Say no more!
I dessa tider av väntan finns det många som önskar sig att det kommer in en spelare i gulsvart som lever upp till rubriken på detta inlägg. Det var länge sedan man såg en sådan spelartyp i vår spelartrupp. Ofta hör man tränarna utrycka, med beundran i rösten, att "han har en riktig vinnarskalle".
Många gånger framställs en person med vinnarskalle som något unikt och positivt men om vi stannar upp en stund och analyserar vad det är för typ av personer som ikläds det epitetet, vad hittar vi då?
I de flesta fall är vinnarskallar stora ”egon” som främst ser till sin egen framgång. Andras väl och ve kommer därmed i andra, eller, rent av i tredje hand. Ett vanligt signum för en vinnarskalle är att han ständigt protesterar mot sin omgivning, ständigt känner sig förfördelad, anar konspirationer bakom varje domslut som går emot, samt alltid högljutt utrycker sin åsikt. Inte sällan hamnar vinnarskallen i handgemäng med motståndare, domare, tränare eller publik. Trots det klarar han sig ofta undan fördömanden genom att någon, se tränaren, hänvisar till att ”han har en sådan otrolig vinnarskalle”, eller, ”han hatar att förlora” som om det skulle ursäkta det osmakliga handlandet.
Efter en förlust kan man ofta se "vinnarskallen" ilsket slå klubban i isen och kasta glåpord efter sina motståndare samt domaren. Kan man inte då dra parallellen mellan ”vinnarskalle” och ”dålig förlorare”? Är det rent av samma sak. Är det oviljan att acceptera en förlust som skapar en vinnarskalle. Eller är han bara rent allmänt en ogin jävel som inte inser sin egen begränsning? Tyvärr faller ofta medias representanter i fällan då de ursäktar dessa idrottsmäns olämpliga uppträdande med hänvisning till att de är ”vinnarskallar”!
Så frågan blir: - Vill vi ha ett lag med dåliga förlorare, eller, ett lag med vinnarskallar?
I de flesta fall är vinnarskallar stora ”egon” som främst ser till sin egen framgång. Andras väl och ve kommer därmed i andra, eller, rent av i tredje hand. Ett vanligt signum för en vinnarskalle är att han ständigt protesterar mot sin omgivning, ständigt känner sig förfördelad, anar konspirationer bakom varje domslut som går emot, samt alltid högljutt utrycker sin åsikt. Inte sällan hamnar vinnarskallen i handgemäng med motståndare, domare, tränare eller publik. Trots det klarar han sig ofta undan fördömanden genom att någon, se tränaren, hänvisar till att ”han har en sådan otrolig vinnarskalle”, eller, ”han hatar att förlora” som om det skulle ursäkta det osmakliga handlandet.
Jämför med en person som blir omkörd på E18, ilsknar till, kör ifatt den omkörande bilen, prejar den av vägen med svåra personskador som följd! Skulle då du, eller rättsväsendet, fria detta handlande med motiveringen att ”han hatar att förlora"! Skulle knappast tro det.
Efter en förlust kan man ofta se "vinnarskallen" ilsket slå klubban i isen och kasta glåpord efter sina motståndare samt domaren. Kan man inte då dra parallellen mellan ”vinnarskalle” och ”dålig förlorare”? Är det rent av samma sak. Är det oviljan att acceptera en förlust som skapar en vinnarskalle. Eller är han bara rent allmänt en ogin jävel som inte inser sin egen begränsning? Tyvärr faller ofta medias representanter i fällan då de ursäktar dessa idrottsmäns olämpliga uppträdande med hänvisning till att de är ”vinnarskallar”!
Så frågan blir: - Vill vi ha ett lag med dåliga förlorare, eller, ett lag med vinnarskallar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar