Kepsen är din - Mattias Bromé!

Här har du kepsen - Mathias!

Västerås - SSK 4-3

Vi vann, igen, men hur och varför tänker jag återkomma till i ett senare inlägg. Detta inlägg kommer istället tillägnas en speciell spelare som på kort tid gjort stor intryck på oss supportrar. Genom sin frejdiga, flängiga, rent av fladdriga, spelstil har han tagit oss alla med storm. Man kan kort och gott beskriva det hela som en förälskelse. Pojken ifråga, ja han är i mina gammelmansögon en pojke, har under en räcka av matcher varit snubblande nära att få sätta sin första balja i A-lagsammanhang. Dock har det tidigare knutit sig i avgörande lägen pga  gummiarmar, pingislunga, och kramp i handlederna! Puckuslingen har via underliga vägar letat sig bort från Bromés klubba och chanser har därmed runnit ut i platt och intet. Som senast borta mot Mora där pucken stoppades av överliggaren! 

Enligt mannen ifråga var han fullständigt övertygad om att pucken skulle gå i mål. Så övertygad att han redan hade formulerat svaret på den obligatoriska frågan från den nyfikna pressen: - Kan du berätta hur det kändes att göra ditt första mål!

Idag blev äntligen Mathias Bromé belönad för alla träningstimmar som lags ned sedan barnsben. Idag fick han äntligen jubla tillsammans med hela ABB Arena. Idag fick han äntligen ge utlopp för sin glädje som formligen sprutade ur honom, likt en gejser, en vulkan. Dessvärre bjöd han inte på någon uppseendeväckande målgest! Där kände jag mig lite besviken. Hade förväntat mig något nytt, fräckt, och innovativt. Varför inte göra som fotbollsspelarna, dra av sig tröjan och åka ärevarv runt hela rinken? Ett tips direkt riktat till unge Herr Bromé att ta med sig när han sätter mål nummer två i bortamatchen mot Almtuna på fredag...

Så var det detta med kepsen. En något invecklad historia, på min ära. Det är nämligen på det viset att jag, allt sedan Mathias gjorde entré i A-laget haft lite kontakt. Vi har, kort sagt, bytt lite ord med varandra, då och då. Någonstans på vägen bestämde jag mig för att ta lite extra ansvar för denne yngling och iklädde mig därför rollen som mental coach. Något som troligen gått Mathias helt förbi. Som ett led i detta mitt coachande erbjöd jag honom en morot, en belöning, att sträva emot. Som russinet i kakan, sylten på grädden, eller något liknande. Moroten i detta fallet var - Kepsen!

Som bekant finns det traditioner i NHL där man kastar in kepsar(!) på isen när någon gör ett hattrick. Mitt bidrag blev därmed att "kasta in en keps" på isen den dag Mathias gjorde sitt första mål. Då jag i grunden är en mycket ordningsam, och laglydig, person var detta självklart bildligt uttryckt. Att kasta in en keps på i isen kunde i värsta fall rendera att undertecknad själv plötsligt befann sig - utkastad!

Det får därför bli på detta sätt. Ett blogginlägg som oförbehållsamt hyllar denne yngling till sitt första mål i A-laget. Avrundar med Mathias egen förklaring till hur målet gick till:

- Fick ju pucken av Messy vid egen blå, kommer 1-1 mot backen,  ville komma runt. han trycker mig mot första stolpen,  får in pucken! Sedan glädje :) 

När jag frågade hur han egentligen lyckades få in trissan svarade han:
- Haha, ja du,  jag peta in den bara :)

Precis så är det, om man tänker efter. Inga krusiduller, bara peta in den.....