Illa, jag mår illa...

Illa, jag mår illa......

Den gode Magnus Ugglas textrader kommer väl till pass när jag så här i efterhand ska försöka analysera och bedöma vår insats på Hovet under lördagseftermiddagen.

Jag visste att AIK skulle komma ut tufft och hårt i denna match. Jag är även övertygad om att våra tränare, spelare, materialförvaltare och busschauffören visste samma sak. Utan överdrift vill jag nog påstå att alla med minsta insikt i spelet ishockey visste detta. 

Men, vad fan!

Tydligen var denna vetskap något som gått vårt lag fullständigt förbi! Deras uppträdande inledningsvis gav mig känningar av vanmakt, frustration, och ångest av sällan upplevd magnitud. Jag satt stundtals och krampade i soffan så intensivt att hustrun var beredd att ringa 112.

- Men, för i helvetet! försökte jag pressa fram mellan sammanbitna läppar. Dock utan gagn och nytta. AIK tilläts allmänhetens åkning över hela isovalen och roade sig kungligt. 

Plötsligt, mitt i detta förlamade tillstånd som laget befann sig, öppnade sig en dörr, en utväg, en möjlighet att ta sig ur detta komaliknande tillstånd. AIK drog på sig en utvisning och nu fick vi chansen att ta oss in i matchen, få energi, ge oss själva momentum.

Och vad händer? Vi lyckas bränna närmast öppet mål och istället för glädjerus och hopp om livet så barkar det helt åt skogen. En "blindrensning" från AIK:are i egen zon hamnar på bladet på Fredrik Hynning helt fri i mittzon. Hynning som inte rosat isen i tidigare matcher för sitt AIK sätter dock personbästa genom att resolut åka fram till Fransson och skicka upp trissan i nättaket. 

Men, vad fan!

Knappt två minuter senare undrade Patric Blomdahl vad han skulle göra med pucken vid sargkanten i vår zon. "Jag lägger den mot mål", tänkte han, varvid han lyfte en lös puck mot Fransson ur dålig vinkel. Och, se på fan, pucken var tydligen insmord med vaselin då den på ett mirakulöst sätt hittade en väg in mellan(!) Franssons benskydd.

Men, vad fan!

Resten av den första perioden såg ut som början och mitten av perioden. Ett i många stycken helt desorienterat Gulsvart jagade demoner på isen. Demoner i form av AIK:are som såg snabbare, starkare, kvickare, skickligare, och bättre(!) ut.  Självklart får då Marcus Jonsson ett byte, ångar in i vår zon, klämmer upp våra spelare mot sargen, varvid pucken på ett annorlunda sätt studsar, rullar, hoppar, fram till Robin Kovacs som trycker in trissan förbi en skymd Fransson.

- Det var då som min hustru lämnade tillställningen och istället började rota runt i alla lådor med julsaker. "Nu gör jag något roligt istället", sa hon och började damma och feja. 

Själv funderade jag just i detta ögonblick på att konvertera. Till något. Vad som helst. "Varför inte konvertera till grytlapp eller skrivbordsunderlägg?" for genom mitt huvud. 

Under den andra och tredje perioden gjorde Gulsvart att tappert försökt att komma ifatt mot ett AIK som såg allt ängsligare ut för var minut som fortskred av matchen. Självklart ska spelarna, laget, honoreras för att de försökte komma tillbaka efter den genomusla förstaperioden, men, det är då själva den att Gulsvart gav bort matchen inledningsvis...

Varför gick det som det gick och kunde vi gjort annorlunda? Ja, det kunde vi gjort. Enligt mitt förmenande brast det i ledarskapet denna gång. Efter det snöpliga 0-2 målet skulle naturligtvis våra tränare tagit en timeout. Därefter borde givetvis Fransson fått kliva av och Bjurö på. Oavsett om Fransson hade en otacksam uppgift eller inte så hade denna åtgärd skapat ett nytt läge i matchen. Vi hade kanske, säger kanske, fått en välbehövlig omstart i matchen. 

AIK var bra första perioden. Men inte bättre än väntat. Jag är oerhört besviken på att laget, eller tränarna, tillsammans inte hittade en väg ur detta. 

Eftersom ingen avgått, frivilligt eller ofrivilligt, efter denna förlust förväntar jag mig en minst sagt lika ångestframkallande tillställning hemma mot Björklöven på tisdag. Då vi är seriens sämsta(!) hemmalag finns alla förutsättningar till att undertecknad återigen hamnar i ett tillstånd av fullständig vanmakt, orolig mage, stackato-liknande andning samt ögonflimmer under matchens gång. "Var är min medicin"......

Hockey är roligt, eller hur!