20 december 2015

Julnötter #1 - GurkOlle minns lite barndom!

Min första "riktiga" hockeyhjälm, eller något sånt!



Som sagt. Det lackar mot jul. Igen. En återkommande högtidsstund för många. Själv minns jag med både värme och vemod barndomens jular. Förväntningarna inför och ibland besvikelsen efteråt. De hårda paketens frånvaro fick barnasjälen att misströsta. Hemstickade raggsockor och batikfärgade långkalsonger stod inte på önskelistan, vad jag kan minnas. Nåja, oftast dök det upp något paket som fick godkänt. Minns en jul, tidigt 60-tal, då jag fick en hjälm att använda då jag åkte skridskor. Det var före tiden med riktiga hjälmar. Det var en märklig konstruktion av gummiband, kork, och skumgummi som skulle träs över huvudet. Man såg definitivt inte riktigt klok ut men affektionsvärdet var stort. Ensam som man var på rinken med denna skapelse på knoppen. Den väckte till lika stora delar avund som till hånfulla kommentarer. Långt senare insåg jag att det egentligen var en cykelhjälm(!) men då hade jag redan bytt upp mig till bättre doningar. 

Kommer även ihåg den gång då min moster från Umeå var på besök en vinter. Det kan ha varit 67/68. Detta besök sammanföll med att ett hockeylag, TEGS IF, spelade match i allsvenskan mot VIK. Min kära moster hade ett förhållande med en spelare i detta lag från Umeå. Spelaren ifråga kom på hembesök efter avklarad match. Med sig hade han en fin present till mig. En hockeyklubba modell Sandströms. Det var hans matchklubba som jag fick. Spelaren hette Jan-Roger Öberg och var i det stora hela en riktig drummel i allt övrigt. I alla fall om jag skulle tro vad min moster hade att berätta. Det levde jag länge på. Presenten, alltså. Kompisarnas avund visste inga gränser. En riktig hockeyklubba! Alla ville klämma och känna på påken. För en påk var det jämfört med dagens klubbor. Man kunde säkert kluvit ved med klubban, utan problem. Inte nog med det. Hade dessutom en samlarbild med nämnde spelare som jag fick signerad. En bild som jag bar med mig överallt och förevisade för den som ville se. Även för de som inte ville se, för den delen. 

Minns att klubbans blad med tiden blev allt smalare. Till sist såg bladet mest ut som en tandpetare. Detta var dock inget som störde. Det förhöll sig nämligen som så att det gick att skjuta rackarns höga slagskott med en "tandpetare". Tror ingen av gårdens alla ungar kunde skjuta så högt som jag! 

När jag ändå gräver lite i minnets arkiv kommer jag på en annan lustig händelse. När jag var runt 12-13 år flyttade vi ut till Norra Vallby. Vi bytte boendet i kasern(lägenhet) på Hammarby mot ett mer sobert boende i ett villaområde. En liten klassresa, helt enkelt. Redan första vintern i mitt nya boende hade nya vänner införskaffats och det var ett ständigt åkande med puck och klubba på områdets naturisar. Direkt när man kom hem från plugget sadlade man om och travade iväg till isen och de väntande kompisarna. Sedan körde vi tills de släckte belysningen. Varje dag. Hela vintern. Det blev kanske 5-6 timmars istid varje vardag. Utom på helger, för då körde vi från morgon till kväll.

Nåväl. Nu till det jag tänkte berätta om. Kvartersgänget. Ja, vi hade som på så många andra områden i staden ett kvartshockeylag. Då och då utmanade vi ett annat gäng på match. Denna gång var det vi som blivit inbjudna(!) att spela mot ett lag från Bygatan(Hammarby). Vi samlade ihop våra persedlar, lastade cyklarna, och gav oss åstad. Man kan lugnt säga att det var en brokig skara lirare. Det var "Blinda Hasse", "Tjocka Matte", "Bananen" och hans tokiga brorsa "Lillen". "Tjocka Matte" skulle nödvändigtvis ha med sig sin elaka lillsyrra. Sedan hade vi "Kenta" och "Bruno". Två bröder som ägnade den mesta av sin tid med att slåss, med varandra! Sedan ska vi inte glömma "Glenna" som var lite förståndshandikappad. Men har var en jävel på att stå i mål. Helt orädd! Man kan lugnt säga att vi inte gjorde någon åtskillnad på folk och fä. Alla som kunde stå på ett par skrillor var välkomna att vara med.

Nåja, efter någon timmes promenerande med våra cyklar kom vi fram till planen där matchen skulle avgöras.Vi hälsades välkomna av våra motståndare som överöste oss med snöbollar. Efter en viss palaver enades vi om vapenvila och matchen kunde ta sin början. Men först var vi naturligtvis tvungna att skotta isen från nattens nysnö. När detta väl var gjort uppstod en ny dispyt. Denna gång gällde det huruvida vi skulle spela med boll eller puck! Vi enades om en gyllne medelväg. Det blev varken tennisboll(studsar mycket) eller puck(hård som fan). Vi enades om att spela med en bandyboll. Nu återstod bara att hitta en domare till spektaklet. Vi hade tur. Det fanns några vuxna som vi tillfrågade och en tackade ja till detta hedersuppdrag. Matchen kunde börja. Föga anade vi vilken ulv i fårakläder vi anlitat för uppdraget!

I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av spelet annat än att det var ett jädrans letande efter bollen som titt som tätt försvann in i en snödriva. Jag vill även minnas att jag gjorde ett och annat mål och belönades med både hugg och slag från våra ädla motståndare. Tyvärr fick dock matchen avbrytas då domaren fick tuppjuck. I samband med ett nedsläpp på mittplanen efter ett mål hamnade han i dispyt med en åskådare(!) som tyckte han dömde som en tok. Det hela kulminerade i ett rejält rallarslagsmål där domaren ifråga dunkade en  medhavd puck i skallen på sin opponent så ihärdigt att massiv blodspillan uppstod. Vi bestämde oss då för att matchen var färdigspelad. 

Hur matchen slutade har jag inte något minne av. Däremot minns jag än idag den dråpliga scenen, och obehagliga, där två vuxna krälade runt på isen i en stor blodpöl. Med tanke på det så var det banne mig värre på de kommunala uterinkarna då än vad det är inne i ABB Arena nu.

Se där lite minnen från förr...













3 kommentarer:

  1. Helt otrolig historia. Själv bodde jag på Råby som barn mellan 5-13 år. Vi spelade som oftast på parkeringsplanen så det gällde att se upp för bilarna. Vi spelade med tennisboll och sprang på skor istället för skridsko. Ett fåtal gånger fanns det is uppspolad på en rink nere vid E18 mot Vallby och spelades det både bandy och ishockey. Detta var mest på helgerna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Våra säsonger påbörjades alltid på någon parkeringsplats. Men så fort det blev is blev det skridskor på. Var det en riktigt dålig vinter, vilket det sällan var(!) lirade vi hockey/bandy på vilken ledig plan yta som helst:)

      Radera
  2. Haha vilken skön story, känner igen mig lite grann i hur det gick till där jag bodde. Inte riktigt såhär hett men nästan. Det var bättre förr vilka lirar hockey sådär nuförtiden // Onside

    SvaraRadera