Satt en stund på läktaren i ABB Arena och följde träningen innan jag smet in på restaurangen och åt dagens lunchbuffé. Nytta med nöje. Eller rent av nöje och nöje. Det är trots allt ett nöje även att äta mat. Nåväl, vad kunde man då utläsa av denna torsdagsträning. I sanning inte speciellt mycket. Laget nöter på för att hitta tajming i det mesta. Mycket fokus på spelet i fem mot fyra och fem mot tre. Vissa varianter nöttes, om och om igen.
Fortsatt hög intensitet i alla moment. Så hög att spelarna började göra en hel del enkla misstag. Något som fick till följd att det uppstod ett visst grälande på isen. Man talade helt enkelt om för den som slarvat, eller missat en passning, att det ska man ge fan i, typ! Ett tecken, om något, på att spelarna börjar känna av en viss anspänning. Nu är det slut på försäsongen. Nu börjar allvaret...
I slutet av träningen, när de flesta lämnat isen, stannade McArdle kvar tillsammans med bland annat Mikael Fryklund och tränade avslut. McArdle blev vid ett tillfälle så förbannad, efter ett dåligt avslut, att han drämde klubban i sargen med följd att den gick i minst två bitar. Han är verkligen ambitiös den gode Big Mac.
----
På väg in i hallen stötte jag på en gammal spelarlegend. Stefan "Loppan" Hellqvist. Kunde inte motstå möjligheten att få byta några ord med honom. Berättade att vi länge saknat en "Loppan" i laget. En spelare som bara dyker upp och smäller in två kassar när det låst sig i spelet i övrigt. En riktig måltjuv. Frågade "Loppan" vad hemligheten med han sniperegenskaper var. Just att stå där pucken plötsligt dimper ned framför målet. Han hade inget egentligt svar på denna frågeställning men berättade att denna egenskap bevisligen gick i arv inom familjen. En dotter, i fotboll, hade samma förmåga att "stå på rätt ställe" och dunka in bollar i nätet. Svaret kanske finns i generna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar