Eftertankar

Gurkburken?

Det har nu gått knappt ett dygn sedan vår seger borta mot Rögle. Tre poäng bärgades och alla nöjda. Så långt allt väl men nu, med lite mer distans, kan man fråga sig vilket värde denna seger hade! Var det vi som var bra eller våra motståndare som var dåliga, led av prestationsångest?

En sak kan vi slå fast omgående. Att vinna är bra - alltid - oavsett motstånd. Att vinna ger trygghet till laget och  en bekräftelse på att man gör saker rätt. Ett kvitto på att den taktik, den matchplan, man lade upp kunde genomföras på ett bra sätt. Denna insikt göder självförtroendet och blir därmed en positiv grogrund inför nästa uppgift, nästa match, och nästa motståndare. Nu måste denna framgång med dess positiva effekter förvaltas på bästa sätt. Det är nu inställningen, ödmjukheten, sätts på prov. Här gäller att fortsätta på samma tålmodiga sätt och vara lika noga med de små små detaljerna i varje byte. Inte låta framgången berusa och glömma bort det hårda jobbet. 

Rögle har haft en miserabel säsong i ES. Lagbygget har varit ifrågasatt och det med all rätt. De har haft stora problem med sin defensiv hela säsongen och offensiven har mest lyst med sin frånvaro. De spelare som värvats för att leda laget har floppat rejält. Det är med andra ord ett hårt prövat, och sargat, Rögle som denna gång deltar i Kvalserien. Ett lag som  knappt minns hur de gjorde för att vinna en match. Än mindre hur en seger kändes!

Detta Rögle ställdes mot ett Västerås som avslutade seriespelet genom att vinna nio av tio matcher. Därav åtta raka matcher utan förlust. Ett lag fyllt av självtillit och vinnare mötte ett lag bestående av - förlorare. Inte konstigt då att matchen utvecklades som den gjorde.

Gulsvart tog helt enkelt tillfället i akt att spela hem tre poäng mot ett, till stora delar, handlingsförlamat Rögle BK. Jag väntade, och väntade, och väntade på att Rögle skulle vakna till, komma ur ångesten och börja spela just den fartfyllda ishockey som tog dem till ES förra säsongen. Men min väntan var, lyckligtvis, förgäves. Rögle fick aldrig möjligheten till att ta kommandot. Fick aldrig något "momentum" till sin fördel. Inte ens deras hemmapublik kunde väcka dem till liv.

Frågan är då, ganska självklart, om det var vi som gjorde Rögle dåliga? Svaret är inte alldeles självklart men till stora delar får vi ta på oss skulden(!) för Rögles bleka insats. I takt med att Rögles anstormning uteblev växte självklart tuppkammen på våra egna spelare. De insåg att "motståndarna inte var så märkvärdiga" och spelade bara på som de gjort den senaste tiden. Så enkelt kan det vara ibland. 

Rögle fick på något sätt aldrig chansen att börja dominera matchen. Visst försökte de stundtals men deras attacker var oftast ack så uddlösa. Jag saknade spelare i Rögle som tog tag i matchen. Den ende som utmärkte sig var Juhamatti Aaltonen. Men även han försvann ju mer matchen led. Var var Mike Iggulden ,Mathias Tjärnqvist, Ted Brithén och Dennis Everberg? Meriterade och namnkunniga spelare som inte gjorde någon i hemmapubliken glad! Var är Mikael Gath?

Vår framgång i gårdagens match byggde sannolikt på lika delar egen styrka som motståndarnas svaghet. Vi tog chansen, kort sagt, och vi behöver inte skämmas ett dugg för det. Skämmas ska däremot Rögle göra. De har allt lite att fundera på inför sitt möte med SSK på bortaplan. 

Ska jag lyfta fram något som var dåligt, riktigt dåligt, av oss i matchen så var det alla förlorade tekningar. Där måste vi bli betydligt bättre.

- Dessutom förväntar jag mig mer av Eric Johansson!

Krossa Leksand!