29 januari 2010

Mittåt!

Dum - dummare - ishockeyspelare!

Det pratas en hel del om brister och orsaker till den usla insatsen denna säsong för vårt gulsvarta lag. Sanningen är nog att - det är sådant som händer! Det händer alla föreningar någon gång. Förhoppningsvis inte fler gånger! I alla fall inte flera gånger i rad. Jag erkänner, utan omsvep, att jag tolkade lagbygget fel inför denna säsong. Jag tyckte det fanns många goda ingredienser i lagbygget som tog form. Det enda som störde mig var målvaktsposten. Hade gärna sett att man från början gått ut och tagit in en meriterad målvakt utifrån, en målvakt med mer erfarenhet av spel på olika nivåer. En stabil kille som gick in och gjorde sina 90 % i räddningar i match efter match.

Nu blev det inte så men vi får aldrig veta om det gjort någon skillnad. Personligen anser jag att Jensa gjort det riktigt bra de gånger han fått chansen denna säsong. Den enda "plumpen" var MIF hemma då han släppte in ett skott från mittzon. Det målet, har det visat sig i efterhand, blev en symbol för både lagets och målvakternas insats resten av säsongen.

Vi kan enas om, här och nu, att det stora dilemmat denna säsong varit bristen på effektiva avslut. Snacka om att alla forwards drabbats av gummiarmar i avgörande lägen. Hissnade dåligt helt enkelt. Troligen hade inte debatten om, eller kritiken mot, våra målvakter varit så omfattande med en normal utdelning på alla målchanser som skapats. Det är med andra ord Loppans fel! När hans bössa tystnade efter en strålande inledning - ja då dog det mesta...

Angående tränaren finns det mycket att säga men det mesta är nog sagt. Det märkvärdiga är, ur min synvinkel, att det hänt så lite under så lång tid. Ur ett läktarperspektiv känns det som om man kör samma race nu som då. Visst laboreras det en del med olika uppställningarna, men, matchplanen - grabbar! Var finns den? Vad går den ut på? Är det fullt ös medvetslös som gäller, eller, backa hem och säkra, eller - vad?

Där tycker jag den stora bristen varit. Man får intrycket av att spelarna inte är bekväma i sina roller. Ska de ligga på och stressa eller avvakta. Det blir allt som oftast - ingenting. Sedan, plötsligt, kan man göra några byten där man sätter fart, pressar, skapar chanser för att sedan falla tillbaka till ruta ett igen - och bli stelbent passiva!

Det finns ögonblick då man inbillar sig att inte ens spelarna tror på det de gör - eller ska göra. Det är inte bra. Inte så bra alls!

Ishockey är i grunden ett barnsligt enkelt spel att utöva. Den viktigaste ingrediensen är aggressivitet! Den spelare som vill mest vinner mest. As simple like that! Man kan vara utrustad med en hjärna mindre än en flörtkula men ändå - KÄMPA! Kan man inte lobotomera spelarna. Bara lite! Stänga av alla oväsentliga tankeprocesser som pågår. Endast "åka skridskor" och "skjut" skall vara aktiverat! Kort sagt - man kan vara helt dum i huvudet men samtidigt vara en framstående ishockeyspelare. Kanske är våra spelare allt för smarta för att göra det enkla?

Men vad vet jag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar