23 december 2015

Hoppet - det enda att fästa sig vid...

I dagens VLT går att läsa lite allt möjligt kring mitt kära Gulsvart. Bland annat konstaterar Kevin Johansson i sin krönika följande:

"Det dras vissa paralleller till fjolårssäsongen för att hämta hopp och framtidstro. Där VIK reste sig som en Fågel Fenix för att vinna hela ligan. Men det är en något skev jämförelse. Då inledde VIK katastrofalt för att sedan växa och växa under hela grundserien med en formkurva som efter starten hela tiden pekade uppåt. Just nu pekar kurvan rakt ned och det är vad som oroar. Fortsätter det som nu är VIK snart inte ens ett topp 8-lag"
Jag är böjd att hålla med i Kevins argumentation. Det är skillnad på då och nu. Förra säsongen inleddes med matcher där vi faktiskt spelade rätt bra men inte tog poäng. Vi fick helt enkelt inte rimlig utdelning på vårt spel. Efter lite rockader i spelartruppen ändrades detta och poängen började trilla in efter omgång 13. Efter denna omgång stegrades vår form gradvis för att kulminera under vårsäsongens avslutning av seriespelet. 

Denna säsong fick vi däremot inledningsvis förvånansvärt god utdelning, poängmässigt, trots stundtals dåligt spel. Det var endast i enstaka matcher de första sjutton omgångarna som vi faktisk t spelade riktigt bra. I flera fall var det endast bra målvaktsspel eller fenomenalt powerplay som gav oss våra segrar. Spelet fem mot fem var dock väldigt trubbigt. Något som jag, på denna blogg, envisades med att påpeka. 

När sedan målvaktsspelet stagnerade och vårt powerplay fungerat allt sämre har vi inte kunnat förlita oss på dessa livlinor. Vårt spel, fem mot fem, har inte gett oss den utdelning som varit nödvändig och det är där jag tycker mig se vårt stora problem. Ett bekymmersamt problem då merparten av tiden under en match bedrivs just i denna spelform.

- Ska jag vara ärlig var det lite av samma problematik förra säsongen. Vi vann våra matcher framförallt genom våra specialteams, samt målvakter. 

Nu får vi inte glömma att denna säsong burit med sig ovanligt många skador. Först var det våra backar som hade ont lite överallt. Därefter började forwards falla ifrån pga skador. Naturligtvis har detta påverkat men är det hela förklaringen? Sannolikt inte. 

Det är i mina ögon minst sagt oroväckande att vi efter 32 omgångar ännu inte ser ett spel som fungerar ute på isen. I mina ögon är ett fungerande spel något som ger utdelning i form av mål och poäng. Inte ett spel där vi blir straffade hela tiden. Spelar ingen roll för mig om vi har en defensiv eller offensiv agenda bara det finns ett grundspel. 

Inför denna säsong satte vår sportchef, Niklas Johansson, ihop ett lag med mer fokus på tyngd. Det är inte mycket att säga om. Något ska man tro på. Frågan är dock om denna önskan om mer tyngd är förenligt med den typ av ishockey som laget förväntas spela? Det enda påtagliga denna "tyngd" resulterat i fram till nu är att vi är det mest utvisade laget! Gulsvart tvingas spela i genomsnitt 15.03 minuter i boxplay, varje match. Det är nästan en tredjedel av speltiden. Alldeles uppåt väggarna naturligtvis.

Följden av alla dessa utvisningsminuter blir bland annat en väldig snedbelastning på spelare. Somliga får spela väldigt mycket, andra inte alls. Men framför allt minskar tiden radikalt att bedriva offensiv hockey där mål görs och poäng bärgas. Här ser jag en stor del i problematiken, varför vi har så svårt att hitta flytet i vårt anfallsspel.

Det jag som supporter och åskådare saknar allra mest just nu är en identitet. Vad är det mitt Gulsvart står för, idag? Vill laget vara ett hårt arbetande kollektiv, ett tufft forecheckande lag, ett spelförande lag, ett fysiskt tungt lag, eller vad? I mina stackars ögon finner jag inte svaret när jag ser laget spela. Det blir varken hackat eller malet. Den enda identitet laget har just nu är att de leder utvisningsligan, är ett busgäng, och det kunde jag lika väl varit förutan.

Självklart sitter inte jag på några lösningar. Det vore förmätet att säga. Däremot kan jag med egna ögon se att Gulsvart inte mår bra just nu, och det gör ont. Som supporter delar man lagets motgångar både fysiskt och själsligt på samma sätt som man gläds i medgång.

Att som supporter och kräva avgångar till höger och vänster är traditionellt och förståeligt, men, föga konstruktivt. Om man gör sig av med någon så måste denne ersättas. Enkel matematik. 1+1=2. Finns det ingen som kan ersätta faller ekvationen. 1-1=0. Dessutom, ska man ersätta någon så förväntas ersättaren ha högre duglighet. Om inte står man kvar på samma ruta. Leksand bytte ut sin tränarstab och har fått ett lyft, poängmässigt. Däremot spelar de inte bättre ishockey nu än då. Det måste man ta med i kalkylen. Framgångsfaktorn i deras fall kan nog mer tillskrivas spelarna själva. De tog sig helt enkelt i kragen och minimerade många av de fel och misstag man gjort tidigare. 

- Att man ska behöva byta tränare bara för att få spelarna sluta slarva med uppspel eller drälla med pucken i mittzonen känns väldigt onödigt! 


Detta om detta just nu, men, det kommer mera!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar