Malmö - Västerås 3-5

Ulf "jag måste analysera" Taavalo..

Stackars MIF! Här hade de nu chansen, efter en tragikomisk säsong, en liten liten möjlighet att revanschera sig och visa sina supportrar, sin publik och sponsorer, att de verkligen ville göra något av denna säsong. Match hemma mot Västerås i förkvalet. Ett perfekt avstamp mot något nytt. Mot något ärofullt. Här öppnades dörren på glänt för en lyckad avslutning på en vinglig och bespottad säsong. Men, vad händer? Jo, Malmö kommer ut till match och har helt glömt bort, igen, ishockeyns ABC! 

För oss Västeråsare var det bara att tacka och ta emot. MIF:s tränare, Ulf "jag måste analysera" Taavola hade inte alls gjort  läxan sedan vi senast möttes. Eller så hade han inte hunnit analysera färdigt! Allt var nämligen som det varit varje gång vi mött Malmö denna säsong. Man drällde med puck i egen zon, man gick till anfall en och en, man jobbade hem en och en och laget var utspritt över hela Skånes slättland när vi själva gick till anfall.

Jag kom och tänka på Ulf Lundels klassiker Öppna landskap varje gång vi åkte genom mittzon och in i Malmös zon. 

Under de första 35 minuterna var det klassskillnad på lagen. Till vår fördel. Med bred marginal. Det kändes som om vi bestämde helt vad som skulle hända i matchen. Vi styrde och ställde efter behag. Vår skridskoåkning och fart skar djupa sår i Malmös defensiv som var lika gles som hårväxten på Johan Tornbergs bakhuvud.

Vi smällde in 1-0 elegant genom Marcus Ljung, 2 - 0 tack vare Mikael "Z" Zettergren, och avslutade med Broc Littles lilla petning till 3-0. Självklart fanns det andra vars fina insatser låg till grund för dessa mål. En av dem var Jonte Berg som fick kröna sin fina insats med att sätta matchavgörande 5-3 i tom kasse.

Innan det målet föll hade Malmö med en blandning av tur, desperation och skicklighet, lyckats ta sig ikapp till 3-4. Målen tillkom via poweplay(Klasen 2) och ett turligt backsskott från Jean-Luc Grand-Pierre vars skott styrdes via Niclas Lundgren in i eget mål.

Vi ägde matchen i 35 minuter. Sedan gick vi ned oss i fart och intensitet. Började bevaka vår ledning inför periodvilan. Det straffade sig lite. Genom vårt passivare agerande bjöd vi in Malmö som genom ett powerplay reducerade till 1-3.  I inledning av tredje perioden kom Malmö ut och var betydligt mer desperata i sitt spel. De hade stuvat om rejält i laget och satte nu full fart framåt. Trots detta lyckades vi hålla emot och även utöka vår ledning till 4-1 genom mål på backsskott av Matt Demarchi.

Nu följde en period där det mesta studsade Malmös väg. Först det turliga målet av Jean-Luc Grand-Pierre(2-4) och kort därefter ett ganska märkligt mål av Linus Klasen(3-4) i powerplay. Klasen kom från höger tekningscirkel, knäppte iväg ett skott, åkte vidare runt bakom målet, och där kom pucken glidande vid bortre stolpen bakom ryggen på våra backar. Bara att peta in i ett tomt mål! Det såg rätt lustigt ut, om man nu har den typen av humor.

Vad ska man då säga om vår insats? Mitt betyg blir utan tvekan: överraskande bra! Jag hade inte alls förväntat mig att våra krigare skulle vara så rörliga, pigga, och tempostarka som de faktiskt var. Det såg rent utav oförskämt bra ut bitvis i spelet. Defensivt var vi ruskigt bra i 35 minuter. Vårt hemjobb var strålande på alla händer och fötter. 

Det enda smolket i glädjebägaren är att vi blir så pass sårbara när vi slutar driva på i åkningen. Vi har inte förmågan att spela av tiden, en match, på samma sätt som andra lag. Så fort vi tummar på farten blir vi ett offer för våra motståndare. Vårt spel, både offensivt och defensivt, bygger på att alla jobbar stenhårt i skridskoåkningen. Så fort någon börjar tumma på detta blir vi satta under press. Man kan kort och gott säga att vi ska fortsätta anfalla tills vi stupar:)

Fanns det då spelare som utmärkte sig? Ja, det fanns det. En av dem var Jonte "jag slår sönder mest klubbor" Berg. En annan var Mikael "Z" Zettergren som såg riktigt vass ut hela matchen. Det ser faktiskt rätt lovande ut detta mina vänner....