Ständigt denne Bergenström..

Ibland känns det just så här...

Västerås - Leksand 1-3
Då sitter man här igen och ska försöka summera lagets insats. Ännu en förlust. Ännu en match där vi inte förmår nå ända fram. Ännu en match av kategorin hedersamma förluster. Hedersamma förluster är för övrigt något som likväl kan omnämnas som smärtsamma förluster. 

Inför matchen var jag uppriktigt orolig över att laget inte skulle orka stå emot ett mycket starkt Leksand. Med tanke på lagets insats senaste hemma mot Örebro där vi inledde oerhört blekt var mina farhågor definitivt inte grundlösa. Lägg dessutom till vår relativt sett bleka insats borta mot SSK så förstärktes denna känsla än mer.

Det var med andra ord utan allt för stora förhoppningar jag tog mig ann denna match, via Viasat, då jag inte kunde bevista ABB Arena pga hastigt påkommen magsjuka. 

Första perioden

Matchen blev inte alls som jag förväntat mig. Visserligen började Leksand sin vana trogen att valsa runt i vår anfallszon. Dock utan att få till riktigt avgörande lägen. Backar och målvakt kunde hålla undan, med viss möda. Själva stack vi upp då och då och försökte skapa lite tryck men utan större framgång. Istället lyckades vi tappa pucken vid fel linjer, gång på gång, och bjöd därmed Leksand på bekväma spelvändningar. Trots det lyckades vi, en aning överraskande, ta ledningen genom fint spel av Marklund och Fryklund. Den senare fick pucken serverad mitt i slottet och hängde elegant in 1-0. Det var "Bulan-klass" på det avslutet!

Efter det fortsatte spelet att bölja fram och tillbaka utan att något  lag fick riktigt tryck i anfallszon. Jag fick en känsla av att Gulsvart var på väg att komma in ordentligt i matchen då man allt mer fick stopp på Leksands offensiv. Självklart kommer då kallduschen. En tekning förloras i egen zon, pucken rullar sakta ut till Leksands Johan Svedberg , skott och skymning framför Lars Johansson, och kvitteringen var ett faktum.

- Är det något som vi är riktigt dåliga på så är det just tekningar. Vi bjuder därmed våra motståndare enkla lägen till avslut i vår egen zon. 

- Leksand har fler skott på mål i perioden men chansmässigt jämnt.

Andra perioden

Gulsvart genomför denna period på ett berömvärt sätt. Vi trycker tillbaka Leksand som har svårt att hitta spelvägar framåt. Historien från tidigare matcher denna säsong upprepar sig dock. De riktigt fina chanser vi vaskar fram resulterar i intet pga mycket svaga avslut. Vid tre-fyra tillfällen finns ypperliga lägen att hänga in trissan men det vill sig inte. Egen oförmåga förhindrar oss att få matchbilden med oss. De enstaka gånger vi verkligen får pucken på mål står Leksands målvakt, Oscar Alsenfelt, upp på ett mycket inspirerat sätt. 

Trots ett ganska stort spelövertag under perioden slutar den på samma nesliga sätt som period ett. Leksand kliver fram, duttar lite med pucken, och lyckas därmed smyga sig förbi vårt försvar som inte anar oråd i tid. Plötsligt dyker han upp, Jens Bergenström, som gubben i lådan och vispar in 2-1 till Leksand! Det målet såg jag aldrig komma! Tycker det var riktigt fult gjort av Leksand att smyga sig fram till målet på detta vis...

Perioden avslutas med en dråplig(!) situation. Michael Raffl i Leksand chippar ut pucken över egen blå linje och stormar efter. Vår David Lundbohm bestämmer sig plötsligt(!) för att spela fysiskt. Något han inte gjort vid något tillfälle tidigare denna säsong. En kollision senare får Raffl linka ut med en rejäl smärta i ett knä. Lundbohm utvisas för knätackling. Men inte nog med det! In på isen kommer då Viktor Mårtensson och börjar bjäbba med en Leksandsspelare. Detta renderar honom 2+2+game! Jag gillar verkligen Viktor Mårtensson då han står upp för laget, men vad fan! Detta tilltag kunde sänkt hela laget! Tid kvar på perioden då allt detta hände, en sekund! 

- Vi vinner perioden spelmässigt men Leksand gör målet. 

Tredje perioden

Gulsvart försöker, och försöker, och försöker men det vill sig inte. Leksand är grymt starka i defensiven och bjuder inte på mycket. När de väl får tag i pucken lyfter de bara ut. Inga krusiduller. Enkelt och effektivt. Jag räknar till två snuskigt bra målchanser där pucken borde gått in:

- Ett skott tar på Oscar Alsenfelt, studsar ned i målgården och pucken glider mot mållinjen. Då dyker en skridsko upp, tillhörande en ovetande Alen Bibic, ändrar riktning på puckens bana, och chansen är borta!

- Skott och retur från Oscar Alsenfelt. Fram störtar Santorelli, tappar balansen, man lyckas träffa pucken liggandes på isen. När pucken är några centimeter från mållinjen vid vänstra stolpen skickar målvakten ut sin längsta tånagel och lyckas få pucken i stolpen!

På slutet tas Lars Johansson av isen och vi försöker med sex man på isen. Ett hedervärt försök som dock inte mynnar ut i annat än att Michael Raffl kan fastställa slutresultatet till 1-3.

- En period där vi försökte anfalla och Leksand bara ville stänga. Med mer skicklighet hade vi kvitterat. 

Summering:

- Man kan prata om tur och otur när man förlorar. Man även prata om förmåga kontra oförmåga. Idag var skillnaden mellan lagen mer förmågor än otur. Leksand var lite skickligare i flera avgörande moment. Därför vann de matchen. De försvarade sig bättre, hade en hetare målvakt, tekade bättre och inte minst, de satte sina chanser.

- Vi förlorade matchen mest på grund av vår oförmåga att utnyttja målchanserna samt ett fullständigt uddlöst powerplay. 

- Jag vill trots detta ge en stor eloge till hela laget som verkligen försökte, och försökte in i det sista. Spelarna ska inte känna någon skam efter denna insats. Alla visade stort hjärta och brann verkligen för uppgiften. 

- Nästa inlägg kommer handla om hur vi ska besegra Leksand! Jag har nämligen lösningen..

Krossa Leksand!