27 mars 2015

Ve och elände....

Rögle - Västerås 6-1
Efter den meriterande segern med 3-0 på hemmaplan i match nummer tre fick jag känslan av att laget hittat en väg tillbaka. Ett sätt att städa bort förlorarstämpeln som präglat laget. Under den första perioden i gårdagens match fanns ännu den känslan kvar. Vi hade hygglig kontroll på Rögle och gjorde en i stora delar godkänd insats. Men, så kom period nummer två och tre. Scenariot blev plågsamt likt det som hände i match fyra mot KHK på bortaplan. Vi tappade det mesta. Framför allt tappade vi fokus(!) och förlorade i de avgörande momenten på isen. Det var som om luften, energin, tog slut, igen. En oanständigt tråkig utveckling i matchen.


Där Rögle hela tiden såg bestämda och resoluta ut tenderade vi till att bli försiktiga och ängsliga. Som om vi inte riktigt trodde på vår egen förmåga. 

När Rögle gick mot mål, då gick de mot mål med buller och bång. Inget tjafs. När Rögle försvarade framför eget mål, så gjorde man det med kraft och pondus. Inga tveksamheter. 

Spelare för spelare anser jag, fortfarande, att vi har ett minst lika bra lag som Rögle. Kanske är jag naiv och subjektiv, rent av partisk, men så anser jag.

Det som skiljde var att Rögles spelare tycktes ha en annan drivkraft som banade väg fram till avgörande avslut. 

Summerar man matchen, rent spelmässigt, så tycker jag märkligt nog att vi gjorde en helt ok insats. Vi hade ungefär lika mycket av spelet, lika många avslut, pucken lika länge. Den stora skillnaden, lagen emellan, var dock att Rögle var överlägsna oss i alla avgörande moment på isen.

Rögle hade:
- färre egna misstag
- stabilare målvaktsspel
- bättre avslut

Det är naturligtvis inte bra, på något sätt, att förlora med 1-6 i en match där vi förväntades vara med ända in i kaklet. En sådan förlust sätter sig utan tvekan som en tagg i foten på alla spelare. En smärtsam påminnelse om att det räcker inte att spela bra i matcher av denna dignitet.

För att vinna matcher i en matchserie gäller andra kriterier än under serielunken. Här gäller att prestera det allra bästa samtidigt som man är beredd att tillgripa medel, alla tillåtna medel, för att nå sitt mål. Men det räcker inte där. Varje spelare måste vara självuppoffrande på en nivå som aldrig tidigare. Det finns inte längre något som "gör ont" på isen. Att vara beredd att "käka puck" är en träffande beskrivning av vad som behövs.


Självklart finns det inte en enda spelare i truppen som inte vill annat än vinna. Det är jag övertygad om. Förhoppningsvis lyckas laget plockar fram rätt demoner till nästa match. Fylla på kropp och själ med positiva bilder som lyfter enskilda spelare till precis rätt nivå.

Ur mitt perspektiv handlar det nu om hur väl våra ledare runt laget lyckas mobilisera ny kraft, nytt mod, för att laget, kollektivet, ska kunna göra en helgjuten insats och hålla vår gemensamma dröm och spel i SHL vid liv...

Krossa Rögle







1 kommentar:

  1. Nu finns inget att luta sig emot, nu står man med branten bakom ryggen. Antingen kämpar man sig tillbaka eller så är att det ramla ned för branten. Nu får VIK visa att man vill vara med fram till slutet. De kan ju inte låta Rögle-spelarnas övergrepp innan senaste matchen löna sig.

    SvaraRadera