Rögle - Västerås 4-1

Gamnacke på oss alla...

Någonstans i mitt inre, i ett litet skrymsle, dit vett och sunt förnuft ännu inte nått, trodde jag i min oerhörda enfald på ett mirakel. Trots lagets bleka insats senast hemma mot Oskarshamn, trots en sjumilaresa till Skåneland, i ren och skär trots, mot alla odds, trodde jag galet nog på  mitt lag. Ty så är vi funtade - supportrar. Vi tar inte gärna till oss tydliga skavanker och synliga brister. Istället väljer vi ofta att se åt sidan, blunda med ena ögat och krampaktigt hänga kvar vid den lilla krok av hopp som föder, och göder, vår passion för vårt lag.

Men, idag, gick det alldeles åt pipsvängen. Hoppets krok lossnade raskt och med den dråsade alla förväntningar på en heroiskt insats platt till marken och efterlämnade endast en fadd eftersmak i munnen. En mixad  smak av krossade illusioner och vadmalsbyxor. Resan mot slutsignalen blev en mara. Ett mentalt gatlopp där ångesten tyngde som ett vått täcke en kall vinternatt och rysningar av skam och bitterhet avlöste varandra.

Var detta verkligen det lag som jag vigt min passion till? Det lag som jag ständigt, om än konstlat och mödosamt, så länge bedyrat min stora kärlek? Var detta uppträdande förenligt med vad jag som supporter kan kräva av mitt lag?

Just nu, i denna stund, känns dagens förlust som den slutgiltiga kvarnstenen om halsen som ändar en säsong som länge gått i dur(!) till de mörkaste toner av moll. Visst har det gnisslat, av och till, i olika tonarter men i huvudsak har laget presterat lite mer än förväntat. Utom på ett avgörande sätt: - Vi har haft den fenomenala förmågan att prestera som minst när det behövts som mest.

Nu återstår en match som kan "rädda" hela denna säsong. En match! Jo, så är det. Visserligen återstår det tre matcher men i sanning är det endast nästa match som gäller. Vinner vi den så är vi hastigt, och lustigt, på spåret igen. Då står vi åter på perrongen och kan anträda en fortsatt resa mot en formidabel säsongsavslutning. Ja, så är det faktiskt! 

Laddar laget om på rätt och sätt och sätter "personbästa" i nästa match så har vi fortfarande saken helt i egna händer. Vad är då sannolikheten för att laget ska orka med en sådan prestation? Hur många gånger tidigare denna säsong har laget lyckats vara "bäst när det gäller"?

Jag vet bara en sak. Hoppet är det sista som överger oss. Trots att det i nuläget inte finns något, absolut någonting, som pekar på denna omvandling, denna förvandling, från gamnackar till stolta tuppar kan ingen förvägra mig rätten att hoppas..

- Att vara supporter är att lida!