Juletider är flyttartider..

Så sitter man här, dagen efter kvällen före, och summerar sina tankar och intryck. Blev det som vanligt eller blev det annorlunda? Nja, det det blev nog som vanligt. Samma folk, samma plats, samma musik, samma mat och samma prat. Tradition kallas det. Somliga hävdar att traditioner är viktiga. En slags plattform att utgå ifrån. Som en järnvägsstation - typ. Utifrån denna plattform kan man sedan välja det spår som passar bäst, för stunden eller livet, och fortsätta sin resa i jordelivet. De allra flesta väljer nog samma spår, spår ett, år efter år då man "vet vad man får". Visst är det spännande med förändring men den skall vara med måtta. Lite i taget. Ett kryddmått i taget - typ. Sedan vill man gärna ha en bakdörr att fly tillbaka genom om valet inte passar.

Själv sitter denna blogg just nu fast, väldigt djupt, i ett vankelmod modell kolossal. Det är ju det här med flytten. Plötsligt står den för dörren. Från början var den så behagligt långt borta men nu bultar den på sin uppmärksamhet med våldsam kraft.

Var tog all tid vägen. Den som det var så gott om? Hur var det nu jag hade tänkt? Är verkligen alla lådor packade, förrådet tömt, allt skräp utsorterat och bortkört, alla akvarier evakuerade? Inte då! Här sitter man nu, med tungsinne, och inser att man som vanligt är den värsta sortens tidsoptimist. Trots hustruns ifrågasättande om att " är det inte dags att börja nu" har man ständigt viftat bort detta påstående med "det är lugnt - vi har gott om tid"!

Senast idag, denna underbara juldagsmorgon, kom samma ifrågasättande från hustrun!

- Är det inte dags att börja flytta nu? Köra iväg lite lådor - kanske?

Bloggen inser till sin stora förfäran att den tullat på alla tidsmarginaler som en gång funnits och nu sitter, bokstavligen, med skägget i den berömda brevlådan. Och hur mår man så här dagen efter all fet julmat och den nyttiga julspriten? Ja, just det! Man är ungefär lika pigg och rask som en bättre begagnad Konsumkasse!

Så därmed tar Bloggen nu tag i sig själv och påbörjar den obehaliga, men ack så viktiga, uppgiften att förflytta allt bohag från A till B och detta med ett enda stort leende! Visst har livet sina goda stunder?

Edit: Fyra timmar senare!

Så har man då lastat och kört iväg ett okänt antal lådor till den nya lägenhenten. Skönt att komma igång. Är det inte så, handen på hjärtat, att det är just att komma igång som är det svåra. Att ta sig upp och över latmask-tröskeln som reser sig likt Kinesiska muren omkring en. Hittar man bara en liten spricka i den väldiga muren kan man kila igenom och komma igång.

Mitt i lastandet och bärandet slogs dock Bloggen av en insikt. Är det inte dags för lite mat nu? Och kaffe! Så fick det bli. Om vet ni vad? Det är nästan precis lika jobbigt att komma igång igen efter denna nödvändiga paus! Så tokigt det kan bli. Plötsligt känns den där muren så otroligt solid:(