Djurgården - Västerås 3-2 (str)
Tänk så tomt det blev, livet, när hockeyallsvenskan tog sig ett litet speluppehåll. Antiklimax, på något sätt. Först en tuff, stundtals dramatisk, och emellanåt välspelad match på Hovet mot anrika Djurgården där vi föll på straffar. Sedan en lång, lång, lång väntan på nästa match, nästa urladdning. Ska det behöva vara på detta sättet?
Matchen mot Djurgården på Hovet hade flera ansikten. Till en början en ganska lugn tillställning där lagen mest åkte omkring och undvek att göra fel. Sedan en mellanperiod där Gulsvart började spela allt mer ishockey och något slumpartat(!) fick med sig en tvåmålsledning. Slumpartat ur det perspektivet att vårt 2-0 mål föregicks av mystiska och oklara omständigheter. Dessutom fick Djurgården en kvitteringspuck, till 1-1, bortdömt. För första gången på mycket länge hade vi både Fru Fortuna och Herr Randig på vår sida. En mycket angenäm känsla. Faktum är att vi kunde ha stängt matchen i slutsekunderna av andra perioden. Luca Caputi valde dock att lägga pucken i målvaktens högra stolpe istället för in i målet. Hade 3-0 trillat in till oss där hade nog matchen varit vunnen.
Andra perioden på Hovet var ur ett Gulsvart perspektiv riktigt bra. Inte briljant, inte bländande, men ett rejält dagsverke.
Inför sista perioden siade jag om att "nu skulle nog domaren ge tillbaka". Ge tillbaka lite av den fördel som vi innehaft tidigare under matchen. Och visst blev det så. All skuld ska inte läggas på domaren då vi själva bidrog med både en och två, kanske tre, klantiga ingripanden som gav Djurgården chans till spel med mer manskap på isen. Den mest klantiga utvisningen stod nog Mikael Fryklund för om man nu ska rangordna klantigheten.
DIF ångade på på i anfall efter anfall och det var mest en tidsfråga innan reduceringen skulle komma. En reducering som kom lite väl snabbt genom Henrik Erikssons klubba. En förlupen puck framför mål, ett litet senfärdigt ingripande av backarna, och pucken trycktes in bakom en hjälplös Jonas Fransson.
Självklart gav detta Djurgården extra energi och de kunde senare stänka in en puck i powerplay och därmed få momentum i matchen. Som tur var verkade Djurgårdarna rätt nöjda med att gå ikapp och båda lagen tycktes mest bevaka sin poäng fram till slutsignalen och ett väntande spel i sudden.
Inget mål i sudden och matchen gick till straffläggning. Denna gång hade varken Tony Romano eller Luca Caputi någon ordning på sina avslut. Den tredje straffläggaren har jag i skrivande stund glömt. Men var inte det Kinisjärvi? Nåväl. Tre straffar, tre bomskott, och Djurgården kunde ta hem bonuspoängen.
Summering:
- En helt ok insats på bortaplan mot ett spelskickligt Djurgården. Med lite bättre disciplin i sista perioden kunde vi kanske klarat av Djurgårdens anstormning. Nu fick laget slita väldigt mycket i bp och orkade inte riktigt stå emot. Men som helhet en klart godkänd insats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar