Dags att börja hata..

" Hat, en passion, vars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta"

Bilden ovan cirkulerade frisk i olika medier för en tid sedan. Om jag inte missminner mig är den unge pojken anhängare till ett engelskt fotbollslag. Den mer insatte i Premier Leage känner säkert igen loggan på pojkens bröst!

Att hats föds ur oförställd kärlek till något annat är inte allom bekant. Ibland tros det att hatet i sig "bara finns" som företeelse i vårt samhälle. Så är icke, eller sällan, fallet. Hatet är ofta sprunget ur vår omtanke för vår familj, vårt arbete, vår kultur eller vårt lag! När vi känner ett "hot" mot det vi älskar föds hatet.

- Man kan med andra ord inte hata fullkomligt om man inte samtidigt älskar gränslöst!

Som rubriken antyder börjar det bli dags att älska - att hata! För mig är det två tillstånd som är lika naturliga som viktiga. Om vi älskar fred på jorden samt att vi människor skall uppnå ett högre tillstånd av harmoni och förståeelse, ja, då måste vi hata krig och våld! Då framståt hatet som en viktig, och positiv, egenskap.

Ibland kan hatet ta sig banala uttryck då folk utrycker hat mot att "äta grönsaker" eller att se på "Allsång från Skansen". Hatet kan iklä sig många uttryck och används flitigt som underlag för debatter och diskussioner. Tidningar och media älskar hatet. Det är "hatet" som skapar rubriker och får annonsintäckterna att täcka omkostnaderna!

Inom idrottens värld är det vanligt att man "hatar att förlora"! Det ses som en naturlig och viktig egenskap. Hatet används som drivkraft mot ärorika segrar och triumfatoriska framgångar!

Den dagen vi får höra en atlet utrycka att han "hatar att vinna" blir det däremot fel. Hatet är med andra ord mer mångfaceterat och svårtydbart än att enbart rikta sig mot det andra laget , eller, den besvärlige grannen!

För mig är det helt ok att hata om det i grunden finns respekt för föremålet vi hatar! Vi måste skilja på sak och person. Jag personligen ställer gärna upp, på ståplats, och hatar motståndaren för att han stjäl våra poäng eller förnedrar mitt lag! Jag kan även i stridens hetta hata de små detaljerna, snedstudsarna, som sätter krokben för mitt lag. Även domaren, motståndarklacken, och matchspeakern kan understundom drabbas av min oförställda vrede och hat under matchens gång!

Men, när slutsignalen ljuder, ser jag det som självklart att släppa denna "hatbild" och istället njuta den unika möjligheten att fått leva ut alla känslor, aggressioner och spänningar! I samma ögonblick som slutsignalen ljuder måste jag låta kärleken till det egna lagets väl gå före ett fortsatt hat till motståndaren!

Att visa respekt för andra är en stor egenskap! För mig är den medfödd och självklar. Min förhoppning är att så skall det vara även hos andra...

* Hata - hata - hata - Örebro*

Vem är Lännart?