Örebro - Västerås 3 - 2 (sudden)

Att vara supporter till ett ishockeylag har sina sidor. Både aviga och räta. Man blir liksom aldrig riktigt klok på vad det är man ser. När man precis tror att laget kommer få det riktigt svårt, ja rent av bli överspelade, då sprattlar de till och lyckas skapa mer än man förväntat sig. Men inte sjuttons hjälper det! Som i matchen nu mot Örebro. Enligt de som kommenterade matchen,på webbradion, så hade det inte varit orättvist om Gulsvart haft ett eller två måls ledning efter den andra perioden sett till de chanser som skapades. Tänka sig! Här lyckas vi alltså skaka Örebro på deras egen hemmaplan och ge oss själva chansen till några fina extrapoäng, en oväntad skalp, men i slutänden står vi åter med byxorna nere. Visst, det blev en poäng, men med lite NORMAL utdelning på skapade chanser kunde det varit mer.

- Surt, sa Bill!

- Dubbel-surt, sa Bull!

Vår fundamentala impotens i målgörandet tar sig snart rent abnorma, och komiska, dimensioner. Vi är så usla, just nu, på att sätta våra chanser att vi lika gärna kan slå icing - typ! I laget finns endast ett fåtal spelare som har förmågan att sätta en puck i nät och inte ens de har någon större utdelning.

-Men, hallå!, kanske någon utbrister förtrytsamt: "vi har ju seriens bäste målskytt i Damien Fleury"! 

Förvisso. Det är sant. Men det är även sant att den gode Damien sumpat många fina lägen den senaste tiden. Inte minst de två senaste straffarna, och det duger inte om man ska titulera sig som en riktig målgörare, en matchvinnare. Men det som är mest oroväckande är att ingen annan i laget lyckas kliva fram ur skuggan och avlasta Damien.  Det är både illa och oroväckande. 

Här har herrar Waltin och Robertsson något att bita i.

Jag vill minnas att Waltin förordade att det skulle lastas in med puckar på mål. I alla lägen. Från alla håll. Sedan gällde de att följa upp med ett rakt spel, mot mål, för övriga forwards. Under några matcher, i början av säsongen, tyckte jag spelarna levde upp till det önskemålet. Det såg rätt bra ut. Vi fick ofta tryck mot kassen, som man säger.

Men, med tiden, allt som säsongen fortlidit, tycker jag mig se hur vi åter förpassar vårt spel ut mot sarghörnen. Och där blir det stopp. Spelet stannar av. Allt blir statiskt. Motståndarna hinner gruppera sig och styra bort våra forwards från möjligheten till vettiga avslut.

- Det spelar liksom ingen roll om alla spelare åker fort som skållade råttor(!) in i anfallszon om det ständigt slutar med att de står och gnuggar näsorna mot plexiglaset! 

Nej, mina vänner! Ska det bli någon ordning på torpet, och isen, så måste våra Gulsvarta krigare komma tillbaka till det som gällde från början. Åk gärna fort, men, se för bövelen till att komma till avslut. In med pucken mot mål! Från alla håll! Ska det vara så förbaskat svårt!

- I alla min naivitet tror jag att man skapar fler chanser genom att kasta in pucken framför mål än att stå och giddra ute i sarghörnen...


För övrigt vill jag inte ställa in mig i den kö som hävdar att Waltin och Robertsson är det bästa som hänt vår klubb - på tränarsidan. Till det har gått för lite tid. Till det finns för lite underlag. Innan jag stämmer in i denna hyllningskör vill jag först se tydliga - resultat!