Äntligen lite fart...

Från buse till - lirare!
Bild @Lyckedahl.se

Västerås - Karlskrona 3-1
Kul, kul. Äntligen en match där hemmalaget kommer ut på ett riktigt bra sätt. Så bra att det gav utdelning i en handfull hyggliga chanser samt ett mål fram till 1-0 inpetat av Marcus Jonsson. Där tyckte Janne Karlsson, tränare i KHK, att det var dags att ta en timeout. Inte vet jag vad som sas i denna timeout men KHK såg fortsatt rådvilla ut på isen och fick fortsatt inrikta sig på försvar. När knappt halva förstaperioden spelats hade Gulsvart skaffat sig en behaglig tremålsledning. En mycket annorlunda upplevelse för oss på läktaren denna säsong. Det närmaste vi varit en sådan utdelning på hemmais denna säsong var i matchen mot BIK Karlskoga där vi hade 2-0 efter knappa fem minuter.

Målet fram till 2-0 var en liten luftpastej, signerad Jonas Emmerdahl, som knäppte iväg ett skott från blålinjen. Tack vara spelare  i skottlinjen såg inte KHK:s målvakt pucken som snyggt landade invid bortre stolpen. Ett "tyst" skott som ställde Galbraith. Det lönar sig att skjuta Jonas...

Målet fram till 3-0 var lite av en upprepning på målet av Jonas Emmerdahl men denna gång var det Andreas Lindh som skyfflade iväg pucken från backplats och fick se den singla in vid samma stolprot som vid 2-0. Detta skott var hårdare men borde i sanningens namn inte gått in med en mer alert målvakt. Patrick Galbraith han helt enkelt inte med att flytta över och täcka sin vänstra stolpe. Till hans försvar kan sägas att det var en klockren vunnen tekning av Filip Sandberg till back som snabbt skickade vidare till Andreas Lindh. Det blev därmed en väldig lång förflyttning för målvakten och denna gång var han för sent ute.

Enda plumpen i den första perioden var sista tio sekunderna. Ja, man kan säga att det var enda gången på hela matchen som laget slappnade av för mycket. Mot ett lag av KHK:s kaliber, med många duktiga forwards, får man inte bjuda ens lillfingret. En förlorad sargduell vid anfallande blå, ett lite taffligt spel av backarna, och genast sågade sig KHK igenom vårt försvar och hängde elegant en reducering till 1-3.

Där och då fick jag lite dåliga vibbar. Fram till reduceringen hade KHK inte skapat en enda vettig målchans. Skulle denna reducering ge luft under vingarna för KHK inför fortsättningen? Lyckligtvis var denna oro helt obefogad denna kväll och Gulsvart fortsatta att ha god kontroll på matchen även i den andra perioden. Visst kom KHK upp i en del anfall men lyckades sällan komma fram till riktigt vassa avslut. Den andra perioden slutade mållös trots att det kunde blivit något mer mål framåt. Men Patrick Galbraith kom tillbaka stort efter de insläppta målen i första perioden och gjorde många fina räddningar.

Den sista perioden blev en relativt enkelt transportsträcka fram till slutsignalen. Under matchens sista tio minuter lyfte KHK upp spelet och gjorde ett ärligt försök att gå ifatt. Men som tidigare under matchen hade de denna gång fasligt svårt att komma in framför mål. De allra flesta avslut var tämligen harmlösa och Jonas Fransson behövde inte stå på huvudet för att laget skulle kamma hem tre poäng denna kväll. 

Powerplay

Det finns många positiva saker att lyfta fram efter denna match. En sådan är självklart spelet i powerplay. Visserligen lyckades vi bara peta in ett mål på fyra(!) powerplay men spelet! Vilken otrolig skillnad i spelet! Plötsligt vågar, och kan, spelarna skicka pucken mellan sig med både bravur, finess och precision. Laget skapade mängder med fina avslut i varje powerplay och det var bara Patrick Galbraiths inspirerande spel mellan stolparna som förhindrade en bättre utdelning.

Forcheckingen

Äntligen lyckades laget med det man försökt med så länge, utan att lyckas. I matchen mot KHK fungerade den höga press som måste till mot ett lag som vill göra snabba omställningar från försvar till anfall. Nu synkade det. Alla spelarna på isen agerade som en enhet, gav understöd åt varandra, och kunde gång på gång sätta stopp på KHK:s anfallsförsök. Härligt att se!

Offensiven

Med tre mål i ryggen var det som om många spelare slappnade av. Man höll inte längre lika krampaktigt hårt i klubban. Passningar kom i rätt ögonblick, ofta mitt på bladet, till spelare med fart. Plötsligt vågade fler slå en "svår passning" istället för att säkerhetsspela, alibispela. Riktigt roligt att se. Att dessutom fler spelare som tidigare haft svårt att få till det spelade på en högre nivå var mycket glädjande. Tänker på en spelare som Kenneth "Bacon" Bergqvist som med rätta fått en hel del kritik denna säsong. I matchen mot KHK såg han piggare ut än på länge.

Matchens stora positiva överraskning - Viktor Mårtensson

Nu får våra importer, och matchens målgörare ursäkta, men vad fan! I mina ögon var matchens lirare Viktor Mårtensson. Vad har hänt? Karln flyger fram på isen, dribblar, fintar, spelar fram, kommer till avslut. Är det verkligen brunkaren, slagskämpen, Mårtensson eller har någon snott hans tröja. Det är nu tredje matchen i rad som Viktor Mårtensson briljerar med fina genomåkningar, härliga framspelningar, och i övrigt ett otroligt fint offensivt spel. Har varit i kontakt med mannen ifråga och han förnekar bestämt att han kör med "förbjudna preparat" av något slag. Vem hade kunnat tro på denna utveckling innan säsongen startade? Jag kan där slå mig för bröstet och påstå att det fanns en. Och det är faktiskt undertecknad. Den utveckling som vi nu ser av Mårtensson spel anade jag redan i slutet av förra säsongen. Dock, ska erkännas, har jag talat för döva öron. Ingen i min umgängeskrets har riktigt velat köpa mitt resonemang. Somliga ansåg att jag rent av pratade gallimatias! Undrar vad förre Almtunatränaren Bobo Simonsen säger om denna utveckling?

Det fanns många spelare som gjorde riktigt bra insatser i matchen mot KHK. Ingen nämnd, ingen glömd. Den stora, och avgörande, frågan är nu om laget kan fortsätta på den inslagna vägen. Upp till bevis nu mot Troja på onsdag.