31 mars 2012

Hugg och slag - och ur balans

Någon mer som såg matchen Skellefteå - AIK? Någon? Förstod väl det. Trots alla dessa Jihdear som dyker upp genomlider man sändningarna. Så fort jag får syn på en Jihde känner jag någon form av panikångest. Inbillar mig att jag fått in fel kanal. Är det Let´s Dance, Fångarna på fortet, Idol, Sportsnack, Vinterstudion, Innebandy, Partiledardebatt eller vad är det? Och finns det inte tre bröder Jihde där ute? Jag bävar. Ibland får man verkligen bekräftat att vi lever i ett väldigt litet land. Ont om folk helt enkelt. Alla är släkt med alla - typ!

Men nu var det inte det som jag skulle skriva om. Det jag tänkte skriva om var mer avsaknaden av något. Har nu tittat på en himla många matcher i både Kvalserien och SM-slutspelet. Och stället mig frågan: - Var är passionen? Var är glöden? Var är innerligheten? Mitt intryck är att det saknas en viktig ingrediens i de flesta matcher jag sett. Nämligen den riktiga glöden. Den där glöden som gör att spelare "går över gränser" för att uppnå sitt mål, lagets mål, för att tillfredsställa sina supportrars krav.

I den senaste matchen mellan Skellefteå och AIK kunde jag skönja lite av detta. Skellefteå hade tuffat till sig. Men bara lite. Men det räckte för att driva matchen. Att vinna matchen. De gick lite "över gränsen" för att skaffa sig den lilla lilla fördel som ofta betyder skillnaden mellan förlust och seger. Vad gjorde då Skellefteå? Jo, något mycket enkelt. De störde motståndarlagets viktigaste spelare till misstag. De fick honom att fokusera på fel saker. Självklart handlar det om Viktor Fasth. En fenomenal målvakt som kan hålla vilket lag som helst kvar i en match när han sätter den sidan till. 

Det räckte med en "pååkning" så var saken klar. Inget brutalt. Bara en tydlig markering från Skellefteås sida. En markering som gav mersmak. Ett inpinkande av revir. Under hela matchen "ägde" Skellefteå zonerna framför bägge målen. AIK försökte svara upp men deras handlingar resulterade bara i bakslag. Att åka omkring och peta med höga klubbor, och få utvisningar mot sig, är inte bra för lagmoralen. Kanske var detta ett utslag, en konsekvens, av att de aldrig fick chansen att använda sin fysik mot SAIK. AIK han inte med - helt enkelt. Då är det lätt gjort att man kompenserar med lite klubbviftande. I frustration.

Men rent allmänt, både i KS och ES-slutspelet, saknar jag den riktiga glöden. Fighten. Bråken. Tjafsen. Mig veterligt är det inte förbjudet att spela hårt och fysiskt. Mer pang-på-rödbetan vill jag se i fortsättningen. Annars får det vara. Då kan man ligga gärna stå i köket och vända stekta ägg...


4 kommentarer:

  1. Maazive ( inte Mazzive)1 april 2012 19:39

    Bäst av 7 matcher...
    Ändra till bäst av 3 alt 1 match så jävlar blir det lite fart i matcherna:)

    SvaraRadera
  2. Hej där! Men visst är det så. I SM-Slutspelet är det först i match fyra som det börjar hetta till när man nu envisas med att spela bäst av sju. Spelarna orkar inte mobilisera kraft mellan matcherna. Fysiskt kan de orka men det tar på psyket att vara arg sju matcher i rad.

    SvaraRadera
  3. Håller helt med angående alla dessa Jihdear,speciellt den mindre av de två,mycket irriterande typ.

    SvaraRadera