VIK Västerås HK - Leksand 2-5

P-Ulf  (ursäkta oskärpan)

I tisdags Gnesta igår till Hedemora. Ungefär samma avstånd att köra men åt helt olika håll. Rakt in i masriket. In i Leksands-land. Vad får man inte utstå när man följer laget i sitt hjärta. Bara att bita ihop. Ta det onda med det goda. 

Inför denna match kom dystra bulletiner. Först meddelades att spetsförvärvet(!) Giancarlo Iuorio fått lämna laget. Collegespelaren höll inte måttet och valde att bryta sitt kontrakt. Inte alls oväntat sett till hans ickeprestationer på isen. Det bidde ingen ny Broc Little, denna gång..

Därefter kom beskedet att Thomas Mitell stannar hemma pga av barnafödande, Christoffer Björklund sjuk och Andreas Lindh vilar pga av någon mindre blessyr efter matchen mot SSK. På ett bräde försvann tre ordinarie backar. Brady Leisenring en hand i gips och Marcus Jonsson uteblir av okänd anledning. Med andra ord var plötsligt sex tänkta ordinarie spelare borta inför matchen i Hedemora. Minst!

Detta dystra besked under dagen fick dock inte mig att tveka på hanen. Oavsett laguppställning åker man. Pronto! Nu fanns chansen att få se några nya spännande juniorer i laget. 

Väl framkommen till Hedemora ishall träffade vi på Ulf. Ulf var, i mina ögon, mannen för dagen. Lite av russinet i kakan. Ulf ansvarade nämligen för att besökande supportrar parkerade sina bilar på ett korrekt sätt. Till sin hjälp hade han en - käpp! På käppen satt en skylt. På skylten stod ett stort P. Parkerings-Uffe, med andra ord. Eller som min ständige följeslagare, Kepsen, uttryckte det:  - I Västerås har vi P-piller i Hedemora har man P-Ulf! Jävligt bra jobbat! Uffe. 

Se sån stil han har!

Inte nog med det! På väg in till hallen stötte vi på ett gäng som joxade med en trasa. Det var domartrion. Thorsbrink och grabbarna. Fick tillåtelse att föreviga dem alla på bild. Kanske tack vare mitt beröm till Thorsbrink då jag påstod att han "var den förste domare jag sett med bollsinne!". Han blev så exalterad av detta mitt beröm att han sedan helt tappade koncepterna när matchen väl startade....

------

Nu kanske ni undrar vad jag tyckte om matchen? Se, det gör jag också. Bloggen vet inte riktigt vad den ska tycka! Svårt att bedöma ett lags insats då tre av fyra formationer var nya för dagen samt sex juniorer ersatte frånvarande spelare. Ska dock försöka:

Leksand fick en ganska bekväm resan genom första perioden. Hade puck mest hela tiden. Dessutom i vår egen zon. Anledningen till det var delvis alla utvisningar Gulsvart drog på sig. LIF broderade oerhört elegant i powerplay och pucken gick ofta som på ett snöre mellan deras spelare. Lyckligtvis, för oss, kom de nästan aldrig till avslut. Men snyggt var det att se. Perioden vinns av Leksand med 1-0. Fullt rättvist då vi själva inte lyckas skapa något framåt av dignitet..

I den andra perioden växer Gulsvart allt mer in i matchen och spelet jämnas ut. Kammen växer på många av de unga spelarna som nu vågar hålla i pucken, åka skridskor, och lira hockey. Då passar Leksand på att göra 2-0. Det målet kom från "ingenstans" och gjordes, självklart, av gamle VIK-bekantingen Tobias Forsberg. Snyggt var det också.

Men nu hade Gulsvart fått lite fart under buggarna och fortsatte oförskräckt att spela en allt mer vägvinnande offensiv ishockey. Det skapades allt fler chanser mot Gistedt i Leksands kasse. Till slut, i ett powerplay, lyckas Tony Romano pricka in 1-2. Inte alls oförtjänt. Perioden jämn och slutar 1-1, 

Tredje perioden börjar och vi bjuds att jätteläge att ta oss in och kanske förbi målmässigt i matchen. Leksand har med sig en utvisning sedan andra perioden och drabbas av ännu en direkt vid nedsläpp. De kom nämligen in till spel några minuter för sent och drabbas av ett lagstraff! Vi får därmed börja perioden med spel fem mot tre i två minuter. Kalas, trodde nog många. Inte jag! Jag sa till min granne på läktaren, en Leksing, att "ingen fara på taket, vi är odugliga i pp". Och, visst fick jag rätt. Gulsvart lyckades knappt komma in i anfallszon. Bedrövligt var ordet! När Leksand blev fulltaliga påpekade jag självsäkert "att nu gör vi mål istället". Mycket riktigt! Direkt när Leksand blivit fulltaliga vände vi snyggt spelet, kom i ett flygande anfall, som avslutades med att Oscar "Virknålen" Pettersson fick göra sitt första A-lagsmål. Riktigt snyggt var det. Assisterad av duktige Marcus Kinisjärvi.

Korrigering: Fick backning på #Twitter:

@GurkOlle Hördududu, "OP" gjorde faktiskt mål i självaste kvalserien förra året!
— Robert B (@robbieblind) August 23, 2013

Leksand försökte pumpa på men hade ganska knöligt att få till sitt spel. Fick inte något riktigt tryck på oss och Gulsvart kan ganska enkelt hålla emot Leksands anstormning. Nu började jag vädra lite av en sensation! Skulle detta Gulsvart, kraftigt åderlåtet, kunna spela jämt mot ett nyblivet SHL-lag? Som vanligt när man börjar tro på under väcks man upp av den brutala verkligheten. Pang! sa det bara så hade Leksand krutat in 3-2! Ur ingen vinkel alls, från sarghörnet, klappar Jens Jakobs till pucken som fladdrar rakt igenom(!) Lucas Bolthauser. Målvaktstavla av en art som man inte sett sedan Johan Thalberg spelade kvalseriehockey mot SSK hemma i ABB Arena. 

Tro nu inte att grabbarna i Gulsvart tappar geisten för det. Nej då. De borrar på i nästa byte, och nästa, och skakar fram några bra chanser. Än var inte matchen förlorad. Då kommer nästa kalldusch. Någon i Leksand, kanske Ryno, skickar en luftpastej från egen blå, över hela mittzon. Pucken landar strax innanför vår egen blå och där står Helmersson. Eller står och står. Han är där. Ska bara ta ett par skär för att nå pucken. Men, se, det gör han inte! Istället kommer Kapstad, back i LIF, ångande, snor pucken och hänger in 4-2! Vi som såg matchen i Gnesta mot SSK, suckade högt! Den gången tappade Helmersson pucken som gav SSK vinsmålet fram till 3-2. Samma  slarv vid egen blå linje. Gissar att Helmersson nu får springa många vändor i "mördarbacken" i Rocklundaskogen...

I slutfasen tar Gulsvart ut målvakten och chansar med spel 6 mot 5. Självklart lyckas då, matchens lirare Kenndal McArdel, frispela Jens Bergenström som skrinnar över isen och lägger in 5-2. 

Vad kan man då dra för slutsatser av denna match? Egentligen inga alls. Vi spelade med en ordinarie formation. Den första med Romano, McArdle och Johansson. Övriga formationer var tillfälliga hopplock. Alla slet och kämpade förtjänstfull matchen igenom. Ingen skugga ska falla på laget ur den aspekten.

Det mest glädjande var nog att se att juniorerna som nu fick spela visade upp riktigt goda kvaliteter. Bättre än förväntat. Ta bara en spelare som Mattias Linnarud. Ung back som här mötte ett SHL-lag. Hur lugn och fin som helst med pucken. Spelade oerhört stabilt. Härligt att se.

- Roligt att Oscar Petterson fick hänga en strut.

Leksand då? Visst såg man att det fanns mycket kvalitet i deras lagbygge. Många puckskickliga spelare offensivt och väldigt STORA backar längst där bak. Det man frågar sig är hur Leksands defensiv ska stå sig i elitserien. Visst, de har ruggigt stora och starka backar, men ack så tröga de var vid förflyttningar. En spelare som Tony Romano trampade bara runt och förbi varje gång han hade puck. Leksands styrka blir nog, som förra säsongen, själva kollektivet. De är jämnstarka genom alla formationer. Dessutom har de ett grundspel, i alla zoner, som sitter i ryggmärgen. Något som kommer skänka dem en stor trygghet när allvaret börjar. Sedan får man inte, aldrig, glömma bort Johan Ryno! Jävlar vad bra han är - när han själv vill!

Vår granne på parkeringen - som lovat:)

Avslutar detta inlägg med att tacka alla trevliga, och det var många, Leksandssupportrar som kom fram och pratade under och efter match!

Typiska Leksingar...