Inte vann vi - nu heller!

Vem blev förvånad? Inte jag! Jag räcker upp handen och säger att det som hände har hänt och kommer att hända igen – och igen. Det tar sin tid att bygga ett lag som på allvar skall vara med och hota om en plats till den högsta serien. Sanningen är nämligen den att vi fortfarande har långt – långt – kvar innan vi kan ställa ett lag på isen med tillträckliga kvalitéer för att det skall räcka ända fram.

Visst kan ett lag av VIK:s kaliber sprattla till i enstaka matcher mot bra motstånd men i det långa loppet, en hel kvalserie, avslöjas bristerna obarmhärtigt. Vi kan inte skylla på något annat än vår egen otillräcklighet. Allt annat är bara att sticka huvudet i sanden, göra en struts, eller ett försök att leva i ett tillstånd av naiv enfald. Skall man då vara bitter över den skrala poängutdelningen i årets kvalserie. Nej, absolut inte! Vi har de poäng vi förtjänar. Svårare än så är det inte.

I matchen mot SSK kunde man konstatera att VIK aldrig var riktigt nära. Att det kändes nära berodde mer på en falsk förhoppning, en dröm, en naiv längtan, från oss som stod på läktaren och desperat suktade efter framgång. Sanningen var tyvärr den att SSK spelade precis så tråkigt, och disciplinerat, som ett lag skall göra i deras utsatta situation. De tillät oss att vara med till en viss gräns, sedan sa det stopp. Vi fick komma in i deras zon, så artiga var de, men de lät oss inte få de avgörande lägena. Det kanske, för ett otränat öga, såg ut som om VIK ständigt hade chansen, i byte efter byte, men SSK ägde, styrde och bestämde. SSK spelade inte bländande, inte publikfriande, inte snabbt, inte vackert, de spelade för sin överlevnad. Till sin hjälp hade de en stabil målvakt, att antal stabila backar och några riktigt duktiga anfallare.

- De hade kort sagt just det som vi saknade.

Skall man då såga sitt eget lag jäms med fotknölarna efter denna förlust? Absolut inte! De gjorde till stora delar en heroisk insats med knapphändiga verktyg. Under denna match klev några spelare fram för att tävla på allvar. Det var kul att se. I stort är jag mycket nöjd med lagets insats mot SSK och kan utan att darra på manschetten lyfta händerna att hylla spelarnas insats med en ärlig applåd.

Vad kan man då dra för lärdom av det man sett fram till nu? Egentligen ingen då jag inbillar mig att alla supportrar redan visste om de brister som nu blivit lagets fall i årets kvalserie. Men för ordningens skull väljer jag att peka på några punkter som har haft avgörande betydelse under årets kvalserie:

Målvakter:
Målvaktsspelet, som kunde ha blivit vår räddningsplanka, har tyvärr lyst med sin frånvaro. Undantaget var vår första match mot AIK.

Backar:
Det räcker inte att ha två eller tre backar med hyggligt defensiva kvalitéer.

Forwards:
Vi har flera duktiga anfallare, men tyvärr, för många som aldrig kom upp i förväntad nivå.


Tränare/Coacher:
Lasse och Peter har skött sig med den äran under en tung säsong. Men de visade redan under grundserien viss handfallenhet i coachandet av laget. Detta har förstärkts under kvalserien då de valt att disponera spelare på ett något oväntat sätt. De har även visat liten, eller ingen, känsla för hur man coachar ett lag i besvärliga lägen under pågående match.

Faktum är att jag personligen tror att vi på grund av detta tappat möjlighet till poäng i vissa matcher.

Juniorer:
Förra säsongen luftade VIK ungefär fjorton (14) juniorer i A-laget under grundserien av allsvenskan. I år har jag sett till, hm, två eller tre stycken! Var det bara Tornberg som ville satsa på framtidens VIK-talanger?

* För övrigt var det inte alls oväntat att AIK slog RBK. När AIK vill kan de spela riktigt bra.

* Att ”knätoffsarna” skulle vinna mot Växjö var inte oväntat. Snarare tvärtom.

Gemensamt för bägge ovanstående lag är att de är lite gramse på VIK som inte slog SSK! Personligen tycker jag att ”som man bäddar får man ligga”! Med andra ord måste varje lag själv vinna de segrar som leder fram till den slutliga framgången!

- Se på SSK. Inte vackert, inte underhållande, men rasande effektivt!