9 mars 2015

Torsk igen mot KHK!

Efter dagens match är jag matt. Matt och slut. På alla de sätt. Någonstans under hela matchen satt en liten elak gubbe på min högra axel som hela tiden viskade att "det kommer gå åt helvete". Något som jag försökte negligera in i det sista. Men i takt med att vi fortsatte att missa målchans efter målchans började till och med jag misströsta på allvar. 

Matchen började annars bra målmässigt för oss denna gång. Det var lite svängdörrar på isen under första perioden och båda lagen bjöds härliga lägen att göra mål. Dock var det bara vi som lyckades. Robin Jacobsson och Jonas Emmerdahl blev målskyttar. Trots en defensivt rätt svajig förstaperiod vann vi denna med 2-0. Det kändes bra.


Den andra perioden var inte gammal då KHK bjöds möjligheten att reducera. Ett lågt försvar gav KHK:s Joel Kellman chansen att åka in i slottet och testa skott. Ett skott som blockerades av Per Helmersson men inte bättre att Kellman fick tillbaka pucken och kunde skjuta en gång till. Lite signifikativt för KHK under denna matchserie. Precis rätt medstuds. 

Inte blev det muntrare när samme Kellman lite senare fick ett pass och snärtade in pucken i Bjurös högra kryss. Ett skott som togs i all hast runt(!) en försvarande back som istället för att spela blad blad och ta bort skottet försökte täcka, på något vis. Summan av det hela blev att Bjurö troligen överraskades av skottet. Snyggt var det i all fall. Spelmässigt var den andra perioden förhållandevis jämn.


Om man nu trodde att vi skulle komma ut i tredje och ta kommandot så trodde man, fel. Redan efter elva(!) sekunder åkte sig Niklas Lihagen fram till ett läge och hängde in pucken i bortre krysset. Ett mål som kändes, så där. Nu är inte jag någon expert, men, jag tycker att Bjurö ska ta det skottet alla dagar i veckan. I mina ögon såg det aningen billigt ut. Men, vad vet jag? Det kanske var en liten touch på försvarande backs klubba som försvårade det hela för Bjurö?

Efter KHK:s ledningsmål blev det spel mot ett mål. KHK:s. Vi tryckte på, och tryckte på, och tryckte på, men det var som förgjort. Broc Montpetit bröt sig fram och sköt ett stenhårt skott i ribbans underkant och ut. Detta på tal om med och motstuds! Men, under över alla under, när det var knappt två minuter kvar knäppte Robin Jacobsson iväg ett skott som, naturligtvis(!), träffade stolpen. Men denna gång hade vi tur då pucken därefter träffade Galbraith och rullade in i kassen. Kvitterat!

Matchen gick till förlängning och någonstans där började detta inlägg. Den fjärde perioden var en enda lång dominans från hemmalaget. Skotten vanns med 15- 3. Lägg därtill den tredje periodens 14-2. På två perioder vinner vi skotten med 29-5 men gör ett(1) mål! Det är naturligtvis alldeles utomordentligt uselt! 

Den femte perioden fortsätter med viss dominans från vår sida men KHK sticker upp med några anfall som avslutas med knepiga avslut. Så kommer en situation som blir avgörande. Per Helmersson tar en utvisning för slashing och KHK får ett pp. Ett pp som de inte får någon ordning på. Men vad gör väl det? Har man en spelare i laget vid namn Kellman så är det bara att ge honom pucken. Kellman gör just det man ska göra. Han gör mål. Ett skott som studsar först på Simon Fredrikssons benskydd, vidare ned på Robin Jacobssons skridsko, och därefter förbi en helt överspelad Bjurö! Hur var det man sa nu igen? Jo, ett bra lag har flyt!

Matchen över. Game over. Tilt. Tomhet. Förtvivlan. Modlöshet. Allt på en gång. Återigen hade vi genomfört en match mycket bra spelmässigt och återigen hade vår inkompetens att göra mål slagit oss själva hårt i ansiktet. Denna gång som en riktig käftsmäll.

Att komma och yra om orättvisa kan man göra om man har den västen på men sanningen är krass. Det gäller att göra flest mål. Idag gjorde KHK fyra och vi tre. Då förlorar man. 


Jag noterar krasst följande: 
- Målvaktsspelet är bra, men inte tillräckligt bra.
- Defensiven är bra, men inte tillräckligt bra.
- Offensiven är väldigt bra, men vi är alldeles för ineffektiva.


Är det inte lite av ödets ironi att KHK slår oss med våra egna medel i denna matchserie! Vi gick in i detta matchspel med stämpeln på oss att spela mer tillbakadraget, lite tråkigt, och förlita oss på en stark defensiv, ett bra målvaktsspel, för att sedan nyttja spelvändningar!

KHK förväntades köra på med fart och fläkt med sin offensiva charmhockey. 

Sanningen är att scenariot i alla tre matcherna varit närmast det omvända. Det är KHK som backar hem och försvarar medan  det är vi som stormar fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Skumt! Vem hade förväntat sig det?

Är det möjligtvis detta som sätter myror i huvudet på våra spelare och ledare? Hade man inte räknat med detta scenario att vi skulle vara det spelförande laget? Inte vet jag, det är då säkert.

Kan man vända på detta inför match nummer fyra? Kan vi spela annorlunda? Backa av med styrspel, låta KHK komma in i vår zon, boxa ut dem längs sargerna. Sedan försöka slå om med spelvändningar när vi har bra lägen. Om inte, backa hem och vänta. 

Oavsett vilket så är goda råd dyra nu. En match på tisdag som vi måste vinna. Frågan är bara hur i hela friden vi ska bära oss åt.....


När det gäller incidenten med Jan Urbas tänker jag ta detta i ett alldeles eget inlägg under måndagen.


Återigen tvingas jag gratulera KHK till en seger. Det är då själva fan!











2 kommentarer:

  1. Tycker jag kommer ihåg det här från en kvalserie för flera år sen,VIK vinner första matchen och allt ser bra ut för att sen klappa ihop och förlora resten.Hoppas det inte upprepas i år.
    StorgurkanBosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojoj! Dra inte upp dessa minnesbilder:)

      Radera