ÄNTLIGEN!

Ja, ni vet - Äntligen! 

Skellefteå - Västerås 5-2

Så är äntligen försäsongen över. En pina i många stycken. Särskilt denna försäsong. Matcher där spelare letat sina roller, formationer skall stötas och blötas, värvningar nagelfaras, spelsystem slipas, och matcher av ytterst varierande kvalitet genomföras. Dagens match mot Skellefteå. Hur tänkte man där? Kliva in på isen med att föga hopsamlat manskap och ställas mot Sveriges överlägset bästa lag! Ett lag som i det närmaste är intakt sedan de knep sin mästartitel. Ett lag som är en - maskin. Det finns bättre sätt att bygga upp självförtroendet på:)

Temat i dagens match, mot ett mycket spelskickligt Skellefteå,  var mer vänskapsmatch än träningsmatch. Länge sedan man såg en match där det fysiska spelet så flagrant lyste med sin frånvaro. Självklart en bieffekt av att ingen spelare på isen ville riskera något inför stundande seriepremiärer. Då det fysiska spelet lyste med sin frånvaro fick Skellefteå leka med puck och klubba ostört över hela isen. Något de trivdes med. Det enda positiva man kan ta med sig från dagens match är att vi inte släppte in något mål i spelet fem mot fem eller fick någon skada på spelare. Jo, vi kanske såg embryot till ett fungerande powerplay!

- Finns det någon annan spelare som blir lika glad som Brady Leisenring när han gör mål? Skulle kunna vara Jens Bergenström, då. Men han lirar ju i Greklands IF, Fuskland AB, Trottoarkantens IP, etc.. (obs, ironi)

Att skriva spelarkritik efter dagens match låter sig därför inte göras. Det känns mest kosmetiskt. Det är först nu, när de riktiga matcherna börjar, vi får kvitto på vad spelarna faktiskt går för. När det blir fult, smutsigt, och  på allvar!

- Såg i VLT att Tony Romano ville lugna alla supportrar. Det är vällovligt. Själv blir jag lugn först då vi, Gulsvart, börjar vinna matcher, i serien. 

Visst är det så, som den gode Romano antyder, att spelarna kommer tagga till nu. Problemet är bara att alla andra lags spelare kommer göra samma sak - tagga till. Det kommer inte räcka med att "ge allt i varje byte" för att nå vårt mål. Våra spetsspelare måste dessutom börja leverera, briljera, och vara "tungan på vågen" när vi möter andra lag som "ger allt". Livet är hårt, Grymt! sa grisen!

Är jag då orolig inför seriestarten? Visst fan är jag orolig. Det hör till. En riktig supporter lever med sin oro från första till sista nedsläpp. Finns alltid något att oroa sig för. Att leda en match med 3-0 kan skapa den djupaste ångest då man är övertygad om att "snart rasar spelet ihop". Att ta ledningen i en match kan skapa oro då "det aldrig är bra att få första målet för då slappnar spelarna av". Att leda en match med ett mål och en minut kvar kan skapa den djupaste oro då man bara väntar på en rejäl - målvaktstavla! Oron är supporterns bäste vän, sannerligen. Det är oron som skapar flödet i ådrorna, pulsen i örat, och värken i vaderna...

Så, äntligen, vankas det vi alla längtat och trängtat efter: - Tävlingsmatcherna! Nu kommer det smälla i sarger, brottas framför mål, spottas och fräsas, grymtas och flåsas så visiren flagnar och tänderna flyger. På läktarna kommer det "neeej-as" och "hejjas" och "jaaaa-as". En förförisk doft av liniment, kaffe, svett, spruckna suspensoarer, och tårar kommer ligga som töcken över is och läktare. En närmast erotisk eurofobi inkluderande alla, gamla som unga, i ett enda stort brus av supporterskap och lycka...

Trots den sämsta försäsongen, på denna sidan av Franska revolutionen, är bloggen styvnackat positiv till säsongen 2012-13. Mitt grundtips får gälla tills verkligheten säger något annat. Vi ska gå för serieseger! Vi ska vinna, och vinna, och bara vara så äckligt jävla bra. 

Mot seriesegern!