Kvalet är över - nu väntar kvalet!

Karlskrona - Västerås 2-4

Ungefär så kan man rubricera ett inlägg om man vill göra sig märkvärdig. Anledningen? Jo, det har varit en kvalfylld tid som nu fick ett positivt slut i och med den härliga segern borta mot Karlskrona. Allt sedan Gulsvart började rada upp segrar i slutet av serien har man funderat, och lidit alla helvetes kval. Vis av tidigare års bakslag fanns hela tiden rädslan att det inte skulle räcka ända fram - denna gång heller. Rädslan fanns att vi åter skulle snubbla till och tappa bort chansen. Och visst snubblade vi till. 

I matchen hemma mot Örebro kom den lilla dipp vi supportrar fruktat. Gulsvart gjorde i många stycken en bra match men det lilla extra fanns inte där. Det var som om spelarna, för första gången, verkligen började tänka på matchens betydelse. 

- Plötsligt kom insikten om matchens oerhörda betydelse för dem själva, för förening, publiken, supportrar och bidrog till att lägga sten till börda. Nu handlade det inte bara om tre poäng. Nu handlade istället om att tillgodose en hel stads efterlängtade törst på sportslig framgång...

Vi fick därmed lida ännu en tid, lida mer kval, innan saken reddes ut på bästa sätt genom en seger borta mot Karlskrona. Att följa den matchen via TV-bilder var även det oerhört kvalfyllt. Undertecknad kramade en kudde hårt, hela matchen, och kallsvetten började rinna i panna och armhålor när Karlskrona reducerade till 2-3 i mitten av den tredje perioden. Då, just då, dök det upp bilder i mitt inre som fick mig att rysa. Under några fasansfulla minuter hann det passera revy ett antal scenarier där uppgivenhet och hopplöshet draperade väggarna. Trötta och besvikna spelare som modlöst försökte förklara vad som gick fel, hur de kunde tappa matchen! Sammanbitna ledare som slokörat förklarade att "det bara var att bita i det sura äpplet" och gå vidare. Ny match nästa vecka, typ!

Men så, mitt i denna ångest, denna svettdrypande krampaktiga slutfas av matchen, kom så förlösningen i form av David Lundbohms mål fram till 4-2. Kom på mig själv med en riktigt djup suck av lättnad. Det tog fram till slutsignalen innan det riktigt gick in. Vi hade klarat det? VIK hade tagit den efterlängtade klivet ut ur bakvattnet och bevisat för alla belackare att de ville, att de vågade, och att de kunde.

Att försöka göra någon analys av matchen låter sig inte gärna göras. Den här gången handlade det om att gå ut som ett lag och vinna som ett lag. Det handlade om att alla spelare gjorde allt i sin makt för att ta de poäng som behövdes. Sättet, medlet för att uppnå målet, var underordnat. Alla spelare var lika viktiga, allas insats lika värdefull, och äras skall de som lag, som kollektiv, som grupp. 

Ett stort Grattis till ALLA spelare i laget som bidrog till att vi Västeråsare återigen kan känna stor stolthet över att idrottslag från staden...

Passar även på att gratulera Joakim Fagervall och Jens Hellgren till ett fantastisk lagbygge. I ärlighetens namn trodde jag inte dessa herrar hade förmågan. Så fel, så otroligt fel, jag hade...