Vi rånade SSK på poängen..

Fredrik Johansson?

Västerås - SSK 4-3

Visst kan man slå sig för bröstet och brista ut i superlativer i ambitionen att betyga sitt lags förträfflighet. Så gör jag gärna när så är befogat. Segern i gårdagens match tillskriver jag dock inte på förträfflighetens konto, snarare som ett uttag av ett krympande konto av flyt och tur!

Sanningen är, i mina ögon, att mitt kära lag fortfarande letar med ljus och lykta efter något som kan liknas vid ett anständigt eget grundspel! Det är närmast absurt att vi lyckas, och lyckats, hålla oss kvar i tabellen trots uppenbara brister i det offensiva spelet. Makalöst, förbryllande, men givetvis även väldigt betryggande.

Det som burit laget till den position vi har i tabellen är en kompott av olika omständigheter som var för sig, vid olika tidpunkter, blivit tungan på vågen. Ibland har vår målvakt, Jonas Fransson, stått på huvudet och räddat laget från förlust. En annan gång har enstaka offensiva individuella prestationer fört oss till seger. Någon gång har vår effektiva defensiv förhindrat en väntad förlust. Slutligen har, ibland, vårt powerplay firat triumfer och räddat oss från skymfen av en neslig förlust.

- Däremot, mina kära läsare, har det inte vid något tillfälle denna säsong slumpat sig så att ALLT har fungerat samtidigt!

Gårdagens match mot SSK var ett lysande exempel på mina påståenden. Under två perioder lyckades vi inte göra många rätt i någon disciplin. Ärligt talat var till och med "sarg ut" oerhört svårt att genomföra stundtals! Det hedrar spelarna att de trots detta, trots att allt grinade emot, fortsatte att kämpa, streta emot, i ett desperat försök att hitta en väg där två passningar i rad hittade blad på medspelare.

Södertälje däremot bara körde på. I anfallsvåg efter anfallsvåg och visade upp en provkarta på snabba uppspel från back till forward, från forward till forward på blad, och tog sig in i vår zon som om det vore allmänhetens åkning. Våra egna spelare agerade omväxlande rundningsmärke eller grindstolpe. Det var som om SSK:arna druckit raketbränsle medan våra spelare valt lönnsirap, om liknelsen tillåts. Att det var ett bottenlag(!) som var på besök syntes inte i spelet på isen.

- I ärlighetens namn måste jag även säga att inte ens Jonas Fransson var så där läskigt tät som bara han kan. Två mål som slank in mellan benen!

Nu kanske jag låter väl gnällig och negativ. Mycket möjligt. Nekar inte till det. Men det är lite så jag fungerar som supporter. Jag gläds med laget, lider med laget, hyllar laget, men tar mig även friheten att ifrågasätta laget. Alltid ur ett personligt och högst subjektivt perspektiv. Åskådarperspektiv. Ståplats. Ett alldeles eget perspektiv...

Det positiva att ta med sig från gårdagens seger mot SSK är:

- 3 poäng. Kanon!

- Mathias Bromé gjorde mål. Kanoners!

- Powerplay, två mål framåt. Lysande!

- Fredrik Johansson, två mål! Briljant!

- Tredjeperioden, där laget kom tillbaka starkt. Strålande!

- Kenndal McArdle gjorde mål igen. Så bra!

- Laget, spelarna, gav aldrig upp. Starkt!

Det irriterade mig oerhört, hela matchen, att vi inte lyckades sätta stopp för de skickliga "gallerspelarna" i SSK under matchen. De fick briljera med sin teknik och skridskoåkning på ett närmast förödmjukande sätt. Visst, de är rasande skickliga, men för tusan hakar: - man kan inte ge bort så mycket is utan kamp!

Till sist måste jag erkänna att mitt i glädjeyran över segern kände jag viss empati med SSK:s målvakt. Han hade ingen rolig dag på jobbet. Många briljanta räddningar parat med fummel som slutligen gav oss tre poäng. Sånt är dock livet i sportens grymma värld...

Nu ser jag fram mot en utskåpning av Almtuna på fredag som plåster på såren för de klena insatserna på hemmaplan den senaste tiden:)