Djurgården...

Idag, söndag, gästas vi av forna elitserielaget Djurgården. Det var länge sedan sist. Länge sedan Gulsvart tampades med "Järnkaminerna" i seriespel. Det rör sig om drygt tolv år sedan vi sist möttes. Under vår sejour i elitserien hade vi ofta svårt med Djurgården. De var alltid tunga och obekväma att möta. Kan inte på rak arm minnas så många vinster för oss. Kan inte minnas någon, om jag ska vara ärlig!

Nu säger jag inte att vi aldrig vann mot DIF men i skrivande stund kan jag inte dra mig till minnes vår senaste seger. Däremot kommer jag ihåg rätt många tunga förluster. Speciellt säsongen vi gick som tåget och blev seriesegrare. Röster höjdes om att VIK var en het kandidat till SM-guldet. Vi vann serien överlägset och satte ett nytt rekord i vunna matcher på raken. Vill minnas att vi orkade med tretton raka segrar innan HV71 satte stopp för det hela.

Säsongen jag skriver om var 92/93(!). Tränaren hette Mikael Lundström. Nåväl. Vi blev lottade mot DIF i kvartsfinalen som då spelades i bäst av tre matcher. DIF tog sig som åttonde och sista lag till slutspelet. DIF hade haft en minst sagt knölig säsong och ansågs vara mer eller mindre chanslösa mot oss.

Och hur gick det då? Vi började borta med en torsk. DIF hade bestämt sig för att vinna. Deras taktik var enkel. Spela fysiskt. På gränsen till brutalt. Det fungerade bra då de snabbt tacklade sönder en av våra viktigaste centrar - Fredrik Nilsson(Samma Fredrik som sedermera vände hem och avslutade sin karriär i Gulsvart) Alla var fortfarande övertygade om att vi skulle vända på steken då vi nu hade två hemmamatcher framför oss. Och hur gick det med det då?  DIF vann även den andra matchen och vi var utslagna. Väldigt surt. Brott lönar sig ibland. Utan Fredrik Nilsson på isen tappade vi en härförare, kanske lagets viktigaste spelare, och kunde inte stå emot Djurgårdens tuffa rallarishockey. Så kan det gå..

Dagens Djurgården spelar inte på långa vägar lika fysiskt. Här handlar det mer om fart, teknik, och finess. När det vill sig, vill säga. Fram till nu har det inte flutit på så där himla bra för Charles Berglunds mannar. De vann senast mot Malmö borta men imponerade inte spelmässigt. Det som imponerade var istället målvakten , Chet Pickard. Han var riktigt bra. Där gäller det att prickskjuta för att få in trissan.

I laget ryms ett antal duktiga spelare som kan ställa till det för oss. Fredrik Bremberg, Tim Eriksson, Dustin Johner och Marcus Ljung är några av dem. Dessutom har de några rutinerade rävar som Jimmie Ölvestad, Michael Holmqvist, Kristofer Ottosson och Moras gamla retsticka Henrik Eriksson. Inte bara Marcus Ljung har anknytning till Gulsvart. Även backen David Lidström har ett förflutet i vår förening. Ni kanske minns att han blev missnöjd med istiden i Gulsvart och valde att skriva på för Bofors. Han ville ha någon form av "garanti" om mycket speltid vilket dåvarande tränarna inte ville gå med på. Så då gick han...

Som tur är, för oss, så har inte Djurgårdens backspel varit betongfast. Där finns goda möjligheter att sätta press och vinna lite enkla puckar. Om DIF:s backar är lite valhänta så är det tvärtom i offensiven. Där finns en drös med spelare som kan skapa och avsluta. Fram till nu har de visserligen inte stänkt in allt för många kassar man förutsättningarna finns. Det bästa är att de inte får vara så mycket i vår zon - typ!

Formmässigt måste man dock ge Djurgården en fördel inför söndagens match. De vann trots allt sin senaste match och kommer med lite bättre självförtroende.

Den stora frågan är om vårt Gulsvart klarar av pressen. Pressen från en fullsatt arena samt pressen att börja ta poäng. Förra säsongen var vi fundamentalt dåliga på att utnyttja hemmaplansfördelen. Man fick en känsla av att laget spelade allt sämre ju mer publik som infann sig. En hopplös ekvation. Vi får hoppas att en skränande och hoppfull publik kan bära fram våra hjältar till en välbehövlig seger..