Så har då Pelle Plutt, f´låt, Pelle Mårts tagit över a-landslaget. Det är bra! Det är rätt. Det ligger i tiden, banne mig. Sedan Curt Lundmarks dagar har jag saknat en gurka vid rodret. Har vi inget lag i ES kan vi åtminstone ha en förbundskapten. Lite tröst i alla fall.
En annan är så gammal att man minns när Per Mårts debuterade i gulsvart. Det var en häpnadsväckande upplevelse. Jag tror banne mig Mårts hade allsvenskans, kanske Sveriges, kortaste klubba! Redan från första bytet visade han upp ett fenomenalt bollsinne, en blick för spelet, som man inte sett tidigare i de gulsvarta. En liten, stor, lirare var född. I den tidens lag vimlade det av profiler men ganska snart hade Mårts tagit positionen som den allra största profilen. Jösses vilka mackor han kunde lägga, vilka dribblingar, vilken teknik. Tänk er Pär Arlbrandt upphöjt till två så förstår ni vilken underbar spelare Mårts var.
Att den gode Per hade det dåliga(!) omdömet att gå över till AIK är numera förlåtet. Alla kan vi göra våra misstag. Tänk 1978. SM-final mellan AIK och Skellefteå. Det är den enda gången som jag höll ett par tummar för gnaget. Den finalen kunde Pelle ha fått vinna. Men inte då. Stryk med 1-2 i matcher mot ett Skellefteå med spelare som Hardy Nilsson, bland annat.
Jag tror mycket på Mårts ledarstil. En ledare, av modernt snitt, som låter individer utvecklas till att fungera i ett kollektiv. Varje spelare får odla det de är bra på. Sedan matchar han rätt spelartyper med varandra. Lysande helt enkelt. Med Mårts vid rodret tror jag på en renässans för Tre Kronor. Kanske vi äntligen får se ett spelande lag igen. Ett lag som skapar sina egna lägen, sina egna framgångar, istället för att anpassa sig till motståndaren.
Heja Per!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar