Prutt och skrutt i Oskarshamn..

Oskarshamn - Västerås 4-2
Fredagsmys med Cmore Sport. Matchdags. Oskarshamn borta. Laddad till tusen, loggar in, och möts av....

Oskarshamn - Västerås Cmore Sport

Redan där och då fick jag dåliga vibrationer. En dålig magkänsla. Genom åren har vi lyckats förlora mot IKO på bortaplan på det mest omständliga sätt. Antingen har vi blivit fullständigt överkörda, avklädda, eller så har vi dominerat fullständigt men torskat lika fullt. Med IKO vet man aldrig. De är lite som Dr Jäkel och Mr Hyde. Eller Bill och Bull. Eller Knoll och Tott. Byter skepnad från match till match. 

När sändningen väl kom igång passade IKO på att stänka in 1-0 efter uppseendeväckande slarv av här icke namngiven spelare i Gulsvart. Vi bjöd på en suverän spelvändning till hemmalaget. Vi drog ned brallorna på oss själva, kan man säga. 

Dock fick vi, och tog chansen, i ett hafsigt och slafsigt powerplay där Niklas Lihagen till slut kunde dundra in pucken från blå. Då hade vi vimsat runt i två minuter utan att få någon som helst ordning på vårt powerplay. IKO han nämligen få in sin spelare sekunder innan vi kvitterade. 

Detta skulle dock bli Oskarshamns kväll. Bara några minuter senare lyckades IKO skicka in ett höstlöv från backplats som elegant singlade in vid Franssons vänstra stolpe fram till 2-1. Det var inte så bra.

Som vanligt när man ser dessa undermåliga sändningar från Hockeyallsvenskan, trots Cmore Sport, så får jag hela tiden känslan av att spelet går i ultrarapid. Det ser så segt ut. Ingen fart alls i spelet. Troligen upplevdes det annorlunda från de som var på plats. Med det vete tusan. Jag tyckte vår insats denna match i många stycken var i paritet med vår bortamatch  mot Pantern. Det räcker naturligtvis inte till mot ett hemmastarkt Oskarshamn. 

Om jag närde ett hopp om förbättring till den andra perioden så grusades detta omedelbart. Under de inledande minuterna lyckades vi med fler felpass än vad vi gjort sammantaget under de tidigare matcherna denna höst. Det var helt enkelt horribelt uselt emellanåt. Det duttades och puttades med trissan så jag närmast fick krupp. Våra backar som tidigare så enkelt spelat sig ur egen zon fick kämpa som om självaste Berlinmuren stod i vägen. Ständiga pucktapp gav IKO chans på chans till snabba omställningar med farliga avslut. 

Oskarshamn gjorde det bra och hade precis det flyt som behövdes. Ett nytt skott från blå som fastnade på täckande back slutade med 3-1 genom Anders Poulsen för IKO. Jonas Fransson blev helt ställd då skottet "fastnade" på egen back och pucken ramlade ned framför IKO-spelarens klubba. Bara att rafsa in trissan. Så enkelt så. 

Självklart kom 4-1 som en kallelse från ortopeden strax därefter. Fundamentalt uselt försvarsarbete där fyra VIK:are som jagade puckförare bjöd en fristående Ari Piispanen chansen att lyfta in trissan bakom en övergiven Jonas Fransson. Ridå, och godnatt!

Resterande tid i andra perioden försökte Gulsvart på olika sätt komma in i matchen igen men det var som förgjort denna kväll. Fumlandet med pucken fortsatte i egen zon, mittzon, anfallszon och banne mig även i den erogena zonen. Sällsynt osynkat, vill jag påstå.

Den tredje perioden fortsatte på den inslagna vägen. Det var ömson vin, ömsom vatten, i det mesta vi försökte göra. Visst skapade vi några chanser men i det stora hela såg det, ur mitt perspektiv, väldigt uddlöst ut. Oskarshamn behövde inte förta sig för att hålla undan. De spelade klokt och enkelt. Vi chippade ned pucken i deras zon, och de chippade ut pucken. Så höll vi på matchen ut. Chipp ut, chipp in. Vi fick aldrig riktig fäste i anfallszon. 

Visserligen lyckades Jeremy Williams peta in en reducering till 2-4 med några minuter kvar men det var med av akademisk betydelse. Det putsade till siffrorna, inte mer.

Summering:

- vi bjöd våra motståndare för många turnovers!

- våra backar var för veka i defensiven!

- för många felpass över hela isen!

- Jonas Fransson såg stundtals övergiven ut!

Att försöka plocka ut något positivt ur denna match för vår del är svårt. Visst försökte spelarna in i det sista göra match av det hela men det blev varken hackat eller malet. Ambitionen, viljan, fanns säkert där men denna gång studsade det mesta snett. Om jag rannsakar mitt innersta och försöker vara fullständigt objektiv så hittar jag bara en spelare i Gulsvart som stack ut. Som gjorde en helt godkänd insats. Stefan Gråhns, naturligtvis. Han försökte på sedvanligt sätt puffa och buffa, gnata och tjata, peta och reta, för att påverka utgången av matchen. I allt övrigt kan alla spelare mer än de visade denna gång. En kollektiv kalops, som jag brukar säga.

Nu tänker kanske någon att jag helt förringar Oskarshamns insats! Icke, sa Nicke. Oskarshamn genomförde matchen på ett excellent sätt. De backade hem när det behövdes, stängde våra åkvägar, täckte våra skott, spelade enkelt, och passade på att anfalla så fort vi själva drällde med puck. En enkel och alldeles utmärkt taktik när man möter ett lag som anses vara "bättre". Genom denna väl genomförda spelplan fick IKO matchen dit de ville och kunde synnerligen enkelt manövrera ut oss. 

- Som vanligt är det inte namnen på tröjorna som avgör var poängen hamnar, och tur är väl det.

Fanns det inga fler glädjeämnen att plocka fram? Hm, kanske att Niklas Lihagen gjorde mål. 

Att förlora är inte roligt. Däremot kan det vara nyttigt. Åtminstone om det inte inträffar allt för ofta. En enstaka förlust då och då är en utmärkt påminnelse om att det inte duger med halvbra insatser. Vill vi vara med i racet om SHL-platser fram på vårkanten så måste vi hitta en bra nivå i vårt spel. Dithän har vi ännu inte kommit. Det är fortfarande lite svajigt. Precis som det brukar vara under inledningen av en säsong. Om jag är orolig? Icke, sa Bill! 

Det finns så mycket kvalitet i detta lag att jag inte hyser någon oro. Vi kommer vinna matcher igen. Redan på tisdag kommande veckan kan vi vara uppe på vinnarspåret igen. Eller kan och kan. Självklart kommer vi vinna. 

Swehockey

Mot SHL!