Tidigare under säsongen hade jag möjlighet att följa A-lagets träningar under några veckodagar. Det var intressant att se hur alla nya spelare i truppen försökte hitta sina roller och positioner under dessa träningar. Man kan lugnt säga att det såg lite trögt och svårt ut med det mesta för de flesta då tajming mellan huvud, händer, klubba ännu inte var på topp. Viljan var det dock inget fel på utan alla spelare försökte verkligen göra sitt bästa i varje moment.
Under gårdagen gjorde jag ett nytt besök för att följa en helt vanligt träning för A-laget. Det man nu fick se var något helt annat än tidigare. Nu sitter skridskoåkningen, tajmingen, klubbtekniken, för alla spelare. Nu genomfördes alla moment, alla övningar, med betydligt större fart och skicklighet. Nästan alla passningar sitter på bladen och tempot är betydligt högre än tidigare. En ganska naturligt utveckling visserligen men samtidigt glädjande att se.
En sidoeffekt av att alla spelare nu börjar prestera på en högre nivå gör även att man nu bättre ser vilka spelare som har lite svårt att hänga med när tempot skruvas upp, när kravet på genomförandet av alla moment ökar.
Man kan, utan att överdriva, påstå att de spelare som idag har svårt att få igång sitt spel under matcher även har det svårt att få till det under träning. Det är min enkla reflektion efter att sett gårdagens träning. Det finns som bekant ett gammalt talesätt som säger "som man tränar så spelar man". Med det menas oftast att om man gör rätt saker på träning gör man per automatik rätt saker även i matchsituation.
Som exempel tränade laget under en längre tid på spelformen powerplay. Formationen med Fryklund, Romano, Williams, Mitell nötte och nötte, om och om igen, för att hitta flytet i sitt pp(vem den femte spelaren var i denna formation såg jag inte då denne saknade nummer!). Man kan lugnt säga att det under denna träning såg ut precis som det gjort under matcher. Det ville sig inte. Spelarna avbröt, hade samtal, och började om igen. Men icke. De hade otroligt svårt att få till de avgörande passningar som de ville. Det gick så långt att Romano började skälla på andra spelare för att de inte stod, eller gjorde, rätt. Frustrationen lös igenom, kan man säga. När träningen avbröts stod spelarna i denna formation kvar länge på isen och diskuterade.
Mitt intryck av denna pp-formation är att de hela tiden söker den avgörande passningen. En passning som mer eller mindre ska resultera i att hela motståndarboxen är överspelad och att skytten får öppet mål. Många flippass genom boxen, svåra pass, som kräver hög precision. Man sökte avslut mitt i boxen(Fryklund) eller via backposition( Williams).
I motsats till detta körde en annan formation pp på andra sidan isen. Där kom man hela tiden till rejäla avslut och gjorde mål efter mål. Skillnaden var att man där körde ett mer traditionellt pp med backskott, skymning av målvakt, och returtagning. Inte alls lika glamoröst men bevisligen betydligt effektivare.
Utan att dra för stora växlar på mina observationer kan man dock konstatera att det finns ett klart samband mellan träning och match. Om spelarna känner frustration över att inte lyckas på träning hur ska de då känna när de går in på isen, under match, för att spela just powerplay? Den enda lösningen på denna problematik är troligen att spelarna får fortsatt förtroende att misslyckas tills det att de faktiskt lyckas! Någon annan väg finns nog inte...
- För övrigt var Fredrik Johansson med under hela träningen och var den som såg allra piggast ut!
- För övrigt, igen, så tränade flera spelare på att teka!
.....slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar