Den förväntade klang och jubelföreställningen förbyttes snabbt till en beklagansvärd tillställning. Istället för fest blev det pest. Istället för glamour blev det tristess. Det var lite som att fira midsommarafton utomhus i hällregn. Man försöker in i det längsta förtränga det obehagliga, det blöta och trista, leva på hoppet att solen ska tränga fram, men tvingas till slut inse att de mörka molnen vägrar skingras.
Ändå började det så bra. Det var rakryggade energifyllda Gulsvarta lirare som med fart och finess sågade sig fram över isen med distinkta pass som satt på bladet. Oskarshamn stod på hälarna och hängde inte med i dansen alls. De fick mest ägna sig åt att försöka styra bort, bromsa ned, och förhala de Gulsvartas offensiva intentioner. Endast sporadiskt lyckades Oskarshamn förlägga spelet i vår zon innan vi raskt vände spelet och ångade på mot motståndarmålet.
Men så hände något! Bensinen, orken, kraften tog slut eller tron på den egna förmågan att nå fram till det hägrande målet försvann. Istället började alla spela ängsligt, försiktigt och utan någon större ambition än att ge bort pucken till någon annan.
- Här, ta pucken du!
- Va, ska jag ha pucken, vad ska jag göra med den?
- Inte vet jag!
- Då dumpar jag ner den och åker och byter!
Ett mycket märkligt scenario. Inledningsvis hade vi allt det där som man så gärna vill se. Initiativet, farten, kraften, energin, momentet och en och annan chans. Men det viktigaste av allt uteblev än en gång. Spelarna fick aldrig någon belöning. Ingen bekräftelse på att de gjorde rätt. Inget kvitto på den goda insatsen. De lyckades nämligen inte göra mål! När det viktiga "målet" uteblev var det som om marorna började rida varje spelare. Plötsligt kom de senaste matchernas skrala insatser över dem. De började tänka: "Skulle det bli samma visa". Mer behövdes inte för ett lag med bräckligt självförtroende att plötsligt falla tillbaka till gamla synder.
Om man förväntade sig att laget skulle komma ut med nya krafter till andra perioden blev man grymt besviken. Andra perioden blev en provkarta på missade uppspel, tappade puckar, missriktade passningar, fumlande backar, hopplösa nedlägg i anfallszon och ett evigt snurrande i sarghörnen. Några få ljusglimtar var de nya slovakerna som vid enstaka tillfällen, eller unika tillfällen, fick en vettig passning och kunde trampa iväg mot målet. Men inte ens de lyckades ta laget ur en förlamning som rådde hela andra perioden.
Tredje perioden räddade hela laget från en totalsågning. Alla spelare som fick istid gick in och gjorde ett enormt arbete. Fortfarande stelbent, avigt, stappligt och stundtals helt utan fart och finess men med en jäkla moral. Man ville verkligen ta sig ifatt och förbi. Man ville vinna denna förbannade match. Man ville ta sig ur denna förhatliga formsvacka som underminerat hela lagets tro på sig själv och sitt eget kunnande. Man kämpade, tacklades, slet, svettades, och gjorde allt som stod till buds för att nå fram.
Men det var som förgjort. Skotten blockerades av ben, skridskor, klubbor eller gled förargligt centimetrar utanför stolparna. När man trodde att allt var över, att ännu en pinsam förlust stod för dörren, fick vi äntligen Fru Fortuna med oss. VIK pressade på, med slovakerna på isen, och det blev en röra av spelare runt målet. En VIK:are jobbade efter pucken och lyckades med en klockren hakning av en Oskarshamnsspelare. Men istället för en helt korrekt avblåsning med påföljande utvisning, lät domaren spelet gå! VIK tackade, tog emot, och klämde tacksamt in kvitteringen till 1-1.
Våldsamma protester från Oskarshamn med Lars Ivarsson i spetsen. Så våldsamma att en Oskarshamnsspelare fick 10 minuters utvisning för "olämpligt uppförande". Själv sa jag till min kompis att lugn, bara lugn, innan perioden är slut kommer Oskarshamn få en utvisning med sig som kompensation! Och självklart blir det så! Ribbenstrand, den drummeln, ska bara peta ut pucken ur egen zon när det återstår 28(!) sekunder av matchen. En så enkel sak. Ut med pucken! UT MED PUCKEN UR ZON! Men vad gör karln? Han lyckas spela pucken rakt på en Oskarshamnsspelare som är nära på att smita förbi och bli fri mot mål. I ren desperation måste Ribbenstrand ta till klubban för att stoppa upp spelaren. En solklar utvisning - faktiskt - och vi ger därmed Oskarshamn möjligheten att ta hem alla poäng!
Lyckligtvis lyckas vi hålla undan för denna utvisning och matchen går till förlängning. Men måste vi ge bort våra egna möjligheter till extrapoäng på detta sätt? Någon som minns Örebro borta? Vi tar en utvisning med åtta(8) sekunder kvar och ger Örebro möjligheten att spela fyra mot tre i sudden. En möjlighet som givetvis Örebro tog med hull och hår...
Lite kuriosa! Efter att vi klarat av ännu en utvisning i sudden och det återstår endast sekunder frispelas en av våra slovaker med en härlig långpass från back till anfallande blå. Han skrinnar fram, lägger pucken tillrätta, och drar iväg världens - slagskott - en meter från mål, mitt i magen på målvakten! Inte direkt vad jag förväntade mig:)
Att vi sedan skulle förlora den efterföljande straffläggningen var så uppenbart att allt annat vore en sensation.
Ska man summera matchen så var allt som vanligt - men med två slovaker! Dock är jag övertygad om att dessa Slovaker kommer prestera och producera en hel del framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar