Andra matchen först till sju - ny torsk!

Rögle - Västerås 4-3
Det börjar kännas lite tjatigt, men, vi har väldigt svårt att göra mål! Visserligen lyckades vi peta in tre mål även i denna match, men, målen kommer lite sent. De kommer inte när vi behöver dem. Målen ska helst komma i inledningen av matcher. Då får hela laget en energikick. Kan rida på den en liten stund. Känna medgångens sötma.

Mot Rögle har vi fått våra mål efter långt och mödosamt slit. Vi har fått kämpa, med näbbar och klor, för att få in trissan  i nät. Rögle, däremot, får sina mål utan att behöva lägga all sin energi i offensiv zon. Det är skillnad det. De bara kliver fram, skapar ett läge, och smäller in pucken. Inte mer med det. Verkligen kostnadseffektivt.

Det är hög tid nu att vi vänder på denna dystra matchutveckling. Att vi själva sätter oss i förarsätet. Att vi tvingar motståndarlaget, Rögle, till att spela lite mer på chans. 

Att ständigt behöva jaga i underläge suger musten ur våra spelare. Att missa målchans på målchans dränerar våra forwards mentalt. 

Matchscenariot i våra matcher mot KHK var exakt densamma. Det var vi som hela tiden fick jaga, och ligga på. I period efter period. KHK backade hem, avvaktade, och letade luckor att nyttja för sin offensiv. Precis samma sak nu med Rögle. De har lärt läxan. De såg hur KHK manövrerade ut oss och använder samma metodik. Tålamod, tålamod, backa av och backa hem, stänga i slottet, hålla oss på utsidan, och sedan gå stenhårt när man har ett riktigt bra offensivt läge.

Rögle vet att vårt spel i powerplay gått fullständigt i baklås. Därför räds de inte längre att ta en och annan utvisning. Det ena ger det andra. De har även här gjort sin läxa. I sitt boxplay väljer de, precis som KHK, att inte stöta på puckhållare, inte gå ut och försöka sätta någon större press. Istället back ar de in och ned med sina fyra spelare och stänger slottet. Därmed eliminerar de effektivt alla försök till inspel till Dustin Johner. Vi tvingas istället spela runt. Runt. Runt. Passningar blir aningen tveksamma. Allt går lite för långsamt. Backar vågar inte skjuta då Röglespelare hela tiden hinner ut i skottlinjen. Vårt powerplay blir därmed otroligt statiskt och uddlöst.

Det är direkt uselt, rent av pinsamt, att tränarna tillsammans med spelarna ännu inte hittat ett botemedel mot detta. Vi pratar nu om fem matcher i rad, när det gäller som mest! 

En sak som jag tycker känns extra bittert med denna förlustrad är det faktum att vi faktiskt kunde ha vunnit alla dessa matcher om vårt:

-  målvaktsspel varit på en bättre nivå

-  boxplay varit på en normal nivå

-  powerplay varit på en normal nivå

Som jag redan skrivit i tidigare inlägg är det lite av ödets ironi att just nu fungerar det som inte fungerade så bra i grundserien - nämligen offensiven i spelet fem mot fem. Att vi inte får in puckarna trots alla lägen är dock ett återstående problem. Att då boxplay, powerplay, och målvaktsspelet sviktar istället kan få även den mest luttrade supporter att misströsta.

En annan sak som jag noterat är avsaknaden av den riktiga intensiteten i våra två första matcher mot Rögle. Ska jag vara ärlig upplever jag matcherna mer av vänskapskaraktär. Det är väldigt snällt och välkammat på isen. Jag vet många Ängelholmare som är förvånade över den totala avsaknaden av hetta och intensitet som Västerås visade upp i de tre första matcherna mot KHK. 

Frågan jag osökt ställer mig är om våra tränare inte har förmågan att tända spelarna tillräckligt? Har de månne inte hittat rätt nycklar att nyttja? När Broc Montpetit uttalade sig efter den senaste matchen sa även han att "vi är för snälla" och att det laget inte spelade som om det gällde en plats i SHL. Det är oroväckande!

- Tog spelarna slut, mentalt, efter den första ronden mot KHK?

Jag tycker mig se en oroväckande tendens som nu genast måste brytas. Från den andra perioden i match nummer fyra, borta mot KHK, så har många spelare sett allmänt trötta ut i sitt  agerande. Många av de spelare som jag förväntade mig skulle kliva fram på allvar har istället tagit ett steg tillbaka. Det känns inte bra. 

Att torska fem raka, när det gäller som mest, är naturligtvis närmast en katastrof. Detta trots att laget i många stycken varit minst lika bra som sina motståndare. Givetvis är detta en insikt som varje spelare i laget bär med sig. Frågan är bara hur man hanterar denna insikt? Bidrar den till locka fram det jävlar anamma som kommer att behövas i måndagens match? Inser spelarna, och laget, att det räcker med en sketen uddamålsvinst för att allt ska vända?

Jag hoppas verkligen laget kommer ut under måndagskvällen med den självklara insikten att man kan vinna. Det finns alla verktyg i laget för att ta en efterlängtad seger. Nu gäller det bara att plocka fram den desperation som behövs för att väcka liv i sig själva och publiken. In i kaklet, typ. 

Skulle vi förlora ännu ännu en gång, trots att laget ger precis allt, då finns inget att skylla på. Då har vi mött en skickligare motståndare och kan känna viss förtröstan av att falla med flaggan i topp. 

Nu bryter vi förlustraden...