 |
| Random Västerås-supporter |
Jaha, det var det! I mitt förra blogginlägg var jag lite ironisk och skrev att "vi skulle försöka ta poäng mot Sundsvall". Det fick jag minsann äta upp! Inte i min vildaste fantasi hade jag räknat med att vi återigen skulle hamna i en situation där vi skulle få slita arslet av oss för att rädda poäng. Men, se så blev det, igen.
Att räkna upp alla misstag som gjordes under matchen mot Sundsvall känns föga meningsfullt. Att redovisa alla missade målchanser likaså. På samma sätt är det utan värde att ge sig in på någon form av spelarkritik. Det känns helt enkelt inte så kul att sparka på en spelartrupp som för tillfälligt lider alla möjliga ångestkval.
Först och främst är det bara att gratulera Sundsvall till en väl genomförd match. De kom, hade en spelplan, de kämpade, de slet, de utnyttjade sina chanser, och de vann. Intet ont om detta. Vi kan liksom inte kräva att våra motståndare ska bjuda oss på segrar. Noterar, utan att vara bitter, att det precis som i matchen mot AIK var en gammal VIK:are som var med och beseglade vårt öde. Markus Kinisjärvi pangande nämligen in ett mål i powerplay för sitt Sundsvall.
Själv lackade jag ur när slutsignalen ljöd i gårdagens match och vägrade se på ännu en förlorad förlängning och/eller straffläggning. Fick för mig att om jag lämnade arenan så skulle den senaste tidens förbannelse med förluster i denna spelform brytas. Pyttsan! Det sket sig i alla fall.
Men, nu sitter jag här igen och skriver ett inlägg. Trots ångesten. Inte nog med det. När jag vaknade idag, tittade ut över mina omgivningar, druckit ur mitt morgonkaffe, så slog det mig. Som en gummiklubba mitt i planeten. Varför ge upp? Varför gräva ned sig? Varför redan nu kasta alla yxorna i sjön?
Jag bestämde mig helt enkelt för att ge det en chans. Ge laget, truppen, tränarna, föreningen, en möjlighet till upprättelse. Faktum är att det är först när domaren blåser av den sista matchen på vårkanten som vi kan summera vår säsong. I skrivande stund vet ingen vilken dignitet den matchen har.
Inte nog med det! Jag bestämde mig även att vara med och bidra på något sätt till en positiv förändring. Detta givetvis ur mitt mikroperspektiv. Av den anledningen tänker jag nu allt mer försöka fokusera på möjligheter istället för hinder. Naturligtvis kommer jag även fortsättningsvis hylla och dissa prestationer framledes men med lite andra glasögon.
Om många tillsammans intalar sig att något kan bli bättre, då finns goda möjligheter till förbättring. Det är sedan gammalt. Titta på vilken arbetsplats som helst. När de goda krafterna, de positiva stämningarna får råda, ta över, påverkas alla på ett för verksamheten gynnsamt sätt.
Så får det bli och kalla mig gärna vad du vill...
