Eftersmak...

Vissa dagar känns det bara - underbart!

Örebro - Västerås 1-2
Så har det gått några timmar sedan triumfen borta mot seriesuveränen Örebro. Förutsättningarna inför denna match var inte optimala då flera av våra ordinarie backar tvingades lämna återbud. Hade faktiskt lite svårt själv, under matchens gång, att hålla reda på vem som var med och vem som vilade denna match. Även bland forwards fattades det tydligen folk då Waltin rullade runt med olika spelare i kedjorna stora delar av matchen. Kanske bänkades någon eller så matchade han andra spelare hårdare? Lite underligt såg det ut. Men å andra sidan. Vem säger att jag måste förstå allt?
Uppdaterat: (Skada på spelare)

Matchen då? Tja, vad ska man säga? Jag tycker inte vi spelar speciellt bra, men vi vinner! Vi hade under hela matchens gång väldigt svårt att få till vassa avslut. Det vi gjorde bra var hur vi höll ihop laget och lyckades minimera egna misstag men mitt intryck var ändå att vi kändes rätt uddlösa offensivt. Visst tog vi oss in i anfallszon, då och då, men där hände inte så mycket. Skotten vi fick iväg var av digniteten "fösare" och ställde inte till några problem för Örebros målvakt.

Många av de chanser som Örebro fick, eller skapade, kom ur situationer där vi själva strulade till det en aning. Örebro var skickliga att sätta press i rätt läge. Så fort våra backar började spela snålt i egen zon klev de fram och satte hård press. Flera gånger lyckades de vinna puck och skapa bra chanser mot vårt mål. Framför allt i första perioden lyckas vi tappa puck på fel ställe i uppspelsfasen och bjöd på det sättet Örebro  ett par riktigt heta lägen. Där hade vi tur som inte fick både ett eller två mål i baken.

Utvisningarna mot oss i andra perioden kunde blivit avgörande för matchutgången. Broc Little drog på sig en helt otroligt korkad utvisning i anfallszon - efter avblåsning? Den var inte mycket att bråka om. Helt korrekt. Däremot kan den utvisning, strax därefter, som gav Örebro chansen att spela fem mot tre sorteras under avdelning "hemmadomslut". Självklart är det "Socker-Conny" som då dunkar in ledningsmålet till 1-0....

Broc Little revanscherade sig i slutet av perioden då han i en stökig situation lyckas lyfta in en retur till 1 - 1. Tur för honom, kan man säga, då han starkt bidrog till Örebros ledningsmål. Å andra sidan var det Conny Strömberg som tappade puck i egen zon som slutade med kvittering för oss. Man kan säga att de två poängkungarna låg lika så långt i matchen...

Inför tredje perioden undrade jag, en aning oroligt, om vi skulle orka stå emot en anstormning från hemmalaget. Oron visade sig dock vara obefogad då Örebro kom ut och spelade ganska avvaktande. Istället tilläts vi ha mer puck och vara mer i anfallszon än hemmalaget. Kanske de oroade sig för våra snabba omställningar och ville spela på våra misstag? Hur som helst så rullade perioden på, tiden bara gick, och plötsligt gjorde vi mål - igen? Det kom ur ingenting! Plötsligt låg pucken lös någon meter framför Dahlberg i Örebrokassen och vem kom glidande där? Jo, Viktor Mårtensson av alla! "Vad gör han på isen nu?", han jag tänka, innan "Big Vic" resolut föste/smällde/petade in ledningsmålet fram till två mot ett.

Klimax! Att säga att man blev glad är ett understatement. Jag blev VÄLDIGT glad! Väldigt mycket tusenfalt glad! Och lättad, och befriad, och andlös, och förstummad! Vi ledde matchen! Detta trots att vi knappt skapat en vettig målchans på femtiofyra(54) minuter. Konstig sport detta...

Sista minuterna i tredje perioden, då Örebro fick spela sex mot fyra, var en aning påfrestande. Som tur var stod man tillräckligt långt bort i arenan för att slippa se hur nära Örebro var till en kvittering. Det kändes rätt bra. Tankarna gick just då till vår Alm som satt i syndbåset för sin "puck-out" som gav Örebro denna utmärkta möjlighet till utjämning. Men, som tur är, så har många sagor ett lyckligt slut. Denna gång var det vi som "bestal" motståndarna på alla poäng. Betalt och kvitterat kan man säga. 

Glädjen som spelarna visade vid slutsignalen var underbar. De hade, mot alla odds, med ett skadedrabbat lag, nött ned motståndet genom en rakt igenom gedigen arbetsinsats. Det var inte många som glänste i denna match men alla gjorde ett underbart arbete i tre perioder. Det kommer man väldigt långt med...

Självklart måste man komma med lite spelarkritik:

- Sperrle. Mycket bra!

- William Karlsson. Inga poäng men oj vad bra han är med pucken!

- Broc Little. Mål och assist, det är bra, men han kan bättre!

- Viktor Mårtensson. Några bra byten och MÅLET! 

- Johan Alm. Bra, bättre och bäst av våra backar.

Örebro då? Hur var de? Joro, de var bra. De har många puckskickliga spelare i laget och spelar en fyndig och rolig ishockey. Denna gång fick jag dock känslan av att de inte var så där "äckligt heta" som behövs för att få in pucken. De skapade tillräckligt med chanser för att vinna denna match, utan tvekan, men det gäller som bekant att få in trissan i buren..

Rättvist? Icke. Eller visst. Ja, kanske! Beroende på betraktarens tillhörighet finns det säkert, som Amen i kyrkan, olika uppfattningar om det rättvisa i matchutgången. På något sätt var det rättvist att det lag som visade mest vilja fick avgå med segern - typ.

Den tillresta klacken då? Kanoners! Lysande! Speciellt i sista perioden då de fullkomligt ägde arenan. STORT! 

PS. Ska skriva om mina intryck av arenan lite senare:)