Utveckling eller avveckling..

Bloggen funderar och spekulerar - men om vad?

Bloggen har funderat en tid över hur det ser ut, egentligen! Tänker då på idrottsaktiviteter i allmänhet och ishockeyklubbar i synnerhet. Som förälder till fyra nu vuxna barn har jag en viss insikt och erfarenhet av de möjligheter och förutsättningar som finns i vår kommun. Då jag själv bott i Västerås sedan ung skolålder kan jag även referera till de förutsättningar som fanns för mig, när jag ville utöva olika sporter.

60-talet

Min egen idrottsbakgrund är ganska normal. Det var fotboll, bandy och ishockey som dominerade. Lätt att utöva då tillgängligheten var stor. Allt man behövde var att snöra på sig skorna, eller skridskorna och ge sig ut på närmaste spelplan. Det dominerande inslaget av idrottsutövning under min uppväxt var nämligen - spontanidrotten! För att utöva sin passion för någon idrott behövdes inte någon koppling till föreningslivet. Det var bara att köra på med kompisar. Varje vardag, varje helg, utövade vi denna form av idrott tills mörkret lägrade sig eller strålkastarna släcktes. 

För mig blev naturligt att kombinera spontanidrotten med den organiserade som erbjöds i föreningslivet. Dock tyckte jag alltid mer om att själv bestämma vad jag skulle utöva och när. Plötsligt kunde jag och mina kompisar snöa in på tennis eller pingis. Inget problem. Bara att ta lämplig racket, sedan iväg och spela. Planer fanns överallt och pingisbord hittades både i skolan och i källare eller garage. 

Kort sagt var det oerhört enkelt, och okomplicerat, för mig att utöva det jag kände mest lust till för tillfället. Det var alltid r o l i g t. Det var aldrig ett m å s t e. Ur denna spontanidrott kunde sedan föreningslivet plocka de utövare som visade upp någon form av talang för att sedan förädla dem under mer organiserade former. Och talang, det kan jag lova, fanns det på många händer och fötter hos alla dessa barn som deltog "bara för att det var kul".

Tilläggas ska att under min tid fanns inte på kartan att föräldrar skulle delta, skjutsa, eller bära våra väskor. Istället cyklade vi till alla träningar, vår, sommar, höst och vinter. Inget konstigt med det, tyckte vi!

70-talet

Om vi flyttar fram lite i tiden, cirka 10-15 år, så skedde en förändring väldigt snabbt. När min yngre bror anmäldes till VIK:s hockeyskola, i början på 70-talet, förundrades jag över hur mina egna föräldrar plötsligt började engagera sig i sitt barns utövande! Morsan packade väskan, farsan bar den, och min bror fick skjuts till träningar. 

- Varför gör ni på detta sättet, undrade jag? Jag som aldrig sett röken av denna support!

- Det är viktigt att föräldrar engagerar sig, svarade morsan! Men "Hallå!" ropade jag och pekade på det faktum att jag själv minsann fick klara mig helt på egen hand!

Jag fick aldrig något vettigt svar, eller en bärande förklaring, för denna nyordning. Kanske hängde det ihop med att föreningar i allt större utsträckning strävade efter att få med föräldrar i verksamheten. Jag upplevde mina föräldrar som "dumma idioter" som plötsligt gjorde avkall på det som jag ansåg självklart. Att man redan som barn tar eget ansvar. Det hade jag fått lära mig, minsann, av samma föräldrar!

- Var det här som curlandet av våra barn tog sin början?

Min bror, föresten, var rätt seg i utvecklingen men var av ett segt virke. Trots uselt hanterande av hans utveckling av tränarna i laget hängde han med upp till J16. En sak som förvånade mig då var den minimala träningsdosen. De tränade bara två gånger per vecka, på is, när han var 7-10 år. Själv, när jag spontanidrottade, körde säkert två-tre timmar på is - varje dag - hela vintern! Jag förstod ingenting, helt enkelt! Lite kuriosa är att han under fyra år hade Curt Lundmark som tränare....

Man kan sammanfatta 70-talet med att föräldrar allt mer blev involverade i sina barns idrottsutövande och att under den tidsepoken avtog spontanidrottandet. Dessutom infördes "curlandet av egna barn, på agendan.

90-talet

Nu hoppar jag fram i tiden och landar i början av 90-talet. Nu står jag där själv med barnsben runt fötterna. Barnen är villrådiga och fyllda av "spring i benen". Ett tillstånd som stundtals upplevdes rent av störande.

- Gå ut och spela fotboll, röt man i  för döva öron!

- Fotboll, svarade de små och såg oförstående ut!

- Jag vill spela dataspel, sa grabben

- Jag vill se på film, sa ena dottern.

- Jag vill ha en häst, sa den andra dottern!

Pappan i huset, jag, visste dock på råd och fick med lite lock och pock först den ena sedan den andra dottern att intressera sig för - fotboll. Priset jag fick betala var ett eget stort engagemang. Jag fick helt enkelt bli en del av föreningen. Aktivera mig själv. Gå tränarutbildningar. Sedan var döttrarna rökta! Det allmänna intresset för spontanidrott upplevde jag vid denna tid vara både dött och begravet. Sällan man såg barn i området som rullade boll, åkte skridskor, eller utövade annan form av spontanidrott. Allt fler barn blev istället mer och mer fängslade av den digitala värld som nu börjat visa sitt fula anlete. Små barn började plötsligt fokusera på andra värden. Saker som var viktiga för dem. En sådan sak var - mobiltelefonen. En annan spelkonsolerna eller datorspelen. 

- Och, ja! jag fortsatte med den curling som jag bannade mina föräldrar för

Självklart anammade föräldrarna denna nya teknik till sin egen fördel. Om man köpte en mobil, eller en dator, så blev barnen lugna nöjda och - tysta! De satt då så fint och snällt med sina digitala verktyg och "lekte" med kompisar.

- Det är bra med datorn och spelen för då vet man var man har grabben, kunde förälder uttrycka! För att göra en återkoppling till min egen uppväxte:

1968

- Var är grabben?

- På fotbollsplanen, förstås!

- Bra! då vet jag var han är,

1992

- Var är grabben?

- Vid datorn, förstås!

- Bra! då vet jag var han är.

Med andra ord vill jag påstå att passiviseringen av våra barn påbörjades i början av 90-talet. Vikten av att ta del av den nya tekniken, att lära sig och hänga med, fick en sidoeffekt som vi inte alltid lyfter fram. Utan tvekan tillgodogjorde sig mina barn kunskaper som jag aldrig själv fick under min uppväxt. Frågan är dock till vilket pris? Vad gick mina barn miste om. Vilket pris fick det betala för sina föräldrars strävanden att digitalisera hemmet?

Nu ska erkännas att mina egna barn, speciellt mina döttrar, inte är något bra exempel på den passivisering jag försöker lyfta fram. De var oerhört aktiva med det mesta och mycket av min tid som förälder användes till att planera, sköta logistiken. Mycket skjutsande blev det till fotboll, friidrott och stall. Grabben, däremot, fastnade som ett ankare i dataspelsträsket! Så kan det gå....

2000

Nytt tidshopp och vi är nu framme på 2000-talet. I var mans hem finns numera datorer. Internet är ett verktyg som kan användas av en stor del av befolkningen. Nu behövde man inte längre gå utanför dörren för att kunna hålla kontakt med nära och kära, vänner eller ovänner. Utbudet av "roligheter" ökade i kvadrat för varje år. 

- Varför gå på bio när man kan tanka hem? 

- Varför gå på ishockey när man kan "streama". 

- Varför träffa folk när man kan "skypa"? 

- Varför besöka vänner när man har Facebook?

Den påbörjan av passivisering som jag noterade redan under 70-talet har idag nått fram till oanade höjder. Det började med att aningslösa föräldrar började bära barnens träningsväskor och det slutar med, ja vad? Som bekant arbetar jag sedan fjorton år tillbaka som lärare uti skolor. Utan att ta till överord har jag en väldigt bra insikt till hur barn idag ser på sin situation. Barn är inte dumma. Barn är faktiskt väldigt kloka. Rent av smarta, kan jag med fog påstå. Barn lär sig väldigt snabbt hur de ska utnyttja vuxenvärlden till sin egen fördel. Mycket handlar om att "komma undan". Barn är många gånger mästerliga på att förhandla med sina föräldrar. Så illa är det, ur ett föräldra- eller vuxenperspektiv.

Ett mycket stort problem, som jag upplever med många unga idag, är oviljan att utsätta sig för träning. Att träna upplevs som något mycket provocerande. Att "träna" glosor eller "träna" fysiskt likställs. Begreppet "träna" kopplas i deras värld till något arbetsamt, något som tar deras tid i onödan, och helst bör undvikas. Många barn av idag vill ha snabba belöningar, snabb utveckling, men helst utan en egen insats. Det finns en vanföreställning att "bara barnen går på lektioner" så kommer de att lära sig. Det är lika naivt som att påstå att "bara barnen går på träningen" så kommer de bli duktiga fotbollsspelare! Mig veterligen har ingen, ännu, blivit en bra fotbollsspelare enbart av att gå på träningen! Det är först när barnen d e l t a r i träningsmomenten som en utveckling sker. Detta oavsett om det gäller att lära sig multiplikationstabellen eller slå frisparkar i fotboll. Barnen måste inse att det är den e g n a arbetsinsatsen som avgör om de kommer att lyckas.

Nu ska jag försöka sy ihop detta inlägg och på något sätt koppla mina tankar till dagens idrottande i allmänhet och Svensk  ishockey i synnerhet. 

Rekryteringen

Att bedriva föreningsverksamhet på elitnivå idag är bekymmersamt. Verksamheten utsätts för enorm konkurrens i alla led. Inte nog med att allt färre barn har möjlighet, eller ens intresse, att utsätta sig för den fysiska ansträngning som krävs, det är dessutom väldigt dyrt för föräldrar att ställa sitt barn på isen. Beräkningar visar att det är lika dyrt att utöva ishockey som att - rida. Som förälder till två döttrar vilka varit hästtokiga kan jag intyga att det är v ä l d i g t kostsamt. Lägg därtill alla lockelser som den digitala världen utgör och som ständigt ligger endast ett "klick" bort.

Publiken

Hur ska man locka en ny ung generation åskådare till arenorna? Min upplevelse är att den publik som besöker ABB Arena är en åldrande publik. Kärnan, stommen, består av samma personer som gick till hallen redan på 80-talet. Med internet, bredband, Viasat väljer idag många att stanna hemma. Matchen visas ju i alla fall. Dessutom kan den som vill följa KHL, NHL, eller Premier League, La Liga, Franska ligan, Spanska ligan,Tyska ligan i fotboll som exempel. 

- Var är den nya generationen som ska fylla på underifrån? 

Sponsorer

Alla föreningar vill ha sponsorer. Helt naturligt. Men vad kan en ishockeyklubb erbjuda som motprestation? Många företag i Sverige, speciellt de större, har sina viktigaste marknader i helt andra länder. Vi lever i en Global tid. Hur får ABB  tillbaka sin sponsring av ett lokalt hockeylaget? Hur många kineser eller indier ser Västerås spela, som exempel? 

Kommunstöd

En del föreningar väljer denna väg. De lierar sig med sin kommun och försöker leva i en form av symbios. "Går det bra för laget så går det bra för kommunen", tycks tanken vara. "Man vill sätta kommunens namn på kartan", eller "sola sig i glansen av ett lags prestationer". Jag själv är väldigt skeptisk till en sådan ordning. Låt vara att pyttesmå kommuner på landsorten känner att behov av detta. Det kan jag ha förståelse för. Vi får dock aldrig glömma att de medel som en kommun skjuter in i form av stöd naturligtvis tas från annan verksamhet. Att påstå annat är bara gallimatias. 

- Hur många av de föreningar som åtnjuter kommunstöd, i någon större omfattning, kan idag redovisa stora sportsliga framgångar?
- Hur många kommuner som stöder sina Elitlag kan påvisa nyttan med sitt ekonomiska engagemang?

Nej, säger jag till att kommuner ska medfinansiera elitverksamhet, i någon form!

I min värld ska en kommun tillse att det finns förutsättningar för alla att delta i någon form av fysisk aktivitet. Detta sker genom att man stimulerar ungdomsverksamhet med aktivitetsstöd, håller med funktionella hallar, träningsplaner, fotbollsplaner etc. Det finns väldigt få skattebetalare som ondgör sig över en sådan ordning. Ur denna fungerande basverksamhet ska vi utveckla våra talanger till att ta klivet in i olika former av elitverksamhet. 

Elitverksamhet

Elitverksamhet, anser jag, måste alltid vara självfinansierad. Föreningar som eftersträvar att arbeta på elitnivå måste själva arbeta för att skapa dessa förutsättningar. Kan man inte det, ja, då har man inte rätt förutsättningar och får ägna sig åt annat. En del i detta är att få sponsorer. Har man en bra produkt, gärna med lokala förmågor, är möjligheten större att företag på orten vill vara med. Men mest av allt handlar det om att ha en bra produkt. Det är bara att se till sig själv och egna konsumtionsvanor. Om valet står mellan att köpa en bra produkt - eller en dålig. Vad väljer du?

Sist men inte minst. 

Det finns säkerligen supportrar till lag som tror att ett fotbollslag, eller ishockeylag, äger en sådan stor dragningskraft att man till viss del kan förvänta sig en viss inflyttning till orten. Ett friskt kapitaltillskott för kommunens magra kassa, typ. Detta skulle, enligt samma resonemang, vara ett incitament till kommuners vilja att ösa pengar över sina lokala lag.

Så det det naturligtvis inte! Undersökningar visar med all tydlighet att frågor som boende, barnomsorg,skola, sjukvård, äldrevård äger betydligt högre dignitet. En välskött och välmående kommun med balanserad ekonomi utgör den allra största av dragningskrafter. Om sedan en del av de inflyttade kommer hålla på stadens ishockeylag finns inget fog för, men man kan alltid hoppas!

Ett förunderligt långt inlägg. Om du som läsare begriper vad jag egentligen försöker lyfta fram och belysa vore jag tacksam för en vägledande kommentar...

Ha det gott!

Några reaktioner över mina tankar och funderingar! 

Är öppen för flera tankar och reflektioner!