3 oktober 2014

Mental kolapps!

Kolapps  (Västerås - Karlskrona 0-4)
Vad annat kan man säga? Gårdagens insats av Gulsvart var kanske den mest nedslående för mig som supporter på år och dag. Någon påstod att den var dålig eller usel. Själv anser jag att dessa adjektiv inte räcker till för att beskriva det som skedde, eller rättare sagt, inte skedde på isen. För mig var det mer en icke-insats av laget, kollektivet. En icke-insats som inte ens går att bedöma på ett normal sätt.

Sällan eller aldrig har jag sett ett lag uppträda så förvirrat, så konturlöst, så handfallet, som Gulsvart gjorde under första perioden i matchen mot Karlskrona. Speciellt i slutet av den första perioden förstärktes detta på ett närmast obehagligt sätt. Under några minuter, innan periodpausen, föll allt ihop, fullständigt. I det ögonblicket övergick min frustration, irritation, besvikelse över lagets usla prestation till medömkan. Jag tyckte plötsligt väldigt synd om spelarna. Jag började lida ikapp med dem alla. Det jag såg var spelare som desperat försökte hitta en väg ur denna mentala kolapps, men inga vägar hittades. Allt, precis allt, som kunde göras fel, gjordes fel. Rutinerade spelare med tusentals timmar som hockeyspelare uppträdde plötsligt som om de aldrig tidigare hanterat varken puck eller klubba. Den egna zonen blev plötsligt större än en fotbollsplan och motståndarna växte till jättar som täckte alla spelbara ytor. Att få pucken ur egen zon blev en närmast oöverstiglig uppgift. Blålinjen var så långt så långt bort. Det såg närmast ut som om isen förvandlats till mjukost, klubborna till kryckor, och pucken till en elefant. 

Till råga på eländet, i denna strida ström av misstag, denna kollektiva härdsmälta i periodens sista skälvande sekunder lyckades laget försätta sig i ett ännu sämre läge. När det endast återstod några ynka få sekunder av perioden tappade vi pucken och tillät våra motståndare att hamra in ännu ett mål, ännu en spik, i  den redan förseglade kistan.

- Att få lämna isen, till ljudet av publikens burop, var inte vad spelarna, laget behövde just då!



Resten av matchen blev en enda lång plåga för mig som supporter. Tränarna försökte kasta om i formationer, till ingen gang eller nytta. Någon spelare bänkades, utan märkbar skillnad. Någon spelare försökte ta tag i saken på isen, men var ständigt ensam i sina strävande. Känslan var att alla spelare i Gulsvart kände sig ensamma, övergivna, vilsna ute på isovalen. Nog åktes det skridskor, nog kämpades det, nog försökte man men inget ville sig denna kväll. 

- Detta var en match som på sitt sätt underströk att något är fel, något fundamentalt, och det måste snabbt till åtgärder för att inte patienten, laget, ska tyna bort fullständigt och gå sotdöden till mötes.



På olika forum efter matchen läste jag hur arga skribenter krävde ”åtgärder” för att få  fart på spelarna, laget, kollektivet. I vanlig ordning skriks det genast på avgångar och att det ska sparkas spelare till höger och vänster. I dessa tider av motgång finner man inte de mest sansade inläggen. Nu är det istället reptilhjärnan som får bestämma. Hellre handling än behandling. Hellre kortsiktiga lösningar än verksamma. Hellre hugga av huvudet än att försöka diagnostisera. Allt blir bättre bara man visar handlingskraft. 

I den bästa av världar vore dessa lösningar självklart ett alternativ. Tyvärr är inte världen så konstruerad att de enkla, och radikala, lösningarna är genomförbara. Det finns forskning på detta tema. Forskning som visar att kortsiktiga(radikala) åtgärder vid en tillfällig krissituation oftast får just - kortsiktiga effekter. Däremot visar samma forskning att de som visar tålamod blir vinnare i det långa loppet. 

Att byta tränare, vilket är ett populistiskt sätt att visa handlingskraft, är med andra ord ingen hållbar långsiktig lösning om man inte samtidigt tar tag i de underliggande problem som kan finnas.  

Låt mig ge ett exempel. Spelartruppen i lag B är svag. Man avsätter tränaren. Tillsätter en ny. På vilket sätt har man då förbättrat läget? Spelartruppen är fortfarande för svag, den felande länken. 

Argumenten kan då vara att ”en ny röst, en ny tränare, kan få fart på spelarna. Visst, det är möjligt, men grundproblemet kvarstår. Spelartruppen är fortfarande för svag för att nå upp till de sportsliga ambitioner som sponsorer, styrelse, sportchef, publik och supportrar förväntar sig.

Att byta tränare är istället oftast ett sätt att komma undan den underliggande problematiken. Föreningen köper sig lite tid, lite arbetsro. Sponsorer, supportrar, känner sig lugnade. ”Nu kommer det att hända grejer”, tänker de flesta.

Den forskning som finns visar att den enskilt största framgångsfaktorn i ett krisläge är att gruppen, spelarna, själva tar itu med de problem som finns. Att varje spelare ser sin egen roll. Att varje spelare känner sin betydelse. Att spelare tillsammans bygger upp en lagkänsla som skapar harmoni och trygghet. ”Tillsammans”, blir ledordet. ”Vi” istället för ”Jag”.



Den naturliga följdfrågorna blir då:
- Har vi en spelartrupp som är tillräckligt stark för att nå de sportsliga mål som är uppsatta. 
- ”JA”.
- Har spelartruppen presterat på den nivå som jag förväntat mig? 
- ”Nej”.
- Har tränaren/arna lyckats hitta ett spelsätt, en spelplan, som fungerar för den spelartrupp vi har?
- ”Nej”.

Ovan nämnda reflektioner gör att jag tror på spelartruppen men anser att våra tränare inte lyckats utnyttja spelarnas fulla potential. Min åsikt är att vi nu befinner oss vid ett viktigt vägskäl. Blir det paniken som tar över, eller, kommer sans och förnuft att få råda? 

Trots allt har vi ännu inte spelat en femtedel av säsongen. Det finns ännu många matcher, många poäng, att spela om. Kommer vi, tillsammans, ha tålamodet och ge spelare, tränare, laget, tid till bättring? Själv är jag inte säker på vilken väg som är den rätta av den anledningen att jag inte har tillräcklig insikt i hela problematiken. Som utomstående betraktare, och supporter, vill jag helst ge föreningen mer tid. Tid att bearbeta och reflektera. 


- Den närmsta veckan kommer sannolikt ge besked om vilken väg vår förening väljer att ta...


----------------------


PS. Om någon undrar över stavningen av "kolapps" så är det som det är. Författarens alldeles egen stavning.

7 kommentarer:

  1. Har sagt det förut och säger det igen. ...Detta är något som följt klubben i flera år. Det kan omöjligt vara en slump att föreningen har haft samma återkommande problem år efter år. Detta är något mentalt spöke som måste vädras ut ur ABB Arena. Hur har jag ingen aning om. /Vimmerbyarn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om det är så som du antyder så spelar det ingen roll vilken spelartrupp vi har. Då finns problemet på ett annat håll.

      Radera
  2. En annan rubrik hade varit Kalops, små köttsaker som simmar runt i brunsås utan riktning .
    GurkMix

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt! I min vänkrets är "kolapps" en blandning av kalops och kollaps. Därför jag använder just denna formulering:)

      Radera
  3. Vilken forskning om krishantering syftar du på i bloggen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns flera forskningar som gjorts. Du kan söka/googla. Bland annat gjordes en doktorsavhandling(om jag minns rätt) i England just på detta tema. Där följde man upp alla tränarbyten som skett i de högsta ligorna. Effekterna av dessa.

      Radera
    2. Jag googlade nu. Här är ett exempel på det jag försöker beskriva:
      http://vertikals.se/karin/2013/10/08/byta_coach/

      Radera