1988 – VIK vinner kvalserien och går upp till Elitserien

Vilken kille!

Västerås - Huddinge 6-0
Ja, det har gått trettio år sedan vi tog steget upp(Elitserien) efter en makalöst väl genomförd kvalserie. Nu står vi på tröskeln till en sportslig bedrift som inte står långt efter. Vi är väldigt nära ett avancemang till HockeyAllsvenskan. 

Ha i minnet att vi för knappt två år sedan stod på ruinens brant, en hotande konkurs som blev en rekonstruktion, en efterföljande degradering till Ettan och en förening som fick börja om, helt. 

Allt började med vår säsong där dörren stod öppen till SHL. Vi skulle bara vinna några matcher mot Karlskrona. Eller mot Rögle. Det var klappat och klart. Ja, ni vet hur det gick. Efter den motgången följde en säsong där vi för första gången på länge missade topp åtta i HockeyAllsvenskan. Med tränarbyten. Säsongen efter blev en mardröm som slutade med uttåg genom förlust i sista omgången borta mot Björklöven. Säsongen, föreningen skulle räddas genom ett bra kvalseriespel. Det gick inte alls. Laget underpresterade, tränar hoppade av, och vi gled rakt ned i avgrunden.

Med allt detta i åtanke, den skit vi dragits med de senaste två-tre åren, både sportsligt men även inom ledarskapet i föreningen, är det närmast osannolikt att vi redan under vår första säsong i Ettan har rest oss, sakta men säkert, och nu står med ena benet i HockeyAllsvenskan.

Jag säger det igen. Det är makalöst! 

Det finns exempel på andra föreningar som degraderats där sönderfallet, motgångarna, fortsatt på ett betydligt brutalare sätt. Minns ni Nyköping? Kanske inte. Men, efter deras degradering till Ettan fanns det ingen hejd på raset. Rakt ned genom seriesystemet och sedan konkurs! Någon som minns Borås? Ett lag som dansade i HockeyAllsvenskan fem säsonger innan de åkte ur. Och det räckte inte med det! De fortsatte raset. De var ända ned i division tre och vände innan de nu återfinns i division två. Med andra ord. Det kan gå fort utför...

Ha gärna ovan skrivna i minnet när du nu ser till vilken säsong vi har gjort fram till idag. Vilken säsong föreningen gjort. Vilken säsong supportrar gjort. 

Dagens insats mot Huddinge var något alldeles utöver det förväntade. Vi luttrade Västeråsare som gärna ömkar oss kollektivt över att följa ett lag som alltid är "sämst när det gäller". "Förlorarmentaliteten sitter i väggarna". Ett mantra som upprepats, med viss rätt, säsong efter säsong.

Men, dagens upplaga av Gulsvart har gång efter gång överbevisat oss. Styrka är inte alltid att vinna varje match - styrka kan vara att vinna de matcher som måste vinnas. Det senare tycker jag årets upplaga visat prov på. Där vi supportrar tvivlat har laget gått ut rakryggat och gjort sitt jobb. Talat om för oss tvivlare att inget är omöjligt. 

Att i en avgörande match, som idag, kliva ut och ta över matchen så fullständigt för att sedan aldrig släppa taget, det är fan i mig klass. Rakt igenom. Att stänka in sex puckar samtidigt som man håller tätt bakåt när en bra målskillnad kan bli avgörande, är grymt bra. Att göra allt detta inför en månghövdad publik som törstar efter poäng, seger och avancemang, är stort!

Spelare, ledare, supportar har hört av sig till mig under kvällen och gratulerat till vårt avancemang. Jag vägrar. Jag vägrar acceptera ett avancemang fram till dess att vi verkligen har klarat ett avancemang. Kan däremot hålla med om att det ser rätt gynnsamt ut just nu!

I allt övrigt tycker jag vår sportchef, Patrik Zetterberg, fått alldeles för lite cred över det sätt han byggt vårt lag under denna säsong. 

Ses på torsdag.

Spelet krampade men tre poäng..

Huddinge - Västerås 2-3

Då stod man där igen, i Björkängshallen. Många, många år sedan sist. Tror det var på åttiotalet jag senast besökte denna anrika(!) ishockeylada. Vägen dit togs via Supporterbussen i trevligt sällskap med likasinnade. Tyvärr hade jag denna gång blivit bokad på "färdtjänstbussen" där utrymme för långbenta avsaknades totalt. Fick sitta som en ostkrok, ungefär. Ingen skugga ska dock falla på arrangerande VIK Support. Inte deras fel att bussen var byggd för dvärgar.

Matchen då? Ja, vad ska man säga. Den första perioden var en ganska ostrukturerad historia där Huddinge körde sitt race och vi desperat försökte hitta linjer i vårt eget spel. Ettan-hockey. Väldigt mycket skridskoåkning och väldigt lite tanke. En spelform som Huddinge behärskade bäst. I ett tidigt powerplay tog Huddinge ledningen efter att vi helt tappat en spelare mitt i slottet. En billig utvisning där vi bjöd på ett billigt avslut. Inte så käckt.

I en period där vi hade oerhört svårt att komma till ordnade anfall blev de sista minuterna oerhört lyckosamma. Inom loppet lyckades vi klämma in två puckar bakom en aningen darrig hemmamålvakt. Först ångade Niklas Lihagen igenom via en spelvändning och hängde in 1-1. Minuten senare, ny spelvändning, skott och retur, och Stefan Gråhns lyckades peta in ledningsmålet fram till 2-1. Två mål som tillkom mer av tillfälligheter än av ordnat spel men dock lika välkomna.

- Skönt att gå till pausvila i ledning....

-----------

Den andra perioden var riktigt bra. Under de första tio femton minuterna tryckte vi konstant tillbaka Huddinge i deras egen zon men trots massor av skott och avslut fick vi ingen utdelning. Istället kunde Huddinge, i spel fyra mot fyra, vinna tekning i vår zon, ta skott, och sedan hinna först på en retur och rulla in 2-2. Ett resultat som inte på något sätt speglande spelet på isen men å andra sidan speglade det problem vi burit med oss hela säsongen. Den totala avsaknaden av naturliga målskyttar!

-----------

Den tredje perioden blev en riktigt dyster historia. Vi hade fasligt svårt att överhuvudtaget ta oss organiserat ut ur egen zon. Huddinge rullade på, i byte efter byte, droppade ned pucken bakom våra backar och satte nytt  tryck. Vi fick hela tiden samma problem. Vi fastnade. Tappade puck. Kom inte ur zon. Mitt i Huddinges press kom plötsligt ett läge till spelvändning och till allas vår förvåning lyckades Jonte Berg hitta en retur efter skott och peta in ledningsmålet fram till 3-2. Momentet innan gjorde Henrik Lundberg en fantastisk parad och förhindrade ett mål bakåt. Så logiskt är det ofta i sporten ishockey. 

Om man trodde att det målet skulle ge lite energi och lugn i truppen så trodde man fel. Huddinge bara ökade trycket ned mot Henrik Lundberg och svärmade som "ilska bålgetingar" runt vårt mål. 

Endast ytterst sporadiskt lyckades vi transportera ned pucken i Huddinges zon resterande tid i den tredje perioden men vi lyckades nästan aldrig sätta något tryck mot mål. Det blev mer någon form av uppehållande spel så att piggare(!) spelare kunde komma in på isen. 

Med en stor portion tur, en storspelande Henrik Lundberg, och ett oerhört uppoffrande jobb i egen zon av alla spelare, lyckades vi till slut avgå med seger och tre poäng. Inte ett dugg rättvist sett till spelet i den sista perioden men det rör mig inte ryggen. Seger är en seger även om den är stulen.

-----------

Det som oroar mig mest är att linjerna i vårt spel fortsatt är ytterst diffusa. Man talar ibland om att spelare inte har kemi eller är dåligt synkade med varandra. Det är bärande argument under försäsong innan alla spelare blivit varma i kläderna och börjat hitta varandra. Det är dock inte alls bra när vi nu spelat över 60 tävlingsmatcher! Det såg banne mig sämre ut idag, spelmässigt, än vad det någonsin tidigare gjort denna miserabla säsong. De tre veckor av förberedelser inför detta kvalspel har helt enkelt inte burit frukt det allra minsta. Tvärtom har det allra mesta blivit sämre än det var innan. 

- Ur det perspektivet har vår tränartrojka misslyckats kapitalt, tyvärr!

Å andra sidan kan man säga att det är rätt bra att ha fem poäng efter tre matcher där vi i två av dessa "spelat som krattor". Spelet måste lyfta omgående om vi ska ha en chans att rädda vår status som lag i HockeyAllsvenskan. Spelarna kommer helt enkelt inte orka att bara "kämpa, kämpa, kämpa" i byte efter byte ytterligare sju omgångar. Jag är helt enkelt förbaskat missnöjd med att vi fortsatt får ut så oerhört lite spel ur vårt spelarmaterial! Närmast skandal.

Av de senaste sex perioderna ger jag bara godkänt för period två mot Huddinge. I övriga fem perioder har det mest varit ett planlöst åkande åt alla håll kombinerat med huvudlösa misstag. Det pinsamma är att vi spelmässigt faktiskt varit sämre än ettan-lagen vi mött hittills! Detta trots att vi på pappret har spelare som är minst lika bra och samt bättre. 

Det vi saknar allra mest i vår trupp är spelare som klarar av "det lilla spelet" med puck och klubba. Spelare som kan skydda puck, vända och vrida, och därigenom skapa situationer och möjligheter. Just nu är det bara Mikael Frycklund som visar upp den förmågan men han är givetvis alldeles för ensam. Fler måste kliva fram och våga hålla i pucken, vara lite kreativa, utmana. Inte bara lägga ned i sarghörnen och hoppas på det bästa. En frisk Markus Persson i offensiv zon hade betytt så oerhört mycket. 

Å andra sidan, har man inte finess och teknik, kör då det enkla budskapets filosofi. Rakare spel. Rakt mot mål. Lägg pucken mot mål. Skjut. Hur svårt ska det vara? Skott och retur. Gå stenhårt på kassen. Utmana motståndarnas backar. Hela tiden och konstant. 

Nåja, jag avslutar med att honorera alla spelare till en fantastiskt kämpainsats. Där spelare hade brister i teknik kompenserade man istället med massor av hårt arbete. 

Tråkigt dock att Stefan Gråhns fick kliva av efter första perioden p.g.a skada. Hoppas verkligen han är tillbaka redan till morgondagens match.

...det är ännu alldeles för tidigt att ge upp....

(Detta med tränarbyte-karusellen tar jag i nästa inlägg)