Waltinhockey - myt eller verklighet?

GurkOlle spekulerar!

Det är alla bekant att det då och då dyker upp innovativa tränare som försöker sätta en speciell prägel på ett lag. Alla vi Västeråsare minns med stort välbehag när en viss Lennart "Liston" Söderberg tog hand om stadens fotbollslag. Ett lag som länge vart på "dekis" och harvat i de lägre divisionerna. "Liston" var en visionär som visste vad han ville och vad som krävdes för att börja marschen från fotbollens bakgård till dess finrum - Allsvenskan.

Många var det som frågade sig, och honom, vad hemligheten var. Hur kunde ett lag, en förening, lyfta sig så snabbt från fotbollens skuggsida? Dessutom utan några som helst spektakulära värvningar.

VSK fotboll blev på så sätt synonymt med Lennart ”Liston” Söderberg. Så här i efterhand har jag hört många vittnesmål från spelare som var med på ”den tiden”. Enligt dem fanns det absolut inga hemligheter med lagets framgång. Det som drev dem var en kollektiv vilja att lyckas samt en fruktansvärd passion för laget. De hade helt enkelt ”gett sig fan” på att lyckas. Lägg därtill en vilja att offra sig helhjärtat på alla träningar, för träna det fick de göra, som aldrig förr. Aldrig tidigare hade ett lag, i en sådan låg division, tränat så hårt. Men ”Liston” hade en vision. Han förstod även att spelarna från början var tvungna att förstå vilka uppoffringar som krävdes för att nå framgång.

Liston´s enkla vision var att VSK skulle orka mer än alla andra lag i den serie de spelade i. Jag kommer inte längre ihåg alla matcher på vägen fram till allsvenskan men jag vet att många avgjordes till VSK:s fördel i slutfasen av halvlekar eller matcher. Därmed var ”Listonfotbollen” född.

Ur det perspektivet ska jag nu försöka syna den spelmodell som gulsvart försöker ta till sig under ledning av Mats Waltin. Mats har uttryckt en vilja som innebär att laget hela tiden ska använda ”fart” och ”energi” på isen. De ska gå fort åt alla håll och inget glidande genom zoner utan allt ska ske med fart.

På mer än ett sätta känner man igen Lennart ”Liston” Söderbergs filosofi i Mats Waltins ishockeytänkade. Båda två förordar ett spelsystem som förutsätter att alla spelare har en otroligt god fysisk status. De måste orka springa, f´låt, åka skridskor, mer än sina motståndare. Så länge de kan behålla farten kan de behålla initiativet.

Det finns även en annan parallell mellan ”Liston” och Waltins idéer. Det handlar mer om kollektiva kvaliteter än individuella. Hellre många spelare som alltid jobbar hårt än att förlita sig på några få spelares individuella skicklighet. I både fallen, VSK fotboll då, och VIK Hockey nu, handlar det mycket om att trötta ut motståndarna och utifrån detta skapa sina egna chanser.

Hur har det då sett ut på isen under försäsongen och de inledande matcherna i seriespelet? Under försäsongen var det minst sagt en aning svajigt i laget. Periodvis kom laget upp i den intensitet som Waltin efterlyst, med bra tryck på motståndaren, men lika ofta sågs gulsvarta spelare flänga runt ganska huvudlöst på isen. Det var med andra ord med stor osäkerhet, och spänning, vi tog oss an Bofors i premiären.

Tyvärr kunde jag själv inte se den matchen men enligt sakkunniga vittnen spelade gulsvart helt enligt den modell som Waltin förespråkar. Man stressade Bofors sönder och samman helt enkelt. Med andra ord tycktes laget ha hittat hem i sitt spel.

Andra matchen mot Tingsryd blev en annan femma. Tydligen kom laget inte ”upp i intensitet” och det hela slutade med ett magplask i sista perioden där TAIF enkelt kunde panga in fyra raka mål och vinna matchen.

Tredje matchen, Sundsvall borta, följde samma mönster. Enligt Robertsson var han ”besviken” på laget som inte kom igång, inte hade någon energi, förens i sista perioden då man vände 0 – 1 till 2 – 1. Tyvärr ville Sundsvall annat och vände tillbaka matchen till sin egen fördel med att först reducera och sedan slå in en segerpuck med trettio sekunder kvar av matchen.

Utifrån dessa matcher kan vi alltså dra följande slutsats. Om inte Gulsvart kommer upp i intensitet, spelar med fart, då är de rökta, förlorade. Är sanningen så enkel? Är lagets spelidé så torftig att man bygger allt på fart?

I den senaste matchen, hemma mot Malmö, fick jag då äntligen chansen att se laget i skarpt läge för första gången denna säsong. Vad blev då mina intryck av ”Waltinhockeyn” som spelades. Ärligt talat såg jag inte mycket av den – först. Allt såg ut som vanligt till en början men allt som perioderna gick tyckte jag mig ana vad Waltin och Robertsson är ute efter.

-Det är som bekant de små, små detaljerna som gör det!

Visst såg man att Västerås forwards försökte stöta högre upp i plan men inte så mycket som jag förväntat mig. Det jag däremot såg var att laget envist försökte stå upp i mittzon samt att försvara sin egen blå linje betydligt hårdare än tidigare!

Förra säsongen ville gärna våra backar spela mer ”safe” och sjönk då ofta ned i egen zon när anfallande forwards kom stormande. Nu ser man tydligt att backarna försöker försvara alla linjer på planen mer aggressivt. Det börjar redan när gulsvart har puck i anfallszon. Backarna vågar stå kvar längre, och till och med stöta framåt, för att behålla trycket i anfallszonen.

På något sätt faller bitarna på plats när man ser en hel tävlingsmatch. För att våra backar ska våga stå upp måste självklart alla forwards åka hem med en väldig fart. Om de missar, blir överspelade, får en forward genast jaga efter och täcka upp. Med andra ord så hänger allt ihop – på något sätt. Farten är själva nyckeln i det hela. Om alla har mycket fart under rören är det lättare att komma ifatt och hjälpa till där någon annan fallerar.

Men jag såg även baksidan med detta spelsätt. Under några byten hamnade våra forwardars djupt i anfallszon i sin iver att stressa ifatt pucken. När motståndarbackarna lyckades få loss pucken och svepa iväg ett pass till sina anfallare blev det jobbigt. Plötsligt fick nu våra anfallare försöka jaga hem på ben sprängfyllda av mjölksyra. Plötsligt blev det nu istället ett våldsamt tryck mot vårt eget mål då våra forwardars utmattade av sin offensiv tvingades kämpa trettio sekunder i egen zon.

Man kan ana ett framtida problem – med andra ord. Blir det för långa byten är spelaren rökt. Det gäller alltså för varje spelare att, trots sin iver att skapa, ha förmågan att känna efter hur mycket han orkar. Korta, korta byten kommer krävas, och minsann, då andas det en hel del Almtuna och Jonas Rönnqvist över det gulsvarta spelsystemet.

Hur ska man då summera begreppet ”Waltinhockey”? Tja, under solen inget nytt, typ! Västerås vill försöka spela en positiv ishockey med mycket fart och energi men det är samtidigt många andra lags ambition. Det är dock helt klart att gulsvart redan nu visar upp ett helt nytt sätt att spela jämfört med förra säsongen. Eller kanske mer exakt, ett nytt sätt de försöker spela, då det kommer ta ännu några omgångar innan spelsystemet sitter.

Jag är försiktigt positiv till denna nyordning men är samtidigt medveten om det vanskliga i Waltins uppdrag. Lennart ”Liston” Söderberg fick arbeta i flera år för att nå sin vision och hans förening gav honom full support och det viktigaste av allt – tid! Där sitter vår vän Mats Waltin i en betydligt sämre sits. Han kommer inte få år på sig att bygga dagens lag, knappast en säsong, än mindre fram till jul. Mats Waltin kan i bästa fall räkna med en respit på fem till sex omgångar till innan man vill se en ”färdig” produkt.

Frågan blir hur föreningen, ledarna, spelarna, hanterar en situation om laget slutar leverera och hamnar i ett utanförskap i tabellen. Finns det en plan B? Som jag ser det är den största fienden Mats Waltin har att bekämpa – tiden. Lyckas han lotsa laget till några fler segrar de kommande omgångarna, ja, då finns det hopp. Då kommer det finnas utrymme att fortsätta utveckla lagets spel, förfina och putsa, och bli än bättre…

Så, alla mina vänner, gulsvarta supportrar, nu är det mycket upp till oss. Är vi beredda att ge Waltin den tid han behöver för att bygga ett nytt och slagkraftig gulsvart?

Jag är beredd……….