Stillestånd och Rögle

Sarghörn - borde det inte heta sarg-rundel?

Att bedriva blogg är inte alltid en lisa för själen. Tvärtom kan det ibland liknas vid någon form av beroende där viljan att skriva och formulera emellanåt drunknar i ren oförmåga och total fantasilöshet. De tankar som för endast ett ögonblick sedan kändes så nyanserade, genomtänkta, subtila, intressanta och skrivvärda förbleknar plötsligt när fingrarna anläggs mot tangentbordet. De tynar bort, dunstar, försvinner ut i tomma intet och kvarlämnar bara en känsla av tomhet och handfallenhet. Man finner sig själv sittande, stirrande, mot en tom skärm samtidigt som hjärnan febrilt försöker fånga upp några av alla de undflyende tankar och formuleringar som borde fått färg, form, substans och fyllt upp denna tomhet, denna blogg!

Men så är det, kära läsare, att ibland går det i stå. Man kör fast, kör i diket, fastnar med skägget i brevlådan, får skrivkramp, klåda i skrevet, svettningar, darrande gammelmansröst, för tidigt håravfall, och dessutom  känner man tydligt hur öronen skrumpnar samt levern förtvinar. Det är kort sagt ett jädrans motlut!

Det är i sådana stunder det gäller att byta fokus, släppa taget, slappna av, följa med strömmen, låta sig förföras och hänföras av det som dyker upp för stunden. Låta tankar, ord, synonymer, adjektiv och predikat, anfanger och anfäkta, verb och subjekt, bara strömma fram huller om buller i omvänd ordning. Inte hålla en enda märklig formulering fången utan bara ge efter, lägga sig platt, och låta det ske som sker.

Jag kan tänka mig att samma fenomen, som jag just nu drabbats av, kan drabba vem som helst, när som helst, var som helst. Känslan av att man stretar fram i motvind med blyväst och fotbojor. Jag kan till och med tänka mig att vårt kära Gulsvart kan känna på samma sätt ibland, eller åtminstone korta stunder, att det bär emot. Plötsligt är målet man beskjuter så förbannat litet, målvakten så förgrymmat stor, domaren så enfaldigt enögd, motståndarna så osannolikt osårbara, och alla sarghörn så innerlikt runda!

- Förövrigt har jag alltid funderat på varför det heter "sarghörn". Kan någon begripa det? Den som vet kan skicka svaret i form av e-post!

Det är då det gäller att, precis som jag gör nu, bara fokusera på det enkla. Att göra en sak i taget. En bokstav, ett skär, ett ord, en passning, en mening, ett byte, i taget. Sakta men säkert bygga upp någon form av substans, spel, och därefter känna hur orden, självförtroendet, kommer smygande tillbaka som en öm kärleksfull smekning. Plötsligt fungerar kopplingarna i hjärnan, formationerna, och orden bara väller fram i en strid ström och kampas om att komma först fram, ta plats, synas och bli publicerade.

Jag, banne mig! Så tror jag att det kan vara. En bloggare, en läkare, en musikant eller en ishockeyspelare kan ibland drabbas av samma misstro mot sin egen förmåga. Men se på mig. Som genom ett under tog jag mig igenom denna svacka och lyckades göra ett hyfsat blogginlägg, match, och jag kan nu dra mig tillbaka utan skammens rodnad på mina kinder. Jag klarade det!

Over and Out!

Bara därför tror jag på en rejäl överkörning mot Rögle i morgon!

Till sist!
Här har ni en anledning till varför denne bloggare fortfarande gömmer sig bakom sin anonymitet!