En ishockeyspelares dilemma..
Ofta hör man spelare säga i en intervju, efter ett mål, att "de tänkte inte" utan bara drog i väg ett skott. Omvänt kan någon hävda att spelaren i fråga fick för mycket tid på sig och "han tänka" innan skottet avlossades. Det är därmed bevisat att det inte är bra för en ishockeyspelare att "tänka".
Paradoxalt nog gäller det för en spelare att vara lite "smart" ute på isen. Att värdera olika lägen och situationer på ett sätt som gagnar laget mest. Men hur ska detta gå till då det inte är bra att "tänka" för mycket?
Vad jag förstår, ur min trånga horisont, är att varje spelare måste skaffa sig ett rum, ett utrymme, för att kunna kombinera känsla, rutin, intuition, och smartness. Skickliga spelare gör så. De får en halvmeter, en mikrosekund extra, och kan välja att handla reflexmässigt eller utstuderat och smart. De lite sämre spelarna får följaktligen nöja sig med instinktiva handlingar typ Pavlovs hundar. När de passerar rödlinjen går en signal till lillhjärnan som skriker, "dumpa pucken djupt", och sedan åker de och byter.
Jag misstänker att ett liknande Pavlovskiskt(!) dilemma kan drabba ett lag kollektivt. Som med vårt kära gulsvart. Spelarna är så upptagna med att lyda tränarnas instruktioner om hur de ska ligga på, forchecka, pressa, jaga i varje byte, att de far runt som förprogrammerade zombies på isen. De hinner helt enkelt inte med - mentalt! Det går för fort! Alla spelare agerar endast med ryggmärgen. Det är inte bra!
Förhoppningsvis infinner sig en viss balans i spelarnas sinnesvärld när de börjar känna sig mer trygga i sitt spel vilket leder till att de kan slappna av, höja blicken, och komma ur tunnelseendet. För det är så jag upplever laget just nu. Många spelare har drabbats av tunnelseende. De är så oerhört fixerade vid sin specifika uppgift att de blundar för alla de möjligheter som finns - bara man tänker efter!
Det måste helt enkelt inte gå så jädra snabbt - hela tiden - typ!
Se där vad man kan klämma ur sig mitt i natten....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar