Inför - varför - därför

Inför!

Det rullar på. Fotbolls-EM är avklarat. Friidrotts-EM likaså. Snart stundar OS i London. Först därefter kommer det riktigt stora. Ny säsong i Allsvenskan. Idrottsfesten kulminerar, kan man säga. Djurgården, Södertälje, Leksand, Malmö, Västerås, Örebro etc. Det låter som om det vore ES, på något sätt. Ja, kanske då inte Örebro men de får hänga med på ett hörn - typ. De har trots allt varit rysligt duktiga de senaste säsongerna. Aningen bättre än oss måste jag erkänna. Men inte mycket mer. Bara "aningens". Egentligen kan de aldrig bli bättre än oss för vi är det enda "gulsvarta laget". Så det så...

Varför?

- Ja varför ska Djurgården börja konstra nu då? Kräva någon form av särbehandling bara för de är Djurgården! Dumheter, anser denna blogg och hytter med fingret. "Sitt ned i båten och hjälp till att ro" istället för att försöka hitta någon form av ekonomisk gräddfil genom tecknande av ett eget TV-avtal. Räcker det inte med "Allsång på Skansen" en gång i veckan via den statliga televisionen. Där får de tillräckligt med marknadsföring för egen räkning.

- Varför var det nödvändigt av Borås att ge bort sin plats i serien till - Asplöven? Sickna klantskallar. Kan inte annat säga. Men trots genuin knallebygd lyckades inte Borås, som förening, få till stånd(!) tillräckligt med sponsorintresse för att driva verksamheten vidare. Rent sportsligt är det ingen katastrof för oss andra men det är då faen vad det ska vara svårt att få kredit och debit att gå ihop! Alla Boråsare kan dock trösta sig med Ellos och Elfsborg IF. Det förstnämnda säljer, som bekant, kläder och det sistnämnda sparkar boll. I brist på bröd får man äta limpa - typ....

Därför!

- Vi kommer bli rätt bra i år därför att inget pekar på det. Så typiskt svenskt på något vis. Som bekant är svenska lag som bäst när förväntningarna står som lägst. Detta kommer givetvis gälla vårt eget Gulsvart till kommande säsong. Allvarligt talat tycker jag vi just nu ser sämre ut än på många år. Det tar jag som en inteckning för att vi kommer göra en succeartad insats. Vi har ingen riktig förstemålvakt, ingen riktigt vass center, ingen riktig backklippa och troligen inget fungerande powerplay. Allt pekar därmed mot succé. Så enkelt är det...

Rögle - Västerås 4-1

Gamnacke på oss alla...

Någonstans i mitt inre, i ett litet skrymsle, dit vett och sunt förnuft ännu inte nått, trodde jag i min oerhörda enfald på ett mirakel. Trots lagets bleka insats senast hemma mot Oskarshamn, trots en sjumilaresa till Skåneland, i ren och skär trots, mot alla odds, trodde jag galet nog på  mitt lag. Ty så är vi funtade - supportrar. Vi tar inte gärna till oss tydliga skavanker och synliga brister. Istället väljer vi ofta att se åt sidan, blunda med ena ögat och krampaktigt hänga kvar vid den lilla krok av hopp som föder, och göder, vår passion för vårt lag.

Men, idag, gick det alldeles åt pipsvängen. Hoppets krok lossnade raskt och med den dråsade alla förväntningar på en heroiskt insats platt till marken och efterlämnade endast en fadd eftersmak i munnen. En mixad  smak av krossade illusioner och vadmalsbyxor. Resan mot slutsignalen blev en mara. Ett mentalt gatlopp där ångesten tyngde som ett vått täcke en kall vinternatt och rysningar av skam och bitterhet avlöste varandra.

Var detta verkligen det lag som jag vigt min passion till? Det lag som jag ständigt, om än konstlat och mödosamt, så länge bedyrat min stora kärlek? Var detta uppträdande förenligt med vad jag som supporter kan kräva av mitt lag?

Just nu, i denna stund, känns dagens förlust som den slutgiltiga kvarnstenen om halsen som ändar en säsong som länge gått i dur(!) till de mörkaste toner av moll. Visst har det gnisslat, av och till, i olika tonarter men i huvudsak har laget presterat lite mer än förväntat. Utom på ett avgörande sätt: - Vi har haft den fenomenala förmågan att prestera som minst när det behövts som mest.

Nu återstår en match som kan "rädda" hela denna säsong. En match! Jo, så är det. Visserligen återstår det tre matcher men i sanning är det endast nästa match som gäller. Vinner vi den så är vi hastigt, och lustigt, på spåret igen. Då står vi åter på perrongen och kan anträda en fortsatt resa mot en formidabel säsongsavslutning. Ja, så är det faktiskt! 

Laddar laget om på rätt och sätt och sätter "personbästa" i nästa match så har vi fortfarande saken helt i egna händer. Vad är då sannolikheten för att laget ska orka med en sådan prestation? Hur många gånger tidigare denna säsong har laget lyckats vara "bäst när det gäller"?

Jag vet bara en sak. Hoppet är det sista som överger oss. Trots att det i nuläget inte finns något, absolut någonting, som pekar på denna omvandling, denna förvandling, från gamnackar till stolta tuppar kan ingen förvägra mig rätten att hoppas..

- Att vara supporter är att lida!

Malmö - Västerås 3-5

Ulf "jag måste analysera" Taavalo..

Stackars MIF! Här hade de nu chansen, efter en tragikomisk säsong, en liten liten möjlighet att revanschera sig och visa sina supportrar, sin publik och sponsorer, att de verkligen ville göra något av denna säsong. Match hemma mot Västerås i förkvalet. Ett perfekt avstamp mot något nytt. Mot något ärofullt. Här öppnades dörren på glänt för en lyckad avslutning på en vinglig och bespottad säsong. Men, vad händer? Jo, Malmö kommer ut till match och har helt glömt bort, igen, ishockeyns ABC! 

För oss Västeråsare var det bara att tacka och ta emot. MIF:s tränare, Ulf "jag måste analysera" Taavola hade inte alls gjort  läxan sedan vi senast möttes. Eller så hade han inte hunnit analysera färdigt! Allt var nämligen som det varit varje gång vi mött Malmö denna säsong. Man drällde med puck i egen zon, man gick till anfall en och en, man jobbade hem en och en och laget var utspritt över hela Skånes slättland när vi själva gick till anfall.

Jag kom och tänka på Ulf Lundels klassiker Öppna landskap varje gång vi åkte genom mittzon och in i Malmös zon. 

Under de första 35 minuterna var det klassskillnad på lagen. Till vår fördel. Med bred marginal. Det kändes som om vi bestämde helt vad som skulle hända i matchen. Vi styrde och ställde efter behag. Vår skridskoåkning och fart skar djupa sår i Malmös defensiv som var lika gles som hårväxten på Johan Tornbergs bakhuvud.

Vi smällde in 1-0 elegant genom Marcus Ljung, 2 - 0 tack vare Mikael "Z" Zettergren, och avslutade med Broc Littles lilla petning till 3-0. Självklart fanns det andra vars fina insatser låg till grund för dessa mål. En av dem var Jonte Berg som fick kröna sin fina insats med att sätta matchavgörande 5-3 i tom kasse.

Innan det målet föll hade Malmö med en blandning av tur, desperation och skicklighet, lyckats ta sig ikapp till 3-4. Målen tillkom via poweplay(Klasen 2) och ett turligt backsskott från Jean-Luc Grand-Pierre vars skott styrdes via Niclas Lundgren in i eget mål.

Vi ägde matchen i 35 minuter. Sedan gick vi ned oss i fart och intensitet. Började bevaka vår ledning inför periodvilan. Det straffade sig lite. Genom vårt passivare agerande bjöd vi in Malmö som genom ett powerplay reducerade till 1-3.  I inledning av tredje perioden kom Malmö ut och var betydligt mer desperata i sitt spel. De hade stuvat om rejält i laget och satte nu full fart framåt. Trots detta lyckades vi hålla emot och även utöka vår ledning till 4-1 genom mål på backsskott av Matt Demarchi.

Nu följde en period där det mesta studsade Malmös väg. Först det turliga målet av Jean-Luc Grand-Pierre(2-4) och kort därefter ett ganska märkligt mål av Linus Klasen(3-4) i powerplay. Klasen kom från höger tekningscirkel, knäppte iväg ett skott, åkte vidare runt bakom målet, och där kom pucken glidande vid bortre stolpen bakom ryggen på våra backar. Bara att peta in i ett tomt mål! Det såg rätt lustigt ut, om man nu har den typen av humor.

Vad ska man då säga om vår insats? Mitt betyg blir utan tvekan: överraskande bra! Jag hade inte alls förväntat mig att våra krigare skulle vara så rörliga, pigga, och tempostarka som de faktiskt var. Det såg rent utav oförskämt bra ut bitvis i spelet. Defensivt var vi ruskigt bra i 35 minuter. Vårt hemjobb var strålande på alla händer och fötter. 

Det enda smolket i glädjebägaren är att vi blir så pass sårbara när vi slutar driva på i åkningen. Vi har inte förmågan att spela av tiden, en match, på samma sätt som andra lag. Så fort vi tummar på farten blir vi ett offer för våra motståndare. Vårt spel, både offensivt och defensivt, bygger på att alla jobbar stenhårt i skridskoåkningen. Så fort någon börjar tumma på detta blir vi satta under press. Man kan kort och gott säga att vi ska fortsätta anfalla tills vi stupar:)

Fanns det då spelare som utmärkte sig? Ja, det fanns det. En av dem var Jonte "jag slår sönder mest klubbor" Berg. En annan var Mikael "Z" Zettergren som såg riktigt vass ut hela matchen. Det ser faktiskt rätt lovande ut detta mina vänner....