Jag har varit hockeyspelare #1

Min första "hockeyhjälm"...

... en gång i tiden. Tror jag nämnt det i något tidigare inlägg. Om jag inte minns helt fel skrev jag om något som kallades "kvartershockey". Det var på den tiden då unga pojkar med framtidsdrömmar samlades på sjöisar, bandyplaner, rinkar, ja till och med handskottade kärr, för att spela om ära och ärorika segrar.

Min karrirär som "hockeyspelare" började på en sjö i Farsta, av alla ställen, och jag var runt sex år. Ja, jag bodde vid den tiden i Stockholm. Gatan hette Skrakgränd och sjöns namn var Magelungen. Av någon märklig anledning visade jag upp en naturlig fallenhet för att ta mig fram på sjöisen iförd någon form av skridskor som knöts fast på vinterkängorna. Vill minnas det var två läderremmar ovan kängan och dubbla "medar" under foten. Sedan bar det iväg för glatta livet över Magelungens blanka is.

Efter några veckors flitigt tränande belönades jag med min första klubba. Det var en bandyklubba! Med denna bandyklubba och en tennisboll togs så nästa steg i utvecklingen. Nu gällde det att hålla ordning på mycket på en gång. Finmotoriken ställdes på nya prov. Då jag varken slog mig, åkte ned i någon råk, eller på annat sätt ställde till skada växte självkänslan i kvadrat och man var nu mogen för nästa utbildningssteg. Det var dags att ta sig ned till den spolade planen där de "stora grabbarna" lirade.

Jag minns att vårt höghus var beläget på höjd ovanför planen och att denna utnyttjades som pulkabacke. Med lite tur kunde man åka ända ned på isen sittandes på ett tefat. Till en början gjorde jag så. Man kravlade sig över ett lågt staket iförd skridskor, klubba och hjälm, satte sig på tefatet och landade, med lite tur, i snövallen som omgav planen.

Med tiden packades snön så hårt i backen att den mest bestod av is och det öppnade andra möjligheter för en snabbare nedfart. Man åkte skridskor ned för backen. Ibland gick det inte så bra. Då dök man på öronen och blev omtumlad, omskakad och en aning blåslagen. Men kul var det - tror jag...

Kommer faktiskt ihåg hur man stod där, med en cykelhjälm(!) på huvudet, bandyklubba i handen, och längtade efter att bli vald att spela med de "stora grabbarna". För det var så det var. Den tidens Idol eller Robinson - typ. Man blev inröstad, bortröstad eller bara bortglömd och fick då slokörad vandra hem. Oftast fick man vara med. Det behövdes en "knatte" som kunde stå längst bak. Alltid kunde denne knatte få åka och leta efter bollar som försvann i någon snödriva. Man kan säga att man verkligen fick börja från botten på denna karriärstege.

Men som sagts tidigare. Jag kunde faktiskt åka skridskor(sanningen var nog mer att man sprang) rätt hyfsat och belönades ganska snabbt med att bli uttagen till de lag som delades upp. Det var lycka det! Att få lira med de stora grabbarna på en spolad grusplan i Farsta. Hur stora de egentligen var har jag inget riktigt minne av men de gick säkert i lågstadiet och mellanstadiet. Själva hade jag inte ens börjat plugget!

En speciell händelse var när farsgubben överraskade mig med ett par hockeybyxor. Det var svindlande stort. De såg ut som ett par ordinära kortbyxor, fast större, och drogs utanpå de byxor man redan hade på sig, om ni förstår! Det fina med dessa hockeybyxor var att det fanns fickor på framsidan där det skulle sitta någon form av skydd. Kanske var det något som min käre far missat för fickorna på mina byxor gapade tomma. Men det löstes raskt. Jag botaniserade lite i föräldrarnas bokhylla och hittade snart två böcker som hade perfekt format för att fylla ut dessa fickor. Visst blev det oroväckande tungt och en aning klumpigt men det bekom inte mycket.

Lille GurkOlle var nu rustad att ta ännu ett steg mot att bli en fulländad ishockeyspelare. Nu fattades bara ett par riktiga skridskor men det tar vi i del #2. Där ska jag även berätta om "kudden där bak"...