Man kan lungt konstatera att andra lag ser starkare ut än vad vi gör - just nu! Något säger mig dock att "den som väntar på något gott - väntar aldrig för länge!". Ja!, så känns det i skrivande stund. Inbillar mig att Leif Rohlin sitter med ett, eller två, ess i rockärmen just nu. Kanske är det vårsolen som gör mig lite labilt hoppfull, kanske kommer vi alla att bli blåsta, kanske kommer Mikael Fahlander, i Örebro, sno alla våra tilltänkta förvärv! Nåväl! Som en liten hjälp till värvningsansvariga i Västerås hänvisar jag återigen till ett litet ordstäv:
"- Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det!"
(Nalle Puh)
***
Uppdaterad: (11:34)
Bloggen funderar:
Stolta traditioner - ett hinder eller en styrka?
Ingen kan väl ha undgått att uppmärksamma den diskusion som pågår, av och till, på olika forum då det handlar om "hemvändare"! Många lags supportrar törstar efter att spelare som lämnat, gjort sig en god karriär utomsocknes, skall välja sin moderklubb när de nu återvänder till fäderneslandet. Det kan vara spelare som enbart spelat i Sverige men vanligast är nog fenomenet då spelare varit "over there" och lirat i NHL!
Visst är det förståeligt att supportar, och i viss mån även föreningar, gör anspråk på dessa spelarers tjänster, men, ibland tar sig detta uttryck som får mig att tänka på de ryska bönderna runt sekelskiftet. (För alla del även många i det gamla bondesamhället i Svedala!) Då var nämligen de människor som arbetade i jordbruken livegna. Det innebar att de hade samma status som en häst, ko, eller rent av en - grep! När husbonden så bestämde - lydde bonden! Ville husbonden sälja hela gården, ja då följde bonden med som ett naturligt tillbehör - som en spade!
Ibland, men bara ibland, får jag känslan av att vissa föreningars supportrar med "stolta anor" , tex AIK, närapå sätter krokben för sig själva på grund av denna inskränkta trångsynthet! De uppför sig då som om de "äger" rätten till en annan människas unika beslut om sitt eget liv! Det tycker jag emellanåt tar sig uttryck som gränsar till respektlöshet! Sjävklart skall det finnas "klubbkänsla" både bland spelare, ledare och supportrar. Men när synen är att man "föds in i en klubb", eller föreningen, och därefter aldrig får byta arbetsgivare under sin karriär, ja då ställer vi nog allt för stora krav på våra utövare. Dessutom är kraven alldeles utomordentligt orimliga!
Hur i hela friden skall vi då ställa oss till alla de "egna" juniorer som fostras i klubbens färger men som aldrig får en möjlighet att representera sitt A-lag! Hur skall de göra? Skall de lägga ned sin passion, sin utveckling, sin karriär, eller skall de söka sig till en annan klubb och därmed ses som svikare? Om de väljer att utvecklas under ett antal år i annan förening - har de då förspillt sin chans att upptas och älskas av den "familj" de en gång nödgades lämna?
Nej, mina vänner! Där tycker jag allt vi alla måste ha ett öppnare sinne! Se till dig själv, eller oss själva! Hade du accepterat denna "livegenhet"? Jag hade definitivt inte gjort det!
Nu gäller att ta rätt steg i taget!
Ingen kan väl ha undgått att uppmärksamma den diskusion som pågår, av och till, på olika forum då det handlar om "hemvändare"! Många lags supportrar törstar efter att spelare som lämnat, gjort sig en god karriär utomsocknes, skall välja sin moderklubb när de nu återvänder till fäderneslandet. Det kan vara spelare som enbart spelat i Sverige men vanligast är nog fenomenet då spelare varit "over there" och lirat i NHL!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar