26 januari 2016

Fortsatt motlut .....

Swehockey


Västerås - Björklöven 2-4
Måndagens hemmamatch mot Björklöven blev inte vändpunkten för nya tränarparet Appelgren och Rosén. Tvärtom blev det ännu ett pungslag, en smäll i solarplexus, en ny plump i protokollet. Som supporter trycks kepsen allt längre ned över öronen. Numera en riktig blykeps. 

Vad är det som händer, egentligen? Man ställer sig gärna frågan, om och om igen. Hur kan ett lag med så många individuellt skickliga spelare ständigt misslyckas med att nå minsta lilla framgång. Ett mysterium, sanna mina ord. 

Under de år som jag stått på Rocklundas läktare har jag fått uppleva mången motgång. Det sitter i väggarna. Inpyrt, på något sätt. Är det månne det som är haken? Arenan? Vilar det en slags förbannelse som kväver alla försök till den sportsliga framgång vi alla vi nå? I tider av monumentala motgångar gäller att finna lösningar. Vad göra? Vad kan man göra som inte redan gjort. Vilken sten är ännu inte vänd. Ska man rask måla om hallen, byta ut sargen, färga plexiglaset rosa, skifta avbytarbås, skippa introt, ta bort jumbotronen, köra vita tröjor hemma, börja hemmamatcher med nationalsången, mer salt i energidrycken, längre klubbor, mindre hjälmar, större suppe? 

I sanning ett dilemma för alla inblandade. Visst kan det tyckas att jag raljerar och står i men faktum är att vägen till vändning kan handla om en liten ynka detalj. Under gårdagens match framgick det tydligt hur just de små detaljerna slog oss i ansiktet. Sett över sextio minuter gjorde laget många bra saker. Rent av väldigt bra saker. Stundtals var vi nära att få med oss det momentum som laget så väl behövde. Men, varje gång vi var där och nosade så brast det i en liten detalj. Vi var nästan uppe på bergets topp men blev brutalt nedknuffade, om och om igen. Denna förbannade lilla detalj.

Under säsongens första matcher gjorde vi samma misstag, i match efter match, men räddades då av andra styrkor. Jonas Fransson inledde säsongen förtroendegivande och lyckades med många avgörande räddningar. Räddningar som höll oss kvar. Räddningar som gjorde att vi vann, tog poäng, trots att vi tummade på dessa detaljer. Vi lyckades även nyttja våra numerära överlägen på ett konsekvent och effektiv sätt. 

Idag, denna dag som idag är, har vi inte en målvakt i spel som gör dessa räddningar. Det är naturligtvis inte bra. Det är rent av ett elände. Sett till spelet i de sista fem-tio omgångarna hade vi troligen, skriver troligen, haft en helt annan poängskörd med ett riktigt bra målvaktsspel. 

Idag, denna dag som idag är, har vi inte längre ett effektivt spel i powerplay. Vi kan inte längre dra fördel i denna spelform på samma sätt som tidigare. Det är bekymmersamt. Det är rent av närmast olidligt. 

När ett lag inte längre har trygghet i sitt målvaktsspel eller kan nyttja sitt spel i powerplay, då ställs än större krav på produktion i det övriga spelet. Redan förra säsongen hade vi generellt svårt att producera i spelet fem mot fem. Vi levde både gott och högt på effektivt powerplay, stabilt boxplay, samt bra målvaktsspel. Tre spelformer som i vi idag, denna dag som idag är, inte alls behärskar på samma sätt. 

Som jag ser det, ur mitt perspektiv, sviktar vi just nu betänkligt i alla spelformer på isen! Vi har ingenting att falla tillbaka på, känna trygghet i, just nu. Det är mycket bekymmersamt. Allt detta sammantaget är självklart något som spelarna tar med sig ut på isen, i match efter match. En extra ryggsäck. En ryggsäck som tynger och skaver. Något de blir ständigt påminda om match, efter match. Och ryggsäcken blir bara tyngre, och tyngre, och skaver allt mer…


Det enda som hjälper just nu är lite, lite, framgång. Lite medflyt. Lite medstuds. Gärna en oförtjänt poäng eller en stulen seger. Oavsett vad våra nya tränare säger, eller gör, fram till nästa match så faller allt platt om inte spelarna belönas med sportslig framgång. Spelarna måste tillföras energi. Massor av energi. Den energin kommer inte av tuffa träningar eller taktiska genomgångar. Den energin kommer av framgång på isen i form av poäng och segrar. 

Även om det just nu känns lagom muntert att vara Gulsvart supporter vägrar jag envist kasta in handduken. Jag tror rentav att vi fortfarande kan vända allt elände ryggen och avsluta säsongen på ett snyggt och anständigt sätt…


Ny kör vi...

2 kommentarer:

  1. Ser att många funderar på lagets fysiska kondition då de ser tröttkörda ut. Men jag tror den är bra men det eviga jagandet och alla motlutar suger musten ur spelarna. Med en liten framgång så släpper det. Men hur ska den komma det känns nästan omöjligt just nu

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet för vårt lag är att de inte får möjlighet att rida på en sådan energiboost tillräckligt länge för att kunna börja känna sig trygga. Laget skulle behöva en urladdning, en match där allt studsar rätt, puckar ramlar in, för att kunna få med sig denna viktiga positiva energi till kommande träningar och match. En nog så knepig situation..

      Radera