20 februari 2010

Längdhopp i OS


Anja?

Ja, jag är en storkonsument av OS. En fantastisk tävling där man får ta del av en mängd udda men ack så TV-mässiga grenar inom vinteridrottandet. Vår egen Anja Persson har bidragit starkt till detta genom sitt fenomenala längdhopp i störtloppet häromdagen. För mig är det obegripligt att:

- jäntan reste sig så snart efter kraschen..
- hon överhuvudtaget kunde stå på benen..
- hon funderade på att tävla dagen efter..
- hon körde ett nytt störtlopp - i samma backe - dagen efter..
- hon gick i mål..
- hon körde slalom och lyckades ta ett brons i denna kombinationstävling!

Varför är jag då så euforisk över denna bedrift? Jo det ska jag säga er alla. Att ramla som Anja gjorde är ingen promenad i parken. Har någon av er överhuvudtaget varit i närheten av de farter som hon hade nedför backen då olyckan var framme? Självklart har ni det men då sittandes bakom ratten i en bil utrustad med bälte och krockkuddar!

Har ni stått på ett par skidor i samma hastighet som ni färdas på en motorväg i bil?

Nu ska Bloggen avslöja en sak. Jag har åkt fort som faen utför en backe ståendes på  ett par skidor och vet vad hög fart har för inverkan på det mänskliga psyket. Man blir minst sagt skitskraj! Denna händelse inträffade för ganska många år sedan uppe i Åre. Tillsammans med goda vänner besöktes denna skidmetropol och dagarna användes till att åka utför. En dag fick vi möjlighet att prova på att åka riktigt fort. I en nedfart fanns ett speciellt spår att åka i. Det var riktigt brant. Vill minnas att backens namn var Getbacken! Bara en sådan sak. 

I backen hade det monterats upp teknisk utrustning för att mäta den åkandes fart. Snabbast ned under dagen vann någon form av pris. Självklart skulle detta provas och man ställde in sig i ledet av "tävlande". Snart nog blev det min tur. Det blev till att fälla ned visiret, bita ihop, och kasta sig ut över avgrunden. Redan efter några sekunders åkning insåg man att detta var nog inte någon klok idé. När fartvinden började slita i kläderna, skidorna tenderade till att dra åt alla håll, skakningarna fortplantade sig från pjäxor upp i gommen, då kände man sig minst sagt - liten! 

Slutligen susade man förbi mätinstrumenten och kunde lyckligt, samt helskinnat, påbörja inbromsningen i slutet av backen. En minst sagt omskakande upplevelse som satte djupa spår i psyket. Jag kan lugnt säga att i fortsättningen undvek jag liknande utmaningar. En gång fick räcka. Efter den upplevelsen nöjde jag mig med att kryssa ned för backarna med stor värdighet och elegans. Hur fort hade jag då åkt? Tja, 48 km/timmen! 


Ur det perspektivet inser jag att det Anja gjorde var en bragd och inget annat. Hon kraschade faktisk i en hastighet överstigande 100 km/timmen. Sug på den ni! 100 km i timmen och sedan krascha nedför en isig backe iförd ett nattlinne - typ! Fy fan vilken tjej! 

Bragdguldet till Anja - ta mig fan!

[Uppdatering: Hade angett fel hastighet i hastigheten - skrev 68 - ska vara 48! Men fort gick det..]

1 kommentar:

  1. Hmm..kan meddela att krocka i 30/kmh är likställt att ramla handlöst i golvet från en vanlig stol utan att ta emot sig. Prova vetja, den som inte tror det.

    SvaraRadera