Stefan Liv

Det kan tyckas som avsaknad av empati att jag inte, som många andra, stämmer in i den massmediala sorgestämning som råder efter flygplansolyckan i Ryssland där många unga idrottsmän ficka sätta livet till. Det som jag vänder mig mot är att det framställs som extra tragiskt, och katastrofalt, av den anledningen att de var just idrottsmän. I världen, idag, dör människor som flugor i alla möjliga, och omöjliga katastrofer. Vi talar nu inte om hundratals, nej, vi pratar om tusentals, kanske tiotusentals människor som dör i svält, krig och sjukdomar. Varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Världen kan vara en grym och brutal plats att leva i. 

Självklart är varje enskilt dödsfall en tragedi, en katastrof, för anhöriga oavsett offrens civila status. Ur det perspektivet skänker självklart även jag en tanke till alla efterlevande till offren i ovan nämnda flygolycka  i deras sorg på samma sätt som jag känner medkänsla för andras lidande, olycka, död och misär.

Men den brutala sanningen är, och orättvisan, att livet trots allt går vidare - för oss andra. Döden är något allestädes närvarande och kommer så alltid att vara. Ingen kommer undan det slutgiltiga slutet. Man kan bara hoppas att den sista dagen i detta livet ligger långt fram i tiden...

Vila i frid Stefan....

"Det finns bara ett sätt att födas, men tusen sätt att dö"
(Ordspråk från Serbien)