(Bilden är ett montage av bilder från VLT Foto: Ulf Axelson / Rune Jensen.)***
Genom åren har det passerat ett i det närmaste oändligt antal spelare genom Västerås IK. Det är stört omöjligt att komma ihåg dem alla, men, det finns undantag. Det finns nämligen spelare som etsat sig fast i mitt minne. Antingen har de tjänat klubben under lång tid, eller, har de utmärkt sig på något annat, speciellt, sätt. För att göra det lite mer glittrigt och storslaget avser jag att kategorisera dessa inlägg under rubriken ”GurkOlles - Hall of Fame!” Så! Nu var inledningen klappad, presenterad och klar.
Kenneth Österberg
Först ut i denna kavalkad av spelare blir Kenneth Österberg. Kenneth debuterade som 16-åring(!) i VIK:s A-lag 1974. Han lyckades med bedriften att hänga en kasse i sin debutmatch och det var mot självaste legenden ”stolparna-är-mina-bästa-vänner” Leif ”Honken” Holmkvist i AIK! Snacka om succé! Tyvärr blev den säsongen inte speciellt rolig då laget lyckades spela sig ur högsta serien och därefter påbörja en lång, lång, period av spel i andradivisionen. Man kan med andra ord säga att Kenneth slog igenom i exakt – fel ögonblick!
Röda femman
Under de efterföljande säsongerna var Kenneth en älskad förgrundsfigur i det gulsvarta laget. Han spelade tillsammans med Tommy ”Lill-Egon” Persson och Hans-Ove ”Vovven” Ivarsson. Om jag inte minns fel omnämndes detta som ”röda femman” då de hade röda tröjor under träning. Namnet passade annars ypperligt för att karaktärisera Kenneths spelstil. Hans ansikte antog nämligen en viss nyans av rött under spelets gång och ju rödare desto farligare blev han för sina motståndare.
Denna kedjekonstellation var briljant formerad, eller, konstituerad. ”Lill-Egon” stod för fart och frenesi, ”Vovven” var en tänkare med fina handleder, ypperlig blick för spelet, medan Kenneth stod för fysiken – och avsluten. De spelade en snabb, vacker, fysisk ishockey som inte funnits på många, många, år i vårt kära lag.
Om ni tänker er årets succékedja med ”Arla”, Meijer och Olausson, men lägger till massor av fysiskt spel, då förstår ni hur duktiga de faktiskt var. Och detta under en tid då det var helt ok för motståndare att stoppa in klubban, eller armar, för att hålla i och hålla fast! Genom en hel zon!
Att tackla är bra!
Men, nu åter till Kenneth! Vad minns jag mest av denne fantastiska spelare? Jo, det var hans förmåga att alltid försöka hitta en väg till att vinna matcher. Fungerade inte målskyttet, eller, hade hela kedjan svårt att producera, genom att spela sig fram, vidtogs plan B. Kenneth började då med sina räder längs sargerna för kunde han inte göra mål så gick det alltid att ”proppa” en motståndare! Det var inte lätt att vara motståndare när Kenneth lät hornen växa ut. Med en vackert röd patina i ansiktet kunde han ägna en följd av byten till att jaga en speciell motståndare. Jakten böljade ofta fram och tillbaka över isen till det att Kenneth fick sitt efterlängtade läge. Då small det – vill jag lova! Ordentligt! Både sarg, och plexiglas, gungade långt in på natten efter dessa frontalkrockar!
Detta var innan man monterat plexiglas runt hela arenan vilket bjöd en möjlighet som inte längre finns. Kenneth körde ibland med en riktig fuling. När han ”proppat” en motståndare, stenhårt i mittzonen, avslutade han ofta tacklingen genom att försöka ”lyfta” ut motparten över (!) sargen! Om jag inte minns fel så lyckades Kenneth med den enastående bedriften att själv flyga över sargen(!) efter ett misslyckat försök att ramma en motståndare!
- Så alla ni som tror att det var bättre förr – det var det!
Och, för er som inte vet det, så stod jag självklart på södra ståplats, i Rocklundahallen, när Kenneth Österberg gjorde sin debut!
Kenneth Österberg
Först ut i denna kavalkad av spelare blir Kenneth Österberg. Kenneth debuterade som 16-åring(!) i VIK:s A-lag 1974. Han lyckades med bedriften att hänga en kasse i sin debutmatch och det var mot självaste legenden ”stolparna-är-mina-bästa-vänner” Leif ”Honken” Holmkvist i AIK! Snacka om succé! Tyvärr blev den säsongen inte speciellt rolig då laget lyckades spela sig ur högsta serien och därefter påbörja en lång, lång, period av spel i andradivisionen. Man kan med andra ord säga att Kenneth slog igenom i exakt – fel ögonblick!
Röda femman
Under de efterföljande säsongerna var Kenneth en älskad förgrundsfigur i det gulsvarta laget. Han spelade tillsammans med Tommy ”Lill-Egon” Persson och Hans-Ove ”Vovven” Ivarsson. Om jag inte minns fel omnämndes detta som ”röda femman” då de hade röda tröjor under träning. Namnet passade annars ypperligt för att karaktärisera Kenneths spelstil. Hans ansikte antog nämligen en viss nyans av rött under spelets gång och ju rödare desto farligare blev han för sina motståndare.
Denna kedjekonstellation var briljant formerad, eller, konstituerad. ”Lill-Egon” stod för fart och frenesi, ”Vovven” var en tänkare med fina handleder, ypperlig blick för spelet, medan Kenneth stod för fysiken – och avsluten. De spelade en snabb, vacker, fysisk ishockey som inte funnits på många, många, år i vårt kära lag.
Om ni tänker er årets succékedja med ”Arla”, Meijer och Olausson, men lägger till massor av fysiskt spel, då förstår ni hur duktiga de faktiskt var. Och detta under en tid då det var helt ok för motståndare att stoppa in klubban, eller armar, för att hålla i och hålla fast! Genom en hel zon!
Att tackla är bra!
Men, nu åter till Kenneth! Vad minns jag mest av denne fantastiska spelare? Jo, det var hans förmåga att alltid försöka hitta en väg till att vinna matcher. Fungerade inte målskyttet, eller, hade hela kedjan svårt att producera, genom att spela sig fram, vidtogs plan B. Kenneth började då med sina räder längs sargerna för kunde han inte göra mål så gick det alltid att ”proppa” en motståndare! Det var inte lätt att vara motståndare när Kenneth lät hornen växa ut. Med en vackert röd patina i ansiktet kunde han ägna en följd av byten till att jaga en speciell motståndare. Jakten böljade ofta fram och tillbaka över isen till det att Kenneth fick sitt efterlängtade läge. Då small det – vill jag lova! Ordentligt! Både sarg, och plexiglas, gungade långt in på natten efter dessa frontalkrockar!
Detta var innan man monterat plexiglas runt hela arenan vilket bjöd en möjlighet som inte längre finns. Kenneth körde ibland med en riktig fuling. När han ”proppat” en motståndare, stenhårt i mittzonen, avslutade han ofta tacklingen genom att försöka ”lyfta” ut motparten över (!) sargen! Om jag inte minns fel så lyckades Kenneth med den enastående bedriften att själv flyga över sargen(!) efter ett misslyckat försök att ramma en motståndare!
- Så alla ni som tror att det var bättre förr – det var det!
Och, för er som inte vet det, så stod jag självklart på södra ståplats, i Rocklundahallen, när Kenneth Österberg gjorde sin debut!
***
Vilken härlig klack:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar