigt en hygglig period. Vi höll jämna steg med Oskarshamn ända fram till slutsignalen. Detta utan att något av lagen visade speciellt mycket briljans i sitt spel.

Med tanke på lagets rätt tama insats kände jag mig nöjd med att det överhuvudtaget blev poäng. Dock hade jag inte högre tankar om möjligheten till mer än just en poäng. Men, där blev jag lurad. Efter en ganska händelsefattig sudden lyckades vi, äntligen, vinna en straffläggning! Henrik Lundberg gjorde vad han kunde och räddade vilket gav Lucas Zetterberg chansen att bli matchvinnare. Unge Zetterberg briljerade med två otroligt snygga straffar och därmed bärgades två sköna poäng.

Trots en stundtals stapplande offensiv har nu Gulsvart tagit sig igenom tre omgångar utan förlust under full tid. Laget har skramlat ihop sex av nio möjliga poäng. Det är ju inte alls så uselt!

Laget har snittat ett(1) insläppt mål på de tre senaste matcherna! Det är jävligt bra!

Under matchen mot Oskarshamn fanns det inte så mycket att glädjas åt rent spelmässigt, om jag uttrycker mig försiktigt, men, det fanns ljuspunkter värda att lyfta fram nu i efterhand:

- Lucas Zetterberg. Fått mycket förtroende i powerplay och där stänkt in mål. Däremot varit rätt osynlig i spelet fem mot fem. I matchen mot Oskarshamn tycker jag han bröt ny mark. För första gången tycker jag han tog för sig på ett riktigt bra sätt. Såg stark ut i många situationer på isen. Bestämd. Smällde på. Var aktiv. Har man dessutom skramlat ihop sexton poäng och ligger trea i den interna poängligan, så har man gjort många saker bra.

- Hampus Larsson. Så underbart att se hur Hampus tar för sig allt mer i alla situationer ute på isen. Hur han vågar ta kliv även i det offensiva spelet. Fick hänga en kasse mycket välförtjänt. Har under hela säsongen visat en väldig jämnhet i sitt spel. Jag upplever honom som vår bäste back för tillfället!

- Simon Karlsson. Borta från spel en räcka av matcher. Kliver in och agerar väldigt lugnt. Trots att han ibland vill överarbeta vissa situationer i egen zon gillar jag det jag ser. Här har vi en back som vågar hålla i pucken och leta kreativa lösningar. Kan bli riktigt bra om han får spela in sig ordentligt efter sin skada.

- Henrik Lundberg. Kommentarer överflödiga!

I övrigt anser jag att Markus Bergman i mångt och mycket är ett fynd. Mycket spelare för pengarna, om man säger så.

Kul även att C Olsson släppta in "besten" Douglas Alenbring i boxplay. Fick briljera med några rejäla bröstvärmare. 

Plötsligt tycker jag vi har backar som räcker och täcker! Vi har sannerligen styrt upp defensiven rejält. Nu återstår resten. Hur i hela friden man ska få igång offensiven? Men, det är som man säger en helt annan femma. In med Lihagen nu. Gissar att han är rejält spelsugen...

Tack för kaffet..

Stå upp för varandra, för i helvetet!

Björklöven - Västerås 5-4

Ja, vi förlorade igen. Ja, vi gjorde en härlig uppryckning. Ja, vi hade chans till poäng trots urusel start. Ja, domaren var inte på vår sida denna gång. Men allt detta tycker jag är irrelevant i denna nattens timma. Det som är relevant är en iakttagelse jag gjort denna säsong. En iakttagelse som förstärks i och med en händelse i matchen mot Björklöven. Men vi tar det i tur och ordning.

Omgång 15

Match i ABB Arena mot BIK Karlskoga. Fredrik Höggren gör in inbrytning mot mål där han kör över, och skadar, Henrik Lundberg. Efter matchen meddelas att Lundberg blir borta en längre tid. 

Omgång 25

Match i ABB Arena mot SSK. I sudden blir Simon Karlsson fult tacklad av SSK:s Anton Holm. Samme spelare, Anton Holm, kör lite senare över vår målvakt Henrik Lundberg. I båda fallen resulterar detta i skador som innebär att både Simon och Henrik är borta från spel. 

Omgång 26

Match borta mot Björklöven. Johan Jonsson åker på en ful tackling av Björklövens Mattias Granlund. Johan blir liggande på isen och kan först efter några minuter resa sig och ta sig till båset. Kommer inte tillbaka i spel under matchen. 

Vad har ovan nämnde incidenter för gemensam nämnare? Jo, den flathet som övriga spelare på isen visat upp. Är det något fel på folk nu för tiden? Känner man ingen empati med den lagkamrat som blivit pååkt, överkörd, söndertacklad? Inte vid något av ovan nämnda tillfällen har jag sett att laget, de övriga spelarna på isen, visat det rätta engagemanget när egen spelare farit illa ute på isen. Istället har övriga spelare mest agerat fågelholkar. Vad är det för jävla ordning? Nu senast, när Jonsson blev pååkt bakom målet, hände precis samma sak. Inte en synlig reaktion från övriga spelare som visade att de brydde sig! Man tar sig för pannan! Ska det vara på det viset?

Vad är det då jag vill se? Vad är det många med mig vill se? Jo, vi vill se att spelarna ställer upp för varandra. På alla sätt. Att man tydligt markerar att man inte accepterar när en kompis blir pååkt eller skadad. Jag vill helt enkelt se mer glöd, ilska, frustration. Jag kan till och med acceptera att man delar ut en och annan snyting för att markera sitt ogillande. Att man tar en utvisning för den goda sakens skull. Kanske till och med ett matchstraff om det är av nöden tvunget.

Jag inbillar mig nämligen att ett lag, ett kollektiv, där spelarna känner att alla står upp för varandra, i vått och torrt, oavsett vad som händer och sker, på sikt blir ett mycket starkare kollektiv. Kortsiktigt kan det kosta på att stå upp för en kompis men långsiktigt lär sig våra motståndare att det kommer göra ont att göra fel. 

Är det möjligen så illa att det just nu inte finns någon lagkänsla att tala om? Att spelarna för tillfället inte känner något större engagemang för sin uppgift? Att de är lite less på allt? Att de helt enkelt skiter i det mesta? Att de gör sitt jobb bara för att de måste? Inte vet jag. Det jag vet är att det ser jävligt illa ut då man lämnar en kompis i sticket. Som idag. Att se Johan Jonsson ligga närmast livlös på isen utan att övriga spelare reagerade nämnvärt mot den som åsamkat Johans belägenhet gjorde mig fullkomligt bestört, ja rent av rasande! 

För oss supportrar är det livsviktigt att alla spelare i laget sänder ut rätt signaler. Att de visar sin passion för uppgiften, för laget, för föreningen. En sådan signal är att man aldrig låter en kompis fara illa ute på isen utan någon form av repressalier. Nån jävla ordning måste det vara, helt enkelt!

Nästa gång en av våra spelare blir överkörd, pååkt, skadad, vill jag se hela båset tömmas. Jag vill se hela  laget storma in på isen för att ta fatt i och läxa upp den skyldige. Det må strida mot gängse regler men skit samma. Jag, och många med mig, skulle då verkligen känna att rätt signaler sändes ut. "En för alla, alla för en", "rör inte min kompis", och så vidare.

Det om detta!

Poäng igen - mot starkt TAIF!

Lämpligt hjälpmedel till Tingsryds målvakt.

Ja ja. Jag skriver inte mina inlägg så frekvent som vanligt just nu. Man kan inte ligga på topp för jämnan, typ. Det glädjer mig dock oerhört att vi nu plockat poäng i tre raka matcher. Inte "kaffe och kaka-raka" men nära på. 

Seger mot Pantern efter straffar, seger på bortaplan mot Oskarshamn, och nu en pinne hemma mot erkänt svårspelade Tingsryd. Mycket vill naturligtvis ha mer men ibland får man stilla sitt begär. Nöja sig med lite mindre. Att kamma noll är betydligt värre. 

Gemensamt för de tre senaste matcher är att det inte finns så mycket gemensamt. Så skulle man kunna beskriva det hela. Laget har nämligen en märklig förmåga att uppträda med olika skepnader vid varje föreställning. Ibland blir det si och ibland blir det så. Det som vi supportrar suktar efter har ännu inte infunnit sig. Fortfarande är enskilda spelares insatser allt för varierande från match till match för att man ska känna sig riktigt nöjd. Ungefär så tänker jag. Som supporter vill man helst se en större stabilitet i det som sker. Om inte annat för att slippa de blodstockningar som nuvarande insatser tenderar till ett skapa. 

Nu senast mot Tingsryd förfasade jag mig över vårt ständigt misslyckande i uppspelsfasen. Det var helt enkelt fasen vad svårt det såg ut. Under matchens sextio minuter uppfattade jag att högst tre fyra uppspel hittade rätt adress. I allt övrigt landade passningar framför eller bakom medspelare. Det blir lite svårt att hitta rytmen i sitt anfallsspel på det viset. Nu har visserligen Tingsryd stor skuld till hur det såg ut i gårdagens match. De var förträffliga på att stänga av den nämnda mittzonen. De var helt enkelt "överallt" när vi försökte komma till anfall. 

Kul för övrigt att kämpen Johan Jonsson var tillbaka på isen igen. Han såg pigg och rapp ut på många sätt. Naturligtvis åkte han på ett mål i röven som tack för sin återkomst. Ett slarv i anfallszon gav TAIF läge till snabb omställning. Backkollega Ahnelöv kom helt fel och Johan blev lämnad ensam mot två framstormande TAIF-forwards. Johan försökte sig på att täcka passningsvägen genom att sprida ut sitt gängliga lekamen längs isen men puckjäveln gled försmädligt under hans kraftiga vader och fram till Christopher Bengtsson som piskade in kvitteringen till 1-1. Välkommen tillbaka Johan, hälsar bloggen!

Christopher Fish höll sig framme i ett tidigt powerplay och dundrade in 1-0. Ett skott så hårt att pucken gick genom målburen, trodde jag. Det visade sig dock att pucken glidit under(!) målramen då Tingsryds målvakt närmast lyckades välta buren i sin iver att rädda skottet. Skönt med en kille i laget som med viss regelbundenhet hittar målet. 

Man kan ju inte skriva om matchen mot Tingsryd utan att nämna den märkliga situation som uppstod i slutet av den andra perioden. Eddie Davidsson åkte förbi Tingsryds målvakt Niklas Rubin som då föll ihop som det berömda korthuset. Jaha, det var ju klantigt gjort, var den första tanken. Åka på  målvakten. Dra på sig utvisning. Men sanningen var tydligen en annan. Den "pååkning" som Niklas Rubin saluterade så kraftfullt var sannerligen ingen pååkning att tala om. Kanske kan vi här tala om en "snudd" snarare. En liten liten touch. En ynka kontakt. Nu kanske Niklas Rubin har något medfött problem med balanssinnet som medicinskt kan förklara detta. Om så är fallet(!) kommer allt i en annan dager. Då rekommenderat bloggen någon form av stödhjul fortsättningsvis. 

Kvitteringen till 2-2 var både efterlängtad, vackert genomfört, och mycket välförtjänt. Gamle(!) Gråhns hittade fram med en fin passning till Daniel Bernhardt som trixade in trissan. Efter kvitteringen blev det plötsligt mer fart i de Gulsvarta benen och vi avslutade perioden på ett mycket bra sätt.

Under spelet i sudden fick Tingsryd mest agera statister. Vi skapade flera riktigt bra chanser utan att lyckas tilltvinga oss ett segermål med efterföljande segervrål. Istället kunde Tingsryd vände hem med två oförtjänta poäng efter seger via straffar.

Överlag tyckte jag det var en väldigt hafsig match. En match som dominerades av massor av felpassningar. Två lag som försökte spela ishockey i hög fart men som saknade den riktiga kompetensen för uppgiften. Tingsryd var lite bättre än oss att hantera fart och puck men skillnaden var marginell.

Nu väntar en tuff match på Hovet kommande onsdag. I vilken skepnad kommer Gulsvart göra entré då? Den som lever får se:)

Till sist vill jag bara nämna att den nye backen, Simon Karlsson, gjorde ett förbaskat gott första intryck!