Av med offerkoftan nu Västerås!

Så här tyckte vi supportrar om matchen mot Modo

Så sammanfattade VLT matchen

Så här tyckte vår lagkapten om matchen mot Modo

Efter de senaste två matcherna har jag funderat. Och funderat. Och tänkt. Att tänka är kul. Att reflektera är stimulerande. Dock är det inte alldeles givet att de tankar man bär, bär någonstans. Ibland blir det mest ett kaotiskt flimmer i knoppen. Det susar i säven, kan man säga. Man vet varken fram eller bak, ut eller in. Men så, plötsligt fångar man tanke. En tanke som äger bärighet. En tanke som leder både framåt och bakåt. Plötslig tycks något hänga ihop. Man har funnit den röda tråden. Den som håller ihop. Den som leder någonstans. Eller inte. 

Min röda tråd blev hastigt och lustigt vår speciella säsong. Ja, ni vet. Föreningen nära konkurs, rekonstruktion, och allt vad detta inneburit. Vi visste alla att denna säsong skulle bli en prövning för oss alla. Ledare, tränare, spelare, supportrar, sponsorer, ja alla. Och så har det blivit. En rejäl prövning. Lagets prestationer på isen har varierat högst påtagligt. Minst sagt. 

Men, och nu kommer själva poängen i mitt försök att samla mina tankar och reflektioner. Är det inte dags nu att kasta av sig offerkoftan!

- Jag vet att vi har en tunn trupp!

- Jag vet att vi var nära konkurs!

- Jag vet att vi har ont om pengar!

- Jag vet att föreningen behöver mer pengar!

- Jag vet att vi har spelare skadade!

- Jag vet att vi inte kan värva riktig spets!

Allt detta vet jag, och alla andra. Jag börjar tröttna lite på en sportchef som beklagar sig(!) över avsaknad av medel till värvningar, en tränare som beklagar sig(!), en ordförande som grinar om att det måste komma mer folk till hallen, etc. 

Är det inte dags att lägga det bakom sig nu? Är det inte dags att lyfta blicken lite längre. Se bortom den egna sargen? Är det bara vi i hela HockeyAllsvenskan som har det så uselt ställt? Jag är orolig för att så länge offerkoftan sitter på kommer man kunna skylla på det jag ovan redovisat. Ursäkta dåliga prestationer med att "vi kan inte göra mer, spela bättre, kämpa mer" då det är så synd om oss! "Vi var ju nära att gå i konkurs, vi ska vara tacksamma att vi har ett lag"

Som supporter skiter jag fullständigt i det mesta så länge jag upplever att de spelare som representerar mitt lag gör fullgoda insatser. Vinst eller förlust. Skit samma. Visst är det roligare med vinster men så länge spelare försöker, i byte efter byte, match efter match, så köper jag läget. 

Kort sagt. Av med offerkoftan. Det är inte synd om er. Gå ut på isen och kör. Ge allt ni har. Vill Gulsvart ha alla supportrars fortsatta stöd och kärlek måste alla banne mig visa stake och vilja till 100%. Släpp sargen, släpp handbromsen, sluta tänka så förbannat. Gör det ni är bra på. Åka skridskor och skjuta hårt som fan i nättaket. 

Vill laget, föreningen, vinna tillbaka sin publik, eller inte? Pucken är er, Gulsvart.  Visar alla spelare i laget glöd och hjärta och är beredda på lite smärta, då jävlars kommer folket att i allt större utsträckning vallfärda till ABB Arena Nord!

Tack för kaffet!